Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Kritikern fostrar sig själv – och sin publik

Markku Soikkeli, litteraturforskare, kritiker, 11.2.2006

Mycket få kritiker ser sig själva som maktutövare. Kritikerns yrkesbild är otydligare än författarens, och Finlands kritikerförbund är inte lika mycket framme i offentligheten som författarnas intresseorganisationer. Kritikern kommer snarare att kommentera andra gatekeepers, förläggare, forskare, priskommittéer. I jämförelse med dem är kritikerns roll snarast återverkande, han är ett slags motskribent som får röst och kraft utgående från andras val. På tidningarnas kulturredaktioner är kritikern vara en liten spelknapp i maktspelet mellan förlagspolitiken och den redaktionella linjen.

Om litteraturkritikerna i någon mening påminner om författarna är det i det självlärda. Fastän det ordnas kurser t.o.m. på akademisk nivå för bägge inriktningarna, har varken författare eller kritiker tillgång till yrkesutbildning i vedertagen mening. På den litterära gestaltningens område finns visserligen mycket mer handledning än för den som tänkt sig den stränga smakdomarens bana, men den proportionen är begriplig. En kritiker räcker för att sänka tusen författare. Och för det behövs strängt taget inget mer än (för)tigande.

Kanske internet småningom kan åstadkomma förändringar i kritikerns synlighet. Nätet erbjuder många möjligheter att backa upp de egna preferenserna. Kritikern kan länka recensionen till sina hemsidor, där han eller hon är fri att tala om ifrågavarande bok under läsningens gång, eller återkomma till den med nya tolkningar. Nätpubliken kan skolas till att förstå hur en kritiker kan välja läsarroll beroende på medium eller situation. Läsarrollen kan vara journalistiskt orienterad om kritikern vill understryka det aktuella verkets nyhetsvärde. Eller så kan rollen vara den trogna beundrarens – ifall man vill ta ställning till verkets betydelse i författarskapet som helhet.

Kritikern kan använda sin roll som genresupporter – som fan – också när han eller hon vill skriva om t.ex. deckare med kriterier som är knutna till genren, oberoende av konstnärliga bedömningsgrunder. Alla läsarpositioner är moraliskt meningsfulla, för kritikern tolkar och skriver utifrån dem alla lika seriöst som vilken jämbördig läsare som helst.

Utveckla dig som kritiker – läs som fan!

Kritikern är som köksmästaren i ett storkök, som smakar av andras kokkonst men ändå försöker bibehålla sitt eget smaksinnes särart. Fastän kritikernas smak kan anses som rätt konservativ och vi kan göra oss skyldiga till en ganska stel kategorisering av böcker, gör vi i alla fall motstånd mot massproduktion och de tilltagande underhållningskraven på skönlitteraturen. På sin väg från författare till läsare artbestäms ett verk på alla sätt en kritiker någonsin kan komma på. Men en god kritiker kan förelägga ett verk alldeles nya kontexter, sammanhang vilkas effekter varken författaren eller förläggaren tänkt på.

Det är just förslag kritikern kommer med, invitationer till diskussion. Skulle singelromanerna kunna granskas som uppföljare till flicklitteraturen? Eller kunde Jyrki Vainonens surrealism och Nalle Valtialas betydelsesökande berättelser hitta en gemensam plattform som ’semiotiska romaner’?

För att kunna föreslå nya kontexter måste kritikern vara tillräckligt beläst. En del följer också med internationell litteraturdebatt, andra är bevandrade i forskningsfältet. En kritiker med forskarbakgrund drar fördel av att se litteraturen som texter, inte som verk eller enskilda konstnärskap. Han eller hon glömmer aktivt det mervärde kändismedierna trugar på varumärkesförfattare som Arno Kotro och Jari Tervo.

Kritikerna i dagspressen har ofta något slags forskar- eller journalistbakgrund, medan konstutövarnas kritik troligast återfinns i litterära branschtidningar. Den här kollegiala kritiken kan reda ut frågor kring litterära hög- och lågkonjunkturer, gränsdragningarna för det höglitterära och vems verk som kan räknas dit.

Kritikern med journalistbakgrund är å sin sida medialäskunnig. Man kan inte närma sig t.ex. paret Hämeen-Anttilas böcker utan att kunna tolka de konnotationer som emanerar ur bilden av den akademiskt bildade författaren. När en ansedd kulturpersonlighet publicerar en klumpig underhållningsroman måste kritikern ha omdömesförmåga, så att han eller hon kan diskutera verket uteslutande ur estetisk synvinkel.

Proffsförfattare som Arto Paasilinna och Laila Hietamies tillhör de svårare fallen. De har under en lång produktion lyckats skapa egna genrer. För kritikerna känns det inte riktigt meningsfullt att recensera deras verk som romaner, utan som en ny ”paasilinna” respektive ”hietamies”. Ilkka Remes tycks ha uppnått en liknande självtillräcklighetens position bara genom sina upplagor. I fråga om hans böcker har kritikerna avstått från kritiken och visar samma slags nationalanda som kulturfolket gentemot Nokias framgångar: om uppfinningsrikedomen håller för internationell jämförelse finns ingen anledning att anmärka på brister i innehåll och stil.

Genrekritik i dagspressen och i genretidskrifter

Recensioner i branschtidningar som specialiserat sig på olika genrer visar att genrekritiken har ett annat syfte än ordinära anmälningar, där man försöker placera in verket i en litterär tradition över huvudtaget.

För ett seminarium gjorde jag en undersökning där jag jämförde recensionerna i två sådana genrespecifika litterära tidskrifter. Exemplen kom från tidskriften Portti, som riktar sig till en sci fi- och fantasypublik, och från deckarfansens Ruumiin kulttuuri. Gemensamt för de här tidningarnas recensioner var för det första att själva recensionsavdelningen upptog en anmärkningsvärt stor del av innehållet; av sidantalet att döma var det tidskrifternas vikigaste del. För det andra var det iögonenfallande hur godtyckligt man valde referenserna när man beskrev de olika verken. Man hänvisade till aktuella mediefenomen utan att på något sätt motivera kopplingarna.

I specialtidskrifterna är förhållningssättet genrekonservativt: man vill se det homogena och oföränderliga. I recensionerna kommenterar man inte eventuella vidgningar av genregränserna, inte ens när det är fråga om verk som uppenbart sorterar under en subgenre, t.ex. berättelser som tidsresor eller patologdeckare. Genrebestämning används som verkbeskrivning och som indirekta rekommendationer, men man ifrågasätter sällan genregränser och fördjupar sig inte i hybrider utifrån de exempel man har att tillgå. Genrespecifik kritik tycks i första hand vara konsumentupplysning.

Genrekritiken påminner om konstutövarnas egen kamratkritik, där anmälan fungerar som ett slags tillkännagivanden mellan två konstförespråkare med samma preferenser. Om man jämför en sådan genreintern kritik med den indelning i estetisk, journalistisk och populariserande kritik, som Merja Hurri presenterar i sin avhandling Kulttuuriosasto, 1993, blir skillnaden i jämförelse med dagskritiken uppenbar.

Genrekritiken är populariserande i den meningen att den skrivs för en närstående referensgrupp och att den strävar till att påverka läsekretsens storlek. Å andra sidan är genrekritiken specialistkritik och därför estetiskt orienterad – de estetiska kriterierna kommer bara inte direkt till synes i recensionspråket, de förutsätts vara gemensamma oskrivna regler för tidskriftens läsare och skribenter. Därför är forskning i genrekritik egentligen ännu svårare är studiet av dagskritiken, som ju också den försöker lära sin läsekrets något.

Å andra sidan kan kritikern inte vara omdömesgill om han eller hon inte känner för genren. En kritiker som känner igen sig själv som någon särskild genres fan märker att han har kunnat bevara sin barnatro på den första läsningens jungfrulighet, fastän han också, med den erfarnes rutin, mycket väl kan diagnostisera förstaintrycket. Ju mer kritikern avslöjar sin empatiska läsart visavi en författare desto objektivare förefaller hans omdömen i övrigt. Det hoppas han i alla fall. I fallet Ilkka Remes kan kritikerna glädjas över att avslöja sig vara lika empatiska läsare som den stora finska majoriteten.

* * *

Markku Soikkeli har i dag 11.2.2006 tilldelats Vaaskivi-plaketten som ges av Tampereen yliopisto till en finsk kritiker som arbetar inom litteraturens eller teaterns område. Soikkeli mottog plaketten, formgiven av Essi Renvall, och en prissumma på 5000 euro för sin insats som kritiker, bl.a. som pionjär för kritikerverksamheten på internet.