Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Den eviga ofattbara gränslösheten

Jan-Erik Karlsson, 6.11.2001
Kurt Högnäs: Kontrabas till valarna. Prosadikter s., Söderströms 2001

Den som nångång har lyssnat till valarnas sång fylls nog av vissa förväntningar när den möter en diktsamling som heter Kontrabas till valarna. För man kan ju inte låta bli att hoppas att dikten skulle kunna förmedla nånting av alla de där hemliga ljuden som fortplantas genom vattenmassorna. Att det sedan inte alltid blir så är väl också helt naturligt, för valarnas språk är äldre än mänskornas. Men vad gäller Kurt Högnäs diktsamling känner jag mig lite som att ha blivit snuvad på huvudrätten eftersom de här djuren spelar en så undanskymd tematisk och stilistisk roll i själva diktsamlingen.

Kontrabas till valarna består av ett femtiotal prosadikter, vars längd varierar från ett par rader till lite över en halv sida. Innehållet är impressionistiskt, läsaren kastas in i arkaiska skärgårdslandskap kryddade med en och annan modern artefakt och sedda genom ett temperament som ofta bara ger sig tillkänna genom det sedda. Följaktligen saknar många av dikterna ett uttalat subjekt. Havet, molnen, marken och framför allt ljuset utgör de grundläggande element kring vilka dikterna byggs upp. Man kunde kanske rentav tala om en ljusmystik, ljuset fungerar nämligen som en markör för den poetiska upplevelsen. Till exempel liknas det vid ett mycket gammalt språk som inte kan riggas om till ord. Ja, ljuset blir en bild för dikten, vilket i och för sig inte är så märkvärdigt eftersom dikterna i så hög grad är bundna till seendet.

Men det är också i bildspråket som problemen uppstår. Jag kommer inte över intrycket att det är ställvis tillkrystat och klumpigt, kanske just för att det försöker vara så poetiskt. Också sättet att klippa av dikten liksom mitt i en tanke känns ofta mer som ett estetiskt utanpåverk än som en genuin insikt:

”Ovanför detta liv pågår ett annat. Ett flygplan slår av motorn och glider in i meditation. Andarna har tagit över kontrollen, de leder övningar i evighet.”

Eller:

”Slagkraft, ropar du? Att inte jag? Det gör förresten detsamma. Vi ses i gräset. Vi får väl se vem som… Oh boy! Det spelar faktiskt ingen roll. Ingen roll vilken vinkel. Det som har hänt har hänt. Alla trehundrasextio. Man slinker ograderad in i alla fall. Rätt in i slussarna.”

Eller:
”Inte vattnet nu. Men tårar som borrats fram ur djupet. Där står bergssidor speglade i kristallerna. Det är vingpennors blod som sipprat ut. I en tunn och andtruten skrift mot skyarna.”

Nu kunde man ju ta det med en nypa salt. Men även det är svårt, eftersom tonfallet gör anspråk på att visa oss en värld just i det ögonblick när den upplöses av poesins ljus. Ja, här finns en stor vördnad för poesin, för dess möjligheter att låta oss ana det som man måste tiga om. I prologen formulerar Högnäs en kortfattad poetik:

”Tiden har ingen existens. Den är en formel för att i nuet, i ett snabbt förbiilande medvetande, komma tillrätta med evigheten, ett försök att manövrera det ofattbara, tidvis gränsande till patos. Men dömt att misslyckas. Både det levande och det döda i vår närvaro ingår i det gränslösa. I ett evigt gästspel, i ett rollskifte utan slut. Med det ofattbara fragmentariskt anat.”

Mitt problem som läsare är att de här anspråken inte får en gestalt i själva dikten, ja, den låter mig inte ana det ofattbara. Dikten sönderfaller just i en ekonomi eller formel, ett sätt att ordna orden på. Frågan är om inte också nyckelbegreppen i denna poetik – evigheten, det ofattbara, det gränslösa – redan har smulats sönder i poesins kvarn. Har de här begreppen ännu nånting att ge eller är de definitivt slutkörda på sitt innehåll? Högnäs säger ju själv att varje försök ’att manövrera det ofattbara’ är ’dömt att misslyckas’. Ändå får jag det intrycket att Högnäs försöker ’manövrera’ det, bland annat genom att ge dikterna en högtidlig slutklang som långsamt övergår i tystnad. Personligen undrar jag om poesin faktiskt har råd med att klä sig i frack, om det inte vore bättre att skala bort allt skrot som samlats på bröstet och i hjärtat under årens lopp, låta fan ha ett finger med i spelet. En poesi i filtstövlar? Om makaronilåda? Eller substitutionshomomorfismer?

För jag har trots allt svårt att tro att det ofattbara i största allmänhet och för all framtid skulle ha spelat ut sin roll. Frågan är bara hur det ska göras, vilka ord som ska användas, vilka bilder som måste slås sönder. På den här punkten kunde vi kanske lära oss nånting genom att lyssna till valarna, om det nu längre finns några.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto