Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Välvilja och motvilja: om skillnader mellan Sverige och Finland

Mia Österlund, 10.2.2012
Lelitha Verghese Gyllenberg (red): Så bra svenska du talar! 204 s., Söderströms 2011

Sverige, du kluvna land som visar upp dina två ansikten. Det välvilliga, välfärdslandet, folkhemskramande. Och avigsidan, det slutna, inåtvärmande, oförstående. Antologierna Enkel biljett? och Så bra svenska du talar! öppnar minnets kranar för den som lever med en fot i grannlandet.

Efter ett jobb i Stockholm sitter jag på Arlanda och bläddrar i en kvällstidning. En annons om föräldrapenning fångar mitt öga. Där ligger en pappa utsträckt på picknickfilten med sina rosiga tvillingpojkar. Vid en närmare titt vilar något bekant över bilden, det är ju min mosters barnbarn, hon som med många andra flyttade till jobben i Sverige under 60-talet. Pappan på bilden är svensk, industriarbetare – och pappaledig. Hade tvillingarna bott i Finland hade de knappast blivit annonsbebisar för en jämställdhetsfråga som inte är lika självklar här ännu. I Sverige innesluter det till synes svenska ofta finländskhet på det här sättet. Tvillingarna kommer vagt att veta att de har rötter i Finland, men mina släktingar har blivit svenskar.

Jag gick i talterapi för att få  den rätta svenska intonationen

Det andra minnet är av ett mer avogt Sverige. Då jag under 1980-talet bodde i Malmö och gick på lärarutbildningen fick jag gå i talterapi för att få in den rätta svenska intonationen. Det var otänkbart att – i Skåne– prata finlandssvenska i klassrummet.

Så bra svenska du talar! och Enkel biljett? är läckert layoutade systerantologier om att byta land. Omslagen anspelar på den svenska och den finska flaggan och avbildar länderna i form av kartbilder byggda av ord. Så fint och så fyndigt, men det fladdriga magbandet som boken försetts med slits tyvärr genast sönder.

Vi måste tala om finlandssvenskheter

Att det nu är läge att tala om erfarenheten av att som finlandssvensk bosätta sig i Sverige hänger förstås ihop med att Sverigefinnar i andra och tredje generation har börjat gestalta sina erfarenheter konstnärligt, som författaren Susanna Alakoski, sångerskan Anna Järvinen och dramatikern Tanja Lorentzon. Bettina Sågboms intervjusoffa flyttades också tillfälligt till Stockholm för att fånga upp en rad utflyttade finländare och belysa deras roll i det svenska samhället.

Redaktören för Så bra svenska du talar!, Lelitha Verghese Gyllingberg, pekar också på att ämnet tidigare behandlats i Marianne Alopaeus debattbok Drabbad av Sverige (1983) och i Camilla Berggrens Hemifrån Hem (2007). Det är ett medialt, framgångsrikt och väskrivande gäng hon samlat inom antologins pärmar, vilket gör texterna synnerligen läs- och tänkvärda. Boken har fått sitt namn efter den ofta återkommande kommentar finlandssvenskar i Sverige får nämligen ”Så bra svenska du talar!”. Personligen har jag inte fått den kommentaren på väldigt länge, men tydligen är det en enerverande stötesten att bli, som journalisten Mats Fors uttrycker det, utsatt för ”mumintrollsyndromet”. Eller som journalisten Fred Forsell benämner det ”muminprivilegiet”, något som ”riktiga” finlandssvenskar – kulturpersonligheter som Mark Levengood och Johanna Koljonen åtnjuter. Det vill säga vad de än säger fångas det upp eftersom Mumin-intonationen förtrollar den svenska åhöraren. Levengood menar i sin essä att det inte var det materiella armodet i Finland som förorsakade hans flytt, utan framtidsarmodet, alltså svårigheten att få en chans, till utbildning. Var det faktiskt så illa? Med facit på hand verkar flytten ha varit ett genidrag eftersom han i likhet med många andra klarat sig mer än väl i Sverige. Onekligen uppstår ändå en del friktion mellan det finländska och det svenska, vilket skribenterna flitigt vittnar om och vilket många läsare förmodligen har otaliga egna erfarenheter av. Journalisten Jan Mosander yvs över skillnader i beslutskultur, mellan svensk diskussion kontra finländska raka besked. ”Det är för att du är från Finland” konstaterar hans fru krasst då han undrar över varför han än en gång befunnit sig i spänt förhandlingsläge.

Formmedvetna essäer

Skribenterna i Så bra svenska du talar! har skickligt stöpt sina bidrag i olika form, det finns en klart litterär ambition och den fungerar mycket väl.  Journalisten och samhällskommentatorn Yrsa Stenius bidrag ”Populismen som svärmorsdröm” är stilistiskt suveränt och i högsta grad aktuellt. Hon gör en kunnig och klarsynt avläsning av den politiska närhistorien i Finland och Sverige och förklarar skillnaden mellan Sannfinländarnas och Sverigedemokraternas frammarsch i våra länder. Essän är lysande, inte minst för den torra träffande humorn.

Heidi Avellan, chefredaktör för Sydsvenskan, speglar i sin essä ”Drabbad av Sverige? Javisst” sina personliga erfarenheter i Marianne Alopaeus tidigare skildring av Sverige och konstaterar att mycket är annorlunda tre decennier senare.  Alopaeus ironiska beskrivning av svenskarnas lagom åt alla-retorik till exempel: ”Amatörism däremot bör uppmuntras. Sådant som alla kan göra. Och helst tillsammans. Då det blir gemenskap. Att vara duktig är osolidariskt”. Avellan uppdaterar påståendet och menar att lagom-attityden krackelerat bland annat genom de otaliga soloartisterna i landet och andra som är duktiga på egen hand.

”Att vara duktig är osolidariskt”

Lars Sund roar i essän ”Ur förordet till avhandlingen Trettio år i Mellanmjölkens land av Lars Sund, forskare i socialantropologi, verksam vid International Institute of Swedish Studies in Finland”, en mysig forskningsparodi som lånar komikern Jonas Gardells mellanmjölksmetafor för lagomlandet Sverige och med milt överseende dissekerar aspekter av att vara finlandssvensk i Sverige. Författaren och författarutbildaren Robert Åsbacka å sin sida strukturerar sin essä kring vedhuggande, eldande och musikstycken som väcker minnen. Ofta är det den drabbande detaljen som bär upp essän, som då Åsbacka berättar om sin mamma som säkrar familjens överlevnad genom att plocka kottar och sälja dem. Det är en hjärtskärande och stark bild som genomlyser klasskillnaden. Den finlanssvenska arbetarklassen som flyttat över till Sverige och jobbat i fabriker, i vården, och i serviceyrken kommer annars inte till tals i antologin. Kanske skulle de inte heller vilja det. Som min invandrade moster bosatt i den belastade och segregerade förorten Hallunda säger: ”Jag är inte invandrare. Det är dom andra. Jag är svensk.”

Nedmonterat folkhem

Journalisten Johanna Koljonen skäms. Genom sin dubbla bakgrund kan hon relatera till både Sverigefinnar och finlandssvenskar i Sverige. Hon vågar lyfta katten på bordet – på samma sätt som hon på nätet öppnat upp för en diskussion om sexuella övergrepp – och påtalar det förakt för finnar som florerar hos en del finlandssvenskar. Koljonen gråter för att hon drabbas av insikten att finne på svenska kan betyda både ”grov” och ”mindre värd” i samband med Tanja Lorentzons självbiografiska föreställning Mormors svarta ögon på Dramaten, som har en förlösande effekt. Koljonen ser klassföraktet sticka upp sitt fula tryne, och känner befrielse då hon kommer över en antologi om klass som utkom härom året och inser att klassrelaterad skam är något hon delar med många finlandssvenskar. Om kriget skriver Koljonen träffande: ”Ändå finns det ju där, i varje familj, en kompakt tystnad med ett tunt lager anekdoter på!”. Att ha genomlevt ett krig på olika sätt är en obönhörlig skiljelinje länderna emellan.

Författaren Ulrika Nielsen tvärbromsar inför det personliga berättandet och levererar istället en djupt kritisk reflektion, en pamflett, över den svenska kulturens – och inte minst kultursidornas – förflackning. Hon skriver om sårbarheten som bildningsluckor för med sig och lyfter fram aspekter som ”demokratisk magkänsla, syresättningsförmåga och mänsklig värdighet”, med andra ord något väldigt maffigt, och angeläget. Nielsen och andra ger sådana läges- och färdbeskrivningar och anger varifrån vi kommit och vart vi är på väg, i Sverige och i Finland. Litteraturvetaren och översättaren Janina Orlov tar oss på en handfast vandring längs Stockholms vinterkalla gator där bankens inbjudande reklam inte håller måttet och där hon oanande råkar samla de rosor som lagts på det ställe på Sveavägen där Palme sköts och får en tillrättavisning av en svensk tant. Det är en obetalbar bild av konsten att avläsa ett samhälle.

De miljöer som passerar på rad är långt medelklassens mediekretsar och välmående kulturella miljöer. Radikalt annorlunda framstår redaktören Verghese Gyllingbergs skildring av ett klassegregerat Sverige där hon med sitt blandade påbrå uppfattas som en invandrarkvinna bland många. Hennes skildring av förortens förskola är skärrande. Verghese Gyllingberg sätter fingret på ett nedmonterat Välfärds-Sverige där folkhemstanken är ett minne blott: ”Bostadssegregationen är ett fult brännmärke i den svenska samhällskroppen” skriver hon och pekar på hemlöshet, barnfattigdom och arbetslöshet i ett samhälle där maskorna i skyddsnätet blivit så glesa att allt fler faller igenom.

Hatkärleken till Finland

Igenkänningsfaktorn i systerantologin Enkel biljett? (Josefin Almer och Ylva Larsdotter, red.) anmäler sig förstås inte lika omedelbart, eftersom jag inte kan ha flyttat till mitt hemland. Här finns samma samling välsituerade, välskrivande skribenter som vanligt – hur skulle man annars göra kan man fråga sig? Samtidigt är det ändå kortsiktigt att Svenskfinlands antologier är så trogna Helsingfors-kramare. Med undantag för åländska Elisabeth Nauclér (inflyttad från Norge) och filmaren Martin Karlsson som är utflyttad norrlänning i Österbotten är det främst en huvudstadskrets antologin rör sig i.

I sammantaget 12 essäer förs läsaren in i sammanhang där gränsen mellan likt och olikt framstår som förhandlingsbar. Antologins underrubrik ”med kärlek, längtan och vemod” ringar in koordinaterna på inflyttarens karta. Den som fattat beslutet att flytta bort flyttar också alltid till, till en föreställning om det nya landet och om sitt förhållningssätt i ett land där man både är liknande och främmande. ”Vad har du här att göra?” är motsvarigheten till standardbemötandet ”Så bra svenska du talar!” som finlandssvenskar får i Sverige.

Kärleken är förklaringen till Finlandsflytten

En viss misstro råder alltså mot att någon mot förmodan skulle vilja byta ut Sverige mot Finland. I de personliga essäerna framträder kärleken ofta som förklaringsgrund till Finlandsflytten, något som bekräftas av sociologen Östen Wahlbäcks översikt av svensk invandring till Finland, komplett med statistik och diskussion om det dunkla i statistiken samt över de bevekelsegrunder inflyttarna har. Korsbelysningen av hemlandet och det nya landet är antologins behållning och den bidrar till att bredda bilden av både Sverige och Finland genom att gräva inifrån.

Skribenterna reagerar på ett Finland där främlingsfientlighet och homogenitet satt sina tydliga spår, trots att de som svenskar är privilegierade, ”lättsmälta” invandrare. Martin Karlsson kallar fyndigt länderna ”syskon som växt upp på skilda håll”. Journalisten Julia Wiraeus bubblar av något så ovanligt som sverigefinsk stolthet. Finland beskriver hon som ”en släkting man stör sig på men inte vill släppa taget om”. Antologins redaktör Josefin Almer känner sig befriad ur ”majoritetens kvävande gemenskap”, över tilltaget att byta land vilar ofta en vemodig lättnad.

Risken med antologier av den här typen är förstås att skribenterna riskerar hemfalla till fördomar och klichéer, samtidigt som balansakten i bästa fall fungerar produktivt. Det kan bli en del tuggande om rågbröd, salmiak (saltlakrits på rikssvenska) och kommunikation by perkele. Radio och tv-programledaren Magnus Silfvenius Öhman, har inte oväntat valt just provokationen som ledstång i essän ”Vad i helvete gör jag här?”, där han anspelar på konstigheter och gärna spetsar till det i påståenden som: ”Känslor är homosexuellt”, då han funderar över den berömda raka finska kommunikationen. Silfvenius Öhman, som beslöt sig för att genomföra ett lyckomanifest i Finland och ser ut att ha lyckats bra som positivitetsminister, sammanfattar så här: ”Så, vad i helvete gör jag här, i det här u-landet, där det enda man bryr sig om är hockey, där främlingsfientligheten sprids med modersmjölken där känslor är gay och Darin-look-alikes headbangar till Iron Maiden? Svaret är enkelt – jag har roligt.”, alltså tillspetsat på skoj. Antologin handlar om att byta land och delvis ömsa identitet. Larrie Griffis skildrar rörande omsorgen om att flytta sitt pråliga möblemang över Bottniska viken. Det är en träffande bild av hur identitet ibland kräver konkret rekvisita för att få fäste.

Nationalitetstransvestiter är vi allihopa

Den som vill fördjupa sig i problematiken kring flerspråkighet som tangeras i flera av de sammanlagt 26 livsberättelserna om flyttningar mellan Sverige och Finland hänvisas vidare till litteraturvetarna Heidi Grönstrand och Kristina Malmios läsvärda antologi om flerspråkighet, Både och, sekä että (2011). Den uppslagsrika boken, skriven på svenska och finska, uppdaterar flerspråkighetsdiskussionen, bland annat i glasklara resonemang av Malmio, och är en bok som ligger helt rätt i tiden och i sig är ett språkpolitiskt ställningstagande.

Syskonantologierna Enkel biljett? och Så bra svenska du talar! är välavvägda, snyggt förpackade och tankeväckande. Jag kommer att tänka på Miika Nousiainens skruvade skildring av en finne som förlorat hjärtat till svenskheten, en nationalitetstransvestit, i den rasande roliga romanen Hallonbåtsflyktingen (2007), som på ett mycket tillspetsat sätt undersöker grannlandsrelationen. Nationalitetstransvestiter är vi alla, i större eller mindre utsträckning, alla vi som genom åren rör oss mellan Sverige och Finland – och känner oss hemma i båda landen, men på olika sätt.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto