Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Kritikern prövas – och det är helt rätt

Ville Hämäläinen, 21.10.2020

 

Om jag visste att världen skulle gå under i morgon, skulle jag anmäla mig till en kritikerkurs i dag. Eller kanske ändå inte.

I höst tar jag deltagit i en kritikerkurs i tidskriften Nuori Voimas regi, fastän jag mitt nya arbete som huvudredaktör för Kiiltomato-Lysmasken själv kommer att skriva färre recensioner. Jag har skrivit kritik i flera år, men kursen var nyttig. Mest gjorde jag anteckningar om helt grundläggande saker. När jag nu möter skribentgardet vill också dra nytta av dem. Många som blir kritiker gör sina första lärospån här.

I våras när jag satte ihop en ansökan för jobbet som huvudredaktör för denna webbtidning, som jag för övrigt aldrig skrivit för, kunde jag inte säga vad jag skulle göra annorlunda eller bättre. Det handlar ju om en publikation som redan seglat i tjugo år ”som Theseus skepp på litteraturens hav” (för att tala med Jari Olavi Hiltunen), och den verkade redan färdig, verkade ha hittat sin linje. När jag stannade upp för att läsa de enskilda recensionerna märkte jag att de ofta innehåller utmärkta helhetsanalyser. Finns där ändå något övrigt att önska?

Under kritikkursens andra träff påminde kursledarna Maaria Ylikangas och Vesa Rantama om kritikens grundregler, som många nybörjare på området sannolikt har träffat på både i kritikguider och när de googlat efter hjälp på nätet: presentation – analys – bedömning. Den strukturen är bekant för läsare av Kiiltomato-Lysmasken, och också för redaktören som editerar texterna. Att strikt följa den kan ändå hota kritikerns konstupplevelse: den är ju inte den mest avgörande i presentationen, egentligen inte heller i analysen, och bedömer gör den ju strängt taget inte.

Om böckers intrig och persongalleri kan vilka som helst komma till samma slutsatser, men vilka känslor verket väcker, och vad det sätter i rörelse, är något som varierar. Konstupplevelsen hos den enskilda gör varje recension unik, också om man skriver om ett verk som redan fått tiotals recensioner (eller till exempel om en klassiker).

Kritiken representerar den kulturjournalistik som är mest motståndskraftig mot personcentreringen. Ingen annan form av kulturjournalistik förutsätter en lika ingående kännedom om verket som kritiken.

Hur skulle de här principerna kunna synas också i fortsättningen i Kiiltomato-Lysmasken? Jag presenterar i det följande en liten minneslista, för dig, antingen du är nybörjare eller erfaren – och särskilt för dig som skriver på dessa sidor:

Hitta perspektivet. Recensionen behöver inte säga allt om ett verk. Kritikern behöver inte säga allt. Om det är svårt att hitta en synvinkel, starta i din upplevelse. Vad var det som tilltalade sig, vilket tema förstärktes under läsningen? Om du anser att det är intressant, är det säkert intressant också för läsaren. Vilken än synvinkeln är, börja där. Man fångar inte nödvändigtvis sin läsare med verkpresentationer, som ändå kan läsas i varje annan recension. Om du går rakt på vad som berörde dig kommer läsaren också att läsa din minutiösa analys (i alla fall om du skriver den hälften så bra som Lysmaskens kritiker i allmänhet). Man ska inte tänka på perspektivet som något begränsande, utan som riktningsgivande. Betrakta frågorna i ljuset av det. Samtidigt prövar du den synvinkel du valt: Bidrar den till att behandla verket tillräckligt ingående?

Pröva din hypotes. Varje kritiker närmar sig ett verk med något slag av hypotes. Författaren kan vara bekant, och förväntan finns på verket. Översättningen av de klassiska dikterna, hur bra blev den? Kritikens första steg är ofta en prövning av förväntningarna.

Verket prövar också kritikern. Det engelska uttryckt experience-experimentär beskrivande. Bägge lederna härrör från latinets experiri som betyder att pröva, prövning men också erfara. På finska finns verbet kokea, som betyder både erfara och vittja – fällor eller nät. Vad fastnade i dem?

Läsupplevelsen är upplevelsen av den bok man läst. Den avslöjar om förväntningarna visade en rätt och vilka av författarens val som övertygade, och vilka som inte gjorde det. I läsupplevelsen sammanstrålar läsarens antaganden som de förändrats under läsandets gång, känslorna som boken väckt, och hur läsarens och verkets värderingar möts eller utmanar varandra.

Också recensionens publiceringsögonblick är på sitt sätt en stund av prövning. Läsarna prövar kritikern, perspektivet som valts, tolkningen, om den är lyckad eller inte, och om det blir något över för läsaren själv att tillägga. Kritikens syfte är inte att förklara boken sönder och samman, så att läsaren inte längre ids ta tag i den. En bra recension leder en till boken: antingen för att entusiasmen smittar av sig, eller för att läsaren vill ta reda på om kritikerns ljumma inställning är motiverad – så är det åtminstone i idealiska fall.

Kritiken är en del av det litterära samtalet. Kritik innebär ett informerat mottagande. Kritik behövs, inte minst för att den litterära offentligheten försnävas och tenderar att bli monologisk. Dagens litterära offentlighet på dagstidningsnivå koncentrerar sig på två saker: på författaren och på motiven.

Berättelsen författaren skrivit intresserar mindre, intresserar mer gör författarens livshistoria. Detta har hänt: Inom loppet av två veckor publicerade Helsingin Sanomat två personintervjuer där en författare fått en hjärninfarkt, insett vad som är det viktigta i livet och skrivit en bok om det. Inget ont i det, men om en historia baserad på samma mall och samma epifani upprepas blir den banal. Om motivet är det avgörande blir författaren en (erfarenhets)expert, och kan ersätta den torrare historikern när man behöver någon som kommenterar till exempel Lapplandskriget.

Kritiken uppfattas lätt som en del enbart av det litterära samtalet, något som placerar sig mellan den enskilda läsupplevelsen och litteraturforskningen. Kritiken bör uppfattas som kulturjournalistik. Kritiken representerar den kulturjournalistik som är mest motståndskraftig mot personcentreringen. Ingen annan form av kulturjournalistik förutsätter en lika ingående kännedom om verket som kritiken.

Jag har redan många gånger blivit tillfrågad om vilken min linje kommer att vara som huvudredaktör för Kiiltomato-Lysmasken. Den är preciserad i det ovanstående. Om den också ska bli verklighet måste man dryfta kritikens former. Skulle en dialogkritik, där två kritiker skriver om en bok turvis, kunna belysa ett verk utifrån olika kritikerpositioner och litterära upplevelser? Hur blir det om konstupplevelsen är det som starkare poängteras som kritikens utgångspunkt? Allt det sammanstrålar i mitt sista tips till kritikern.

I läsupplevelsen sammanstrålar läsarens antaganden som de förändrats under läsandets gång, känslorna som boken väckt, och hur läsarens och verkets värderingar möts eller utmanar varandra.

Kritiskt tänkande. Kritiken är inte bara recensionen, en enskild bedömning av ett verk. Kritiken representerar kritiskt tänkande. Som sådant kan det ta form i andra slags texter än kritiken. I värsta fall innehåller kritiken inget kritiskt tänkande alls, utan blir en hög slarvigt hopkomna åsikter. Det kritiska tänkandets kännetecken är ju till syvende och sist det att texten förmår ifrågasätta och pröva sina förhållningssätt och sin kritikers position.

Det är en diskussion som det ska bli en glädje att fortsätta som huvudredaktör för Kiiltomato-Lysmasken, som under alla sina år varit en plats just för kritiskt tänkande. Som huvudredaktör vill jag utveckla det här perspektivet och göra kritikerna uppmärksamma på textgenrens många möjligheter.

Ville Hämäläinen
Skribenten är Kiiltomato-Lysmaskens nya huvudredaktör (2020-2024)