Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Livets djup, och dödens

Maria Sandin, 15.4.2005
Kurt Högnäs: tills djupet tar mig s., Söderströms 2004

Det har gått exakt ett halvsekel sedan Kurt Högnäs (f. 1931) debuterade som poet, med den för en ungdomsvolym betecknande titeln Början till liv. Fjorton böcker senare väljer han en titel som på sitt sätt också kan sägas ange en etapp på människans väg: tills djupet tar mig är en samling mycket betydelsemättade och tillika metafortunga dikter där dödens närvaro är stark. Men också livets.

Hos Högnäs står döden – som är ett centralt tema genom hela hans existentiellt utforskande diktning – inte för någon definitiv slutpunkt. Här gestaltas den som ett avklädande av det fysiska höljet, en metamorfos som leder in i en annan verklighet. Dikterna är besjälade av något outgrundligt och gränslöst, vilket människan innerst svarar mot men från sin jordiska position endast kan ana och gripa efter, inte greppa. Det betyder inte att Högnäs gör döden romantiskt upphöjd. Den är väntad, redan på väg, förfärande och ovälkommen, ett reellt och krasst hot: ”Jag har gemensam / landgräns med döden. Jag försvarar / den utmed hela min kropp./…/”

I den livs- och dödssyn som Högnäs så konsekvent formulerar från bok till bok, inte bara här, finns alltså också en andlig realitet medräknad. Blicken vänds mot ett kosmiskt ljus, ett som vi får anta gudomligt ljus, i en dikt rentav stavat med högtravande stort L. Men det är uttryckligen det konkreta och jordbundna – ”ögonblickets kropp” – som är utgångspunkten. Det visionära möter det vardagliga.

En ständig rörelse

Scener och skeenden lyfts fram ur det vanliga livet. Människor och ting, landskap och natur, hemma i Österbotten eller på resor, laddas med nya innebörder. Snön mot nästippen, poeten själv vid sitt skrivbord, farstubron som sopas, barn som leker och en skolklocka som ringer, turister på stranden i ett land där fadon ljuder… Och jaget som plötsligt blir vind, eller avtrycket av något större. Glidningar mellan olika tillstånd och perspektiv är ofta förekommande hos Högnäs. En ständig dialektisk rörelse mellan poler som inre och yttre, yta och djup, lågt och högt, litet och stort, närvaro och frånvaro. En av hans böcker hette ju till och med Överskridningar (1983).

Många av dikterna i tills djupet tar mig har en starkt drömlik stämning. Ibland mardrömslikt ödslig. Ibland mera meditativ. På pärmbilden: ett ansikte och dess spegelbild. Slutna ögon, en försjunkenhet. Mycket talande, dels med tanke på inåtvändheten i Högnäs´ texter, dels som illustration av bokens grundmetaforer: djupet och speglingen. ”Nere i vattnet / finns en motstad till den / jag bor i /…/”. Eller: ”Bakom klippan / ligger vassen i skugga. / Som någon bosatt i sitt förflutna. / Det är där jag inrättat / mitt liv. Med skyarna blänkande / i bottendyn.”

Man har sagt om Kurt Högnäs’ sparsmakade författarskap att det inte fått den uppmärksamhet det förtjänar. Mest uppmärksamhet har han kanske fått för sina prosalyriska verk – han har gett ut flera sådana, senast Kontrabas till valarna, 2001. Finlandssvenska kritiker verkar överlag ha varit begeistrade, och kanske är det faktiskt i prosadikterna hans språk- och stilkonst kommer bäst till sin rätt.

Man kan rentav undra om inte tills djupet tar mig hade varit en bättre bok om den, åtminstone till vissa delar, haft prosalyrikens form. Ett rakare tilltal och mera andrum för läsaren. Nu har den ett traditionellt ”normallyriskt” upplägg, med uppbrutna rader också i de längre dikterna, vilket inte är alldeles lyckat. Radbytena tillför sist och slutligen inte så mycket, de kan te sig som bromsklossar.

En vaksam iakttagare av människans predikament

Ett annat problem, som jag ser det, är att Högnäs i sin strävan till poetisk förtätning många gånger använder så många metaforer i följd att de tenderar att ta ut varandra. Det blir kompakt istället för förtätat, dunkelt istället för genomlyst. Bildspråket kan dessutom kännas krystat och otympligt, vilket också inverkar på rytmen och gör den tungrodd. Till exempel: ”Det slår brottsjöar / genom rummet. Med haverierna / som på film. Man ser besättningar / i kajaker upp och ner. Under / ylande, glasgröna tak. De paddlar / med tången inpå kotorna.”

Därmed naturligtvis inte sagt att Kurt Högnäs inte skulle vara en läsvärd författare. Det är han i högsta grad, också i sin nya bok. En vaksam iakttagare av ”det flimrande avsnitt som man kallar Existens” som skriver mångbottnat och i många stycken pregnant om det mänskliga predikamentet. Om kroppen som vår klena hemvist i tiden och rummet. Om den skyddslöshet och ensamhet som ledsagar oss från vagga till grav. Och om dimensioner vi står i förbindelse med, bortom dessa.

I en av samlingens mest berörande dikter återges en sekvens ur en tv-intervju (en och annan läsare har säkert sett den) med nobelpristagaren J.M. Coetzee, som står framför oceanen ”vid världens udde”, plågad av situationen. ”/…/Som om man tvingat en jätteval ur sjöarna och beordrat den / att posera. / Ur det kalla levande vattnet. / Ensamheten. Något som var och fortfarande är / större än ansiktet. / Oändligt mycket större. Med ögonen brinnande där långt ute. / Men inifrån, / ur en ohygglig utsatthet rakt in i linserna. / Rakt igenom den barriär / som heter nåd.”

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto