Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Vad är en bongare gjord av?

Carita Backström, 16.4.2010
Lars Sund: En morgontrött fågelskådares bekännelser s., Söderströms 2010

Vi fascineras av fåglar för att de är annorlunda, för att de har flygförmågan och sången som gör dem unika bland levande varelser, säger Lars Sund. Det är sant, men själv tycker jag att det märkligaste med fåglarna är att de är släkt med krokodilerna. Att de härstammar från små, tvåbenta dinosaurier. Det är ett evolutionens under. Att det dessutom är möjligt att se släktskapet upptäckte jag nyligen i Brutus Östlings bok Att överleva dagen. Mitt bland alla fåglar dyker det upp en alligator i närbild och en basilisködla som flyger fram över vattnet i den mellanamerikanska regnskogen, och plötsligt ser jag släktskapet. Det är häpnadsväckande!

Brutus Östlings och Susanne Åkessons bok är ett Augustprisbelönat praktverk, roligt att bläddra i, men vill man veta något om den egna gårdens fåglar så har Lars Sunds En morgontrött fågelskådares bekännelser mer att ge.

Jag läser den under påsken, och inspireras till fågeliakttagelser längs Helsingfors stränder. Ett skrakpar dyker mellan isflaken, en flock måsar jagar en rovfågel som jag inte kan artbestämma, i buskarna svirrar och piper en massa småfåglar; grönfinkar kommer jag till när jag senare konsulterar fågelboken. Tänker att jag måste skaffa CD-skivor med fågelljud, för att höra är lika viktigt som att se, det har jag till fullo insett under läsningens gång. Så fungerar Sunds bok; jag blir uppmärksam, och ivrig att bättra på mitt obetydliga fågelkunnande. För någon fågelskådare är jag inte fast jag till och med äger en anspråkslös handkikare, en Pentax 6,5×21. Lars Sund har tre handkikare och två tuber. Han är proffs.

Tystnaden – en bristvara

Anteckningarna börjar den 30 april när den morgontrötta fågelskådaren masar sig ut i det kyliga vårgräset för att lyssna på den svartvita flugsnapparen, och slutar när han på nyårsdagen kryssar för gråsiskan som pickar nedanför fröautomaten.

Skådandet utspelar sig i huvudsak i Uppsala med omnejd; gammalt kulturlandskap, Linnés marker. Omfattar också gynnsamma fågelmiljöer som soptippar och våtmarker. Varje dagboksblad har som rubrik en fågel, en plats och ett datum – men strukturen tillåter utvikningar åt alla håll.

Jag tar som exempel fågel nummer elva: ”Dubbelbeckasin, Uppsala 14 maj”.

”När kungsliljorna slår ut är det dags för den årliga kvällsturen till naturreservatet Övre Föret söder om Uppsala. Vi ska lyssna efter det ihåliga klickandet av studsande pingpongbollar.” Så inleder Sund, och medan fågelskådarna väntar och lyssnar lär vi läsare oss ett och annat. Att namnet beckasin är en diminutivform av bécasse, morkulla, som går tillbaka på latinets beccus, näbb, vilket i sin tur är ett lånord från keltiskan. Vidare att beckasinen är vad ornitologerna kallar en lekart dit också orre och tjäder hör. De samlas på bestämda ”lekar” för att spela och para sig, men dessa spelplatser har genom utdikningen av myrmarker skuffats allt längre norrut. ”Man är tvungen att vandra upp till orörda översilningsmyrar i den skandinaviska fjällkedjan om man vill beskåda dubbelbeckasinens märkliga spel i den ljusa försommarnatten: det är en trolsk upplevelse som man aldrig glömmer”.

Den tidigare ohämmade jakten nästan utrotade dubbelbeckasinen. ”Rött vin med pimpinella och en nyss skjuten beckasin” sjöng Bellman i Fredmans epistel 82. Men geväret var inte bara jägarens redskap, det var också ornitologens. För att studera fåglarna måste de skjutas (eller tänk på bröderna von Wrights fågelbilder, de sköt sina modeller). Långt in på 1900-talet såg man naturen som en outsinlig brunn att ösa ur, konstaterar Sund. Och slutar så med en betraktelse över tystnaden som blivit en bristvara. Uppsala bullrar och brusar där han står vid den stilla flytande Fyrisån och lyssnar efter dubbelbeckasinen. Som till sist belönar de tålmodiga och låter höra ett par korta serier knäppanden i majkvällen, ”pink pink-pink-pinkpinkpink…”

Sådan är formen: en lättillgänglig blandning av ornitologiska fakta, kulturhistoria och personliga reflexioner. Också en del sådan information som man sällan hittar i vanliga fågelböcker. Till exempel fenomenet ruggning. Eller insikten att fåglar är individer, inte bara representanter för sin art. Eller kikarens historia.

Gudarnas budbärare

Lars Sund skriver vackert (och med avund) om naturskildringens oöverträffade mästare Harry Martinsson, som likt en akvarellist med lätt pensel fångar det vetenskapligt exakta. Han reflekterar också över frestelsen att förmänskliga fåglarna, vilket även forna tiders biologer av facket föll för, och som också Sund allt som oftast faller för. Hans fåglar kan vara ”fastighetsmäklare” eller ”fördrivas av nykomlingar i ett slags ornitologisk motsvarighet till etnisk rensning” eller som spovhonorna ”överlämna hela vårdnaden av ungarna till sina makar och dra söderut för att mingla med tjejerna på någon tångdoftande strand vid Biscayabukten”. Det är säkert en fråga om smak, men sådana bilder är jag hellre utan, de ställer sig i vägen för min fantasi.

Sant är dock att det är nästan omöjligt att skriva om naturen utan att ge den mänskliga epitet, eller utan att besjäla den. Fåglar som gudarnas budbärare. Sund följer en tranas flykt och grips av Ikaros längtan; att kunna lyfta från marken med egna vingar och svinga sig upp i himlen. En längtan och ett högmod. Michelangelos experiment, Tarkovskijs Andrej Rubljov , alla drömmar människor har om att kunna flyga…

Ett helt kapitel ägnar Sund åt klassiska fågelskildrare och -skådare. Främst engelska men också svenska, från Olof Rudbeck till ”den oumbärliga” Erik Rosenberg, numera hart när omöjlig att få tag på (jag har förgäves jagat hans Fåglar i Sverige). Valet är förstås personligt, och säkert inte avsett att vara heltäckande, men en bok saknar jag: Ulla-Lena Lundbergs Sibirien, ett självporträtt med vingar. Hur kan man låta bli att nämna denna fågelskådandets pärla? I övrigt får läsaren många fina tips på möjlig fortsatt läsning.

Vad konstituerar en bongare?

En bongare är en person som bokför så många, och helst också så ovanliga eller tidiga, fågeliakttagelser som möjligt. Lars Sund hör inte till den extremaste sorten. Han reser inte jorden runt, men kan nog kasta sig i sin bil när raritetslarmet går. Och han gör sig en del tankar om denna passion. Det gör läsaren också. Jag har nyligen läst Resa kring jorden, den unga Charles Darwins dagbok som han förde under Beagles seglats runt jorden 1831-1836. Darwin iakttar, undersöker och antecknar, ofta under stora strapatser, ofta något dittills outforskat. Och vilken skådare och bongare han var! Jungfrulig i förhållande till Lars Sund som klagar över den alltför effektiva digitala informationsspridningen: ”Chansen att göra egna unika upptäckter minskar hela tiden. Någon annan förefaller alltid ha hunnit före och lämnar en rapport på nätet eller piper ut ett larm”. Tillsammans med andra skådare har Sund fått syn på en raritet, den amerikanska krickan, men hans fågellycka infinner sig inte. Ordet fågellycka lånar han av poeten Staffan Söderblom som talar om de ”osäkrade lägen” som kan uppstå i mötet mellan fågel och människa. Men som kanske inte uppstår om allt är klart på förhand.

Så vad är det riktigt som driver en bongande fågelskådare? Sund prövar olika förklaringar. Ett passionerat intresse för fåglar, som kanske föds när han som liten pilt i Jakobstad ser vårens första vitlysande mås segla högt uppe i skyn. Känslan av ett nu i en kort lycklig stund. Samlarvurm och tävlingslust. Mänsklig egoism: ”vi skådar fåglar först och främst för vår egen skull; det är inte säkert att det har så mycket att göra med kärlek till naturen”. Kanske är det det som är titelns ”bekännelse”? Den som är beroende är inte måttlig. Och väl så, om man som Lars Sund så generöst delar med sig av sitt kunnande och sitt skådande.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto