Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Odjur - i pluralis

Ulrika Gustafsson, 11.6.2010
Leo Löthman: Odjur s., PQR 2009

Leo Löthman ger i romanen Odjur ordet till en berättare av gammaldags snitt. Han inleder på typiskt självbiografiskt manér: ”Min levnadsbana girade en gång brant ur den kurs jag hade förväntat.” och ”Min sanning är yvig, svårtämjd och eterisk […].” Men hans berättande är brett och utgår ifrån ett socialt sammanhang i vilket talet har en viktig roll. Genom det skapas de kollektiva berättelserna om var allting och var och en har sin plats. Jagets berättelse handlar dels om den egna barndomen i ett Mariehamn på 50-talet, dels om hans minst sagt modesta vardag med arbete på en vajerfärja i den åländska skärgården. Nuet är snarlikt vårt tidiga 2000-tal.

Det tematiska huvudspåret, odjur, tar sig först uttryck som en frejdig berättelse om det s.k. Jomalaodjuret som påstås härja i skogarna kring Mariehamn. Öborna spekulerar med skräckblandad förtjusning om denna bests natur. Inte ens ens den ökända rackan ”Ärrol”, döpt efter skådespelaren Errol Flynn, rår på det. Sen visar sig temat betydligt rymligare och ödesdigrare än så. Ett i grunden naivt och oskyldigt pojkstreck blir, åtminstone i omgivningens ögon, till ett bestialiskt dåd – och berättarjaget blir ett odjur. Jag tror inte att jag med det här har avslöjat för mycket, eftersom det redan från början ruvar något otäckt under berättelsens yta. Också det dramatiska skyddsomslaget till boken är illavarslande, med en vajerfärja på ett ändlöst hav i oväder.

En talför ensling

Jag tycker av flera orsaker att berättandet i Odjur är intressant. Man kan förundra sig över att en så ensam person som bokens berättare kan uttrycka sig så bra som han gör. Gärna lyssnar man till honom, men onekligen ter han sig som en missanpassad människa där han står gömd i mörkret och genom fönster gluttar in i andras privatliv. – Eller misshandlad? hinner man fråga sig flera gånger under läsandets gång. Författaren Leo Löthman ger en förklaring till berättarens talförhet: han är en intelligent person med intresse för det mesta. Redan som barn, då han fortfarande var del av gemenskapen, ett vi, lärde han sig fördelarna med att uppmärksamt lyssna till hur pratet gick och började på eget initiativ läsa avancerad litteratur.

Löthmans val av berättare och perspektiv har tillåtit honom att ta ut svängarna ordentligt. Här finns utrymme för korsriddare, djävulen, Gud och mycket mer. Berättarens perspektiv är på sätt och vis dubbelt, i sin barndomsskildring kan han berätta utifrån barnets begränsade referensramar, men samtidigt kommentera händelserna utifrån den livserfarenhet han har som vuxen. Barnperspektivet får sina lustiga effekter:

”Bortom Möckelö sades de stora haven svalla, brutna blott av fjärran kuster och öar. Namn som Eckerö, Stockholm och New York nämndes som avlägsna mål bortom dessa hav. Sjöfararna hade beättat om sådant och jag kände medömkan med folk som hamnat så långt ut i periferin. Någonstans därute övergick det märkliga utlandet sedan i mera renodlad mytologi, med hjältar som Tarzan, Buffalo Bill och Gud.

Lustiga är också de uppenbara parallellerna mellan barnets värld och det åländska öriket, som båda är sig själva nog. Allting har sina givna platser i dessa centra och runtom: ”Alla ålänningar tycktes ha släkt och vänner i denna inofficiella sjuttonde kommun som hette Amerika.” Den här komiken är förstås också ett resultat av den distans som Löthmans läsare har till 50-talet. Berättaren i Odjur återger ”den kokande exotiska smältdegel vi upplevde”. Nuförtiden är alltid det mest moderna man känner.

En författare som vill mycket

Löthman använder flitigt tidsmarkörer, som samlarbilar i Pauligs kaffepaket, ”Rock Around the Clock” och de olympiska spelen i Helsingfors, och mjölkar dem på metaforer som bidrar bra till tids- och personskildringarna. In i hans fiktiva Mariehamn à la 50-talet sipprar alltså trots allt en och annan influens från resten av världen in. I detta decennium under utveckling och med stark framtidstro ”färdades nyheter snabbt som amerikanska Fordar”. Också den åländska naturen och näringen framför andra, sjöfarten, visar sig i författarens händer vara tacksamt material för metaforer. Hans omisskännliga berättarglädje tar sig uttryck i flera målande och inlevelsefulla miljöskildringar, tidvis en aning på bekostnad av spänningen, som är ett av romanens bärande element.

Det att det finns faktiska förlagor till romanstoffet – Jomalaodjuret, miljöerna och flera karaktärer – gör att en läsare bekant med Åland kan tycka att hon känner igen sig i den fiktiva staden både då och nu. ”Det verkliga” i det diktade har som bekant sin tjusning. Jag gissar att inte minst en och annan som växt upp i Mariehamn på 50-talet kan ha åsikter om Löthmans berättelse i relation till hur det verkligen var. Fast det här har ju förstås inte med romanen själv att göra.

Odjur är ett ganska komplicerat romanbygge. Angående berättandet i den kan ännu tilläggas att det inte bara finns en växling mellan olika tider, utan att berättelsen drivs framåt och hålls levande också genom att berättaren i tur och ordning zoomar in flera andra personers privatliv – trots att han är en jagberättare, som man kan tycka borde vara mer begränsad i sin kunskap om andra. Det här ger utrymme för många mindre berättelser, sidospår och perspektiv – alltid med en eller annan koppling till odjurstematiken.

Det blir många personer som skymtar förbi, men de flesta blir inte bekanta mer än ytligt. Inte ens en nyckelperson som Julia, berättarens livs kärlek, blir mer än en bild för läsaren. Det är inte i personporträtten bokens styrka ligger. De flesta av dem ter sig mest som instrument för att berätta om odjuret ur ännu ett perspektiv. Också jaget är länge distanserat – inte som berättare, då är han inlevelsefull och närvarande – men på ett personligt plan. Löthman har velat få rum med mycket i sin roman, både innehållsligt och berättartekniskt sett. Men det fungerar.

Vilka odjur? Om vuxna och barn

Jag har dock en invändning att komma med. Efter att den uppblåsta historien om odjuret i skogen, som säger mer om de blodtörstande människorna än om besten, fått sin upplösning sker en urladdning. Spänningskurvan får sig en svacka och berättelsen måste liksom startas om. Läsaren måste övertalas om att fortsätta intressera sig för att få reda på hur det egentligen är med odjuret i jaget, berättaren. Tonen i romanen blir nu en annan, mycket allvarsammare, men också här är det så att stämpeln som odjur, som jaget får, säger mer om samhället med sina egna sociala regler, bortom de officiella, än om den stämplade.

Skildringen av 50-talet har nostalgiska drag. Barndomen beskrivs som spännande och fartfylld, emellanåt med en klyschigt grabbig jargong, men den hade bestämt också sina sidor. Det gällde att som barn hålla sig på tryggt avstånd från de vuxna, att utge sig för dummare än man var och akta sig för de vuxnas hurringar. Här finns alltså utrymme för att läsa in kritik av en tid och dess kutym i barnuppfostran.

”Det var svårt att veta i vilken mån de [vuxna] räknade barn som idioter och i vilken mån det var deras egen fattningsförmåga som tröt, men i vartdera fallet blev man tvungen att sänka diskussionsnivån. Man blev ständigt underskattad och det blev trist att sänka nivån för att överhuvudtaget hålla en diskussion vid liv.”

Löthman underskattar inte barnet som karaktär; hans berättare minns hur det vara att stå ut med de vuxnas nedlåtande förhållningssätt, men också att rollen som barn gav en frihet. I det här fallet en frihet – eller kanske snarare brist på kommunikation med ansvarstagande vuxna – som på tröskeln mellan barndomen och ungdomen resulterar i en för jaget fruktansvärd tragik. ”Det var femtiotalet som var mitt liv”, säger han. Och visst är det gripande, och jag är som läsare engagerad igen.

En aning om att något riktigt otäckt hänt huvudpersonen följer mig romanen igenom, även om jag ibland nästan vaggas in i en tro på den trygga barndomen. Utmärkande för Odjur är författarens balansakt mellan för mycket ingredienser och medryckande dynamik, och mellan berättarens frejdiga historier om barndomen med Jomalaodjur samt diverse pojkstreck och hans personliga öde. Slutandan är ändå positiv. Skam den som ger sig. Den beslutsamma ändrar kurs även om det sker med vajerfärja istället för med en av oceanfararna som låg i västra hamnen i barndomens Mariehamn.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto