Amanda Audas Kass har nyligen avslutat sitt uppdrag som läsambassadör i Svenskfinland. Men hennes egen väg fram till lustfylld läsning var långt ifrån självklar. Hennes åsikt är att dörren till litteraturens värld faktiskt kan öppnas genom milt tvång, skräplitteratur och Kalle Anka.

I en Pisa-undersökning från 2018 framgår det att 63 procent av de finländska 15-åriga pojkarna läser bara om de måste. De resultaten publicerades under vår första höst som finlandssvenska läsambassadörer. Just den här siffran kom att bli en av de siffror vi ofta hänvisade till för att förklara situationens allvar. För att visa på det läsfrämjande arbetets angelägenhet.

Jag vill på inget sätt förminska problemet. Läskunnigheten och framför allt läslusten är verkligen hotade. Det vet jag efter att ha jobbat med de här frågorna på heltid i snart tre år. Men faktum kvarstår. Om jag skulle ha deltagit i Pisa-undersökningen som 15-åring skulle jag ha svarat precis samma sak. Jag läser bara om jag måste.

Drygt tjugo år senare blir jag utsedd till finlandssvensk läsambassadör. Kanske också framtidens läsambassadörer finns bland de 63 procent som nu läser bara om de absolut verkligen måste?

 

En berättelse om sann läslust

Å andra sidan är jag medveten om att en läsvägrande tonåring i slutet av 1990-talet var en annan sak än en läsvägrande tonåring är i början av 2020-talet. De flesta i min generation verkar ha åtminstone någon berättelse om sann läsglädje och läslust. ”När jag gick på tvåan var jag på biblioteket varje dag. Sommaren mellan trean och fyran läste jag hela tiden på mormors sommarstuga.”

Med den bakgrunden är en lässtrejk i tonåren inte speciellt farlig. Men om ingen god berättelse om läsning finns i bagaget kan situationen vara en annan.

Jag visste verkligen inte when to stop och jag älskar att min lärare aldrig upplyste mig om den objektiva sanningen att mina texter var alldeles för långa.

Jag var själv ett barn som lärde mig läsa hyfsat tidigt, men ännu mer var jag ett barn som skrev hyfsat tidigt och ohyfsat mycket. De texter jag skrev i skolan tog aldrig slut. Om vi skulle skriva tre sidor skrev jag femton. Minst. Ibland skrev jag trettio och den som tittar noga i mina skrivhäften kan se att jag på några ställen har skrivit Slut längst ner på sidan, men sedan suddat ut det och fortsatt i alla fall.

Jag visste verkligen inte when to stop och jag älskar att min lärare aldrig upplyste mig om den objektiva sanningen att mina texter var alldeles för långa. Trots att de var det. Hon bara uppmuntrade mig och mitt skrivande. Det kommer jag att vara henne evigt tacksam för.

Hemma satt jag och skrev långa texter på den sena 80-talsdator där skärmen alltid var svart, bokstäverna alltid gula och bilder alltid en fullständig otänkbarhet. För att inte tala om alla de nästan magiska funktioner som idag är vardag och inte höjer något ögonbryn någonstans.

 

En dator från åttiotalet

Numera tänker jag att det nog var helt avgörande att mina första texter skrevs på just den datorn. En dator som har ganska lite att erbjuda i sig själv lockar kanske fram en större kreativitet hos användaren än de datorer som idag ger oss precis allt vi kan tänka oss och ännu mer. Det fanns bokstavligen en tom svart skärm att fylla med ord och liv och det gjorde jag.

Också för läsandet är dagens värld en utmaning. Vem orkar ta sig an en bok som ändå alltid kräver en ansträngning och en insats, när det finns så mycket mera lättuggad underhållning som inte kräver något annat än att vi scrollar med fingret lite ibland?

Och när stängs kranen till det eviga flödet av videoklipp så att boken har en chans att komma fram?

När får barn och unga idag möta det tomma och svarta som sätter igång deras kreativitet? När är det tillräckligt tyst och stilla för att deras egna tankar och idéer ska kunna ta plats? Och när stängs kranen till det eviga flödet av videoklipp så att boken har en chans att komma fram? Jag tror att alla vi vuxna som har barn och unga omkring oss, såväl lärare inom småbarnspedagogik och skola som föräldrar, har en viktig uppgift i att skapa utrymme för läsning och skrivande. Utrymme för livsviktiga ord, helt enkelt.

Det utrymmet var mera givet när jag var barn än nu när mina egna barn är barn. Läsare blev jag i någon mån när jag knäckte läskoden som fem-sex åring, men läsare blev jag på allvar när jag läste Francine Pascals bok Drömrollen, bok nummer två i serien om tvillingarna Wakefield. Jag är ytterst medveten om att den här boken inte skulle recenseras på kultursidorna någonstans. Det är platta karaktärer, förutsägbar handling och torftigt språk. Likväl är det den bästa bok jag någonsin har läst för den boken blev porten till alla andra böcker, det första steget på en läsväg som jag envist fortsatt vandra. Jag har läst den säkert tio gånger, minst. Och den har en hedersplats i min bokhylla.

 

Kalle Anka räknas också

Tänk om min mamma eller mina lärare hade sagt att jag måste läsa något annat än dessa massproducerade tvillingarna-böcker. Jag tvivlar på att jag skulle vara den läsare jag är idag om det jag verkligen ville läsa hade mötts med förakt.

I mötet med föräldrar har vi som läsambassadörer ofta fått frågan om huruvida det räknas att läsa Kalle Anka. Ja, det räknas. Oj, så det räknas. Jag är lyckligt uppfödd på kvalitativt sett sämre litteratur än Kalle Anka. Det barn som faktiskt vill läsa ska få läsa vad hen vill läsa. Vi har inte råd att släcka den glöd som finns.

Men hur ska vi göra när det inte finns någon glöd alls? Hur ska vi göra med Amanda 15 år och alla andra tonåringar som läser bara om de måste? Det är en svår fråga, en fråga som vi stött och blött under åren som läsambassadörer.

Eftersom många av våra ungdomar bara läser när de måste så måste skolan vara en plats där de verkligen måste läsa.

Ska man alls lyfta fram nyttan med läsningen eller sker det alltid på någon slags bekostnad av glädjen? Jag vill tro att vi människor kan hålla två olika tankar i huvudet samtidigt; att vi å ena sidan kan se på läsningens viktighet men samtidigt också se dess ljuvlighet.

Ingen är gladare än jag om människor läser av lust och fri vilja, men vad ska vi göra om den lusten och fria viljan verkligen inte finns där?

Jag tror att ett nyckelord finns i den formulering som 63 procent av våra finländska pojkar känner igen sig i.  ”Jag läser bara om jag måste”. Måste. Eftersom många av våra ungdomar bara läser när de måste så måste skolan vara en plats där de verkligen måste läsa. Vi kan inte räkna med att alla måste läsa hemma, men vi kan hålla envist fast vid att alla måste läsa i skolan.

 

Ögonöppnare kring måste-läsningen

Jag läste boken Skönlitteratur i undervisningen: mod och metod för arbete med läsning i klassrummet av Karin Herlitz och författaren gav mig en viktig ögonöppnare när det gäller måste-läsningen i skolan.

Det att den är ett måste behöver ju inte betyda att den är avskydd. Det kan till och med betyda att läsningen i skolan uppfattas som helt okej, trots att den sällan eller aldrig spiller över på fritiden. Jag menar, hur ofta utför ungdomar kemiska experiment frivilligt? Hur ofta lär de sig europeiska huvudstäder spontant? Men inte låter vi bli att tvinga dem av rädsla för att det ska göra deras ovilja ännu större.

Vi vet att vissa saker är så viktiga att man måste också fast man inte vill och läsningen är just precis en sådan sak. Också den som lite motvilligt måste läsa i skolan kan komma att frivilligt välja att läsa senare i livet. Men den som inte måste alls när läsningen känns tung och motig och läsflytet lyser med sin frånvaro – hittar hen någonsin in i den värld som vi vet att kan vara alldeles magisk?

 

Foto: Matilda Audas Björkholm