Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Kulturexporten – en halvtidsrapport

Anu Laitila, verksamhetsledare, 10.2.2009

Låt oss gå tillbaka till hösten 2006 och regeringens budgetmangling. När kulturminister Tanja Saarelas förslag överskred ramarna kom finansminister Eero Heinäluoma med saxen: 15 procent från kulturtidskrifterna och 56 procent från vänskapsföreningarna. I samma veva sänktes undervisningsministeriets budget för internationellt samarbete med nästan 1,3 miljoner euro. I organisationerna undrade man varför undervisningsministeriet introducerade en kulturexportenhet medan man kapade bidragen till kulturexportens aktörer på gräsrotsnivå. Vad är egentligen kulturexportens uppgift?

Kulturexport har varit ordet för dagen på 2000-talet. Man har velat skapa samma möjligheter för konsten som för industrin: man har börjat satsa på produkttänkande inom konsten, på marknadsföring och på utrikeshandel. Vi närmar oss halvtid för kulturexportens utvecklingsprogram 2007-2011 och från fältet hör man både ris och ros. Vilken inverkan har kulturexporten fram till nu haft på finska spårets och litteraturens ställning ute i världen?

Följande år lanserade undervisningsministeriets arbetsgrupp ett ambitiöst mål för kulturexporten: 2011 ska den ha vuxit till en beaktansvärd del av finländsk exportverksamhet. Inom kulturens områden har arbetsplatserna blivit fler; kulturen är en allt viktigare bit i Finlandsbilden och Finland som brand; det ekonomiska välståndet för enskilda konstnärer för konstnärsgrupper och för kulturorganisationerna har vuxit tack vare exporten. Informationscentralerna för konst och de kulturinstitut som verkar utomlands kan också antas ha stärkt sina positioner i takt med kulturexportens utveckling.

Anslagen för kulturexport togs inte alls från de ovan nämnda nedskärningarna. Riksdagens godkände inte heller alla nedskärningar, t ex kulturtidskrifternas och vänskapsföreningarnas statsstöd bibehölls på tidigare nivå. Men stödet för kultursamarbete har ändå inte återgått till samma nivåer som tidigare, trots att kultursamarbete ses som en viktig del av kulturexporten. I fjol utdelades 854 500 euro, som i huvudsak delades mellan gamla bekanta bidragsmottagare. På undervisningsministeriet är man också medveten om det bakvända i situationen.

Barnböckerna erövrar Asien

Att förankra begreppet kulturexport tog sin tid. Med fog, för export väcker mer industriella än konstnärliga associationer. Om en roman översatt till slovenska trycks i en upplaga på 1 000 exemplar är det något som på rak arm är svårt att jämföra med utförseln av tusentals ton papper eller miljoner elektronikkomponenter. I stället för kulturexport är det i vissa fall ofta snarare fråga om kulturutbyte, om möten mellan människor, ibland faktiskt om kärlek.

Kulturexporten har möjliggjort tidigare otänkbara initiativ: barn- och ungdomslitteraturprojektet Muumilaaksosta Austraasiaan (Från Mumindalen till Austraasien) beviljade bl. a. tryckningsunderstöd för bilderböcker och översättningsbidrag för barn- och ungdomslitteratur. Det var det första spetsprojektet inom finsk litteraturutförsel och det banade väg för barn- och ungdomslitteraturen till marknaderna i Indien, Japan, Kina och Ryssland. Därutöver har undervisningsministeriet stött seriegenrens väg ut i världen, och Konestiftelsen har understött exporten av facklitteratur. Undervisningsministeriet stödde också Finlands försök att bli temaland på Frankfurtmässan 2011. I stället för Finland valdes sedan Island, enligt pressen antas orsaken vara Nokias uppsägningar vid fabriken i Bochum. Stödet kanaliserades sedermera till deltagandet i Moskvamässan, där Finland var temaland i november 2008.

Spetsprojekten har också fört med sig en del problem. Undervisningsministeriet har satsat medel på finansieringen, men man har inte sett någon uppgång i personalkostnaderna eller någon uppgradering av infrastrukturen – ännu. Facklitteraturen har å sin sida bevärats av låga översättarbidrag, betydligt mindre tilltagna än för skönlitteraturen.

Till kulturexportens mål hör stärkande av producentkategorin och promotorutbildning. Här måste man påminna om en redan existerande producentkår, översättarna. Den spirar i detta nu vid de små institutionerna för finska språket och litteraturen vid universitet i många länder. År 2000 besökte jag universitetet i Prag, där den finska institutionen rymdes i ett enda rum. Institutionens fyra studenter berättade på flytande finska om ämnena för sina pro gradu-avhandlingar. År 2004 lärde jag känna en polsk studerande i Helsingfors. Nuförtiden är han en ledande översättare i sin generation och han får fler jobberbjudanden än han hinner ta emot.

När ljuset kom till Finland

En viktig kanal för kulturexporten är också kulturinstituten. Tidigare arbetade finska ambassaderna och instituten i respektive land rätt mycket skilt från varandra, men nu har samarbetet intensifierats. Det har haft som följd att man börjat minska ambassadpersonalen, i allt kommer den att minskas med ungefär 100 personer. Av dem är största delen press- och kulturattachéer.

I Estland, Ryssland och Sverige har finskundervisningen varit en central del av verksamheten, och den har tidigare fått understöd av undervisningsministeriet. Men sedan 2007 har man inte beviljat undervisningsunderstöd, eftersom undervisning i finska inte fyller kriterierna för kulturexport. Kulturinstitutens finansiering har stigit med sammantaget en miljon euro, men höjningen har bara kommit några av dem till del. Situationen har försvårats av rekordhöga inflationsprocenter i många länder. Paradoxalt nog har kulturinstitutens anslag samtidigt stigit och sjunkit. För att hjälpa upp situationen beviljade man 2009 instituten en nivåhöjning, som ger 13 institut 300 000 euro mer. Men år 2010 utdelas inte längre någon sådan bonus.

I t ex. Estland finns sammantaget 8 000 finskstuderande. Och man studerar finska inte bara vid universiteten, finska är populärt också i grundskolor, gymnasier och arbetarinstitut. Det är inte fråga om blott och bart språkundervisning utan också om kulturförmedling. En rocktext analyserad under en lektion kan öppna horisonten mot litteraturen, religionen och det geopolitiska läget: ”Suo, kuokka ja Jussi / Martti Luther ja muovipussi / Saksa ja Ruotsi ja Venäjä huokas / kuin yhdestä suusta / kun Suomi putos puusta.” (raderna i Ismo Alankos låt lyder i Mats Huldéns svenska tolkning: ”Få gitte besinna / vad man läst hos en Väinö Linna / Tyskar och svenskar och ryssar står tysta/ och spottar i gruset / när Finland skådar ljuset”)

Byta eller köpa?

Kulturorganisationerna får den här gången vara i fred. Höjda anslag får man ändå försäkra sig om genom olika projekt, allmänna verksamhetsbidrag täcker inte de växande utgifterna.

Samtidigt måste kulturorganisationerna konkurrera hårdare än tidigare om människornas uppmärksamhet och fritid. För att nå ny publik måste de ha förmåga att utvecklas, komma med fräscha värderingar och förnyat innehåll oberoende av projekten.

Enligt undervisningsministeriets rapport från 2007 anser Centralkomissionen för konst att kultursamarbete är en förutsättning för kulturexport: ”I kulturutbytet skapas nätverk, kunnande och förståelse för den mångnationella kulturarenan. Exportprodukter och spetsprojekt kan inte bli till utan erfarenhet av det internationella verksamhetsfältet.”

Har det någon betydelse i vilket land finska trävaror eller finska telefoner hamnar? Affärerna görs upp på engelska snart sagt överallt, men kulturexportens språk kan vara vilket som helst. Människor kan njuta av industrialiserade konstprodukter, men de djupaste upplevelserna är alltid personliga och svåra att på förhand sia om.

Vid sidan om topparna Tero Saarinen och Karita Mattila bidrar tusentals mindre kända kulturambassadörer med värdefulla insatser i Finland och i andra länder: bl. a. översättare, förlagsredaktörer, kultursekreterare, språklärare. Kulturexporten har säkert en framtid som sträcker sig längre än femårsprogrammet, men perspektivet måste vara brett.