Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Ingen ö är en ö

Maria Sandin, 2.11.2007
Lars Sund: En lycklig liten ö s., Söderströms 2007

Lars Sunds nya bok utkom nästan lite i skuggan av filmversionen av hans österbottniska epos som hade biopremiär ungefär samtidigt; litteratur ger ju sällan samma vida eko. Inte för att det säger så mycket om litteraturen, eller om Sunds bok. Med sin sjätte roman visar han att han hållit sig i trim också efter den urladdning som den mäktiga trilogin Colorado Avenue (1991), Lanthandlerskans son (1997) och slutligen Eriks bok (2003) måtte ha inneburit.

I En lycklig liten ö lyckliggör Sund sin läsare som man vant sig att förvänta av honom. Han gör det med sin förmåga att hitta på och skruva till, en berättarkraft som inte står den folkliga munskickligheten efter. Han gör det med sitt förnämliga sätt att använda språket. Med sitt uppsluppna humör och sin humor, med sitt allvarliga uppsåt, sitt intresse för övergripande skeenden, sin empati för den enskilda mänskans öde.

Och skärmen var öde och tom…

Den första mänskan i den här historien – en historia helt sonika inledd som gammaltestamentlig pastisch där datorskärmen ligger öde och tom tills skrivaren begynner sitt skapelseverk, som en annan gud fast inte fullt så allsmäktig – den mänskan är dessvärre död. På mage i vattenbrynet, ”tämligen ömklig att skåda” konstaterar upphovsmannen, aningen snopen över ett så klent resultat efter att med större framgång ha danat himmel och hav och däremellan ett litet men stadigt stycke land, komplett med lämplig flora och fauna. Läsaren å sin sida kanske bläddrar bakåt ett par sidor och tittar närmare på Walter Benjamin-citatet som bildar ingång till boken: ”Döden ger sanktion åt allt som berättaren kan skildra”.

Den första döda mänskan är inte den sista. Fler och sedan ännu fler bärgas ur havet kring Fagerö, en ort med idyllpotential, sju årstider och få obekanta besökare som Lars Sund utan specifikare geografi placerat i sydvästra skärgården. Men det är inte som i Eriks bok, där de döda hade släktband till de levande och påstridigt la sig i handlingen. Nej, denna gång är de döda främlingar, de är förfärande fysiskt reella och de har inte minsta talan. Istället hörs måsars gälla skrik. Och därefter brummandet av kylcontainrarna som plötsligt står i Tunnhamn.

Varifrån kom de, vad har hänt med dem, varför just här? Fageröborna står handfallna medan Sund utan krumbukter låter sin berättare redovisa detta gruvliga motivval: ”Vi är ute efter att beskriva vad som sker när ett litet samhälle utsätts för oväntade påfrestningar. Hur reagerar människorna – kollektivt och individuellt?” Inte oväntat reagerar de flesta som småbarnsmamman Olars Mikaela: ”Man vill helst inga tänk på he.”

Mellan realism och burlesk

Det kostar på att bli påmind om att ingen ö är en ö fridlyst från omvärld och tid. Tillvarons oförutsägbarhet och förgänglighet är svåruthärdlig nog utan att man får eländet inpå husknuten i sådan skala, och på kyrkogården föredrar man att ha känt folk. Dessutom börjar alla sorters osämjor och tragedier bland skäriborna att flyta upp till ytan. Också på lyckliga små platser har lyckan en tendens att bete sig lite hipp som happ, och människosinnet, ja det ”är likt djuphavet: vad som därnere rör sig kan ingen säkert veta.”

Sund kan det där med att skriva realistiskt och burleskt och melankoliskt utan obekväma skarvar emellan. Sedan är han ju också en baddare till miljöskildrare och på att få språket att skifta färg och temperatur efter vad eller vilka han beskriver. Ovanpå detta odlar han sin litterära självironi och avfyrar en rad litteraturhistoriska blinkningar, även andra än den bibliska i början, utan att det nämnvärt naggar berättelsens trovärdighet i kanten. Men helt oproblematisk är sammansättningen inte, distansskapande element kan onekligen få den som läser att i någon mening känna sig fjärmad från såväl budskapet som persongalleriet.

Originella karaktärer framträder sällan utan hjälp av karikerade drag. På Fagerö är ganska många ganska grovt framkarvade ur det sundska virket. Till exempel kommunalpampen K-D Mattson som gillar att väga ordförandeklubban i sin hand, Celia som väntat hem Albert från sjön i fyrtio år, kaplan Lökström som alldeles tappar koncepten i predikstolen, sommargästen fil.lic. Beda Gustafsson som inte accepterar oreda. Eller bara det att vara döpt till Axmar och Maximinus.

Samtliga omfattas av författarens värme och medkänsla – somliga kanske lite mer än andra. Inte minst länsman von Haartman, ”en löst sömmad människa” som behöver dubbla uniformer och ses med oblida ögon på grund av sin härkomst. ”Jå, han är ju från fasta landet. Va sku han begripa någå”, kan det låta bland ölstopen på Amerikan Bar i Storby. Under tiden rör sig en skygg flicka, som ingen (inklusive läsaren) blir klok på, i historiens utkant och kastar ett oskuldsfullt men uppfordrande ljus över den.

Moralen, epiken, journalistiken

Och så ”skrivaren”. Med påtaglig förtjusning fortsätter Sund att ägna sig åt en lek med själva epiken, dess anspråk och begränsningar, framför allt genom att ge sin berättare frikostigt med utrymme. Så till den grad att det inkräktar på skäribornas fiktiva revir. Denne utböling smyger nämligen omkring på ön tillsammans med läsaren i ett konspiratoriskt ”vi” som inte utesluter tjuvlyssning eller dataintrång, allt i det ädla syftet att förstå dessa mänskor som en försommar får kaffet i vrångstrupen och nattsömnen förstörd. Tur då att skrivaren hittat en välinformerad om än något motspänstig sagesman i Post-Janne, vilken förutom lokalhistorisk kännedom hyser ett mer än lovligt intresse för de brev han är satt att dela ut.

Naturligtvis är det frågor av större moralisk och humanitär dignitet än en brevbärares överträdelser som romanen dryftar på sitt ogenerat underhållande och medryckande sätt. Frågor om Vi och De, om Jag och Den andre, om konsekvenserna av fördomsfullhet och främlingsrädsla på det privata och det kollektiva planet.

Det har ju inte – ännu – hänt så där konkret vid vår egen kust, men längs kuster inte alltför långt härifrån flyter fler och fler döda mänskor i land eller försvinner spårlöst i havet. Visserligen inte exakt den förfärliga realiteten som Sund tangerar, men nog något besläktat. För att betona medias ansvar i dessa cyniska dagar har han diktat in en journalist som samvetsgrant fortsätter att gräva efter svar på vilka, vad och varför när drevet hastar iväg efter färskare nyheter.

En lycklig liten ö handlar sist och slutligen inte bara om den lilla världens konfrontation med en större, utan också om en rik värld som vill bli rikare på kollisionskurs med övriga världen. Fast allra mest uppskattar jag nog ändå romanen om Fagerö och dess invånare för den obetalbara berättarglädjens skull. Lars Sund förblir i själ och hjärta en fabulerare och man måste imponeras av hans förmåga att så pass torrskodd ro iland detta sitt spretiga projekt att samtidigt skriva skärgårdsskröna, spänningsroman och samtidsallegori.

(En fotnot: I en av WSOY:s höstkataloger hittar man boken i finsk översättning under rubriken Utländsk skönlitteratur. Sedan när hör finlandssvenska författare dit?)

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto