Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Sommarklassikern: Värdekriser och passioner i 1800-talets Ryssland

Elisabeth Nordgren, 18.7.2003
Leo Tolstoj: Anna Karenina s., Bonniers 2003 Kääntäjä(t): Sigurd Agrell

En av den ryska litteraturens klassiker Leo Tolstoj (1828-1910) skapade sina världsberömda romaner Krig och fred samt Anna Karenina åren 1864-1869 respektive 1875-1877. Då hade Tolstoj redan hunnit vara med i krigen i Kaukasusbergen 1851-53, i Krimkriget samt studerat österländska språk och juridik vid universitetet i Kazan för att år 1861 helt börja ägna sig åt sitt författarskap på sitt gods Jasnaja Poljana, där han också genomdrev reformer och förbättrade böndernas arbetsförhållanden. I början på 1870-talet genomgick Tolstoj en moralisk och religiös kris, vilken kom att sätta sina spår på hans senare författarskap och är tydlig även i romanen Anna Karenina. Här ingår nämligen direkt eller indirekt en uppenbart politisk dimension som också kan skönjas i den religiösa aspekten.

Denna tolstojanism, en moralisk trosfilosofi som fick en stor internationell spridning och bland annat också inverkade på författaren Arvid Järnefelts (1861-1932) livssyn och Minna Canths (1844-1897) författarskap, handlade om idealiseringen av det anspråkslösa, enkla livet ute på landet bland ”folket”, kroppsarbetet och känslan för familjen. Tolstoj själv praktiserade således denna sin livssyn ute på sitt gods. Han grundade också skolor och lärde barn läsa.

I Tolstojs omfattande litterära produktion från hans senare år ingår också den kritiska miniatyrromanen Hadji Murat (1904) om kriget i norra Kaukasus, publicerad postumt och censurerad i Moskva 1912 och dessutom samma år i Berlin ocensurerad. Här ligger synvinkeln hos titelpersonen Hadji Murat, en tjetjensk krigshjälte som hamnar i kläm mellan två despoter, tsar Nikolaj och den tjetjenske imamen Shamil.

I Anna Karenina har Leo Tolstoj både skapat en fantastiskt underhållande läsroman som detaljerat, nästan fotografiskt noggrant, återger spännande miljöer, interiörer och intriger i aristokrat- och ämbetsmannalivet i S:t Petersburg och Moskva och samtidigt tar fram politiska, ekonomiska och sociala motsättningar i Ryssland i mitten av 1800-talet, där livegenskapen nyss upphävts.

Samtidigt som Anna Karenina är ett slags psykologiserande kärleks- och passionsdrama är romanen en ytterst mångbottnad skildring av olika slag av värdekriser, ett intellektuellt argumenterande kring olika livssyner, ett etiskt sökande och en kritisk syn på den ryska adeln och överklassen. Tolstoj har till och med lyckats få med en kommentar om Karl Marx’ Kapitalet, litet revolutionär glöd och socialistiska tankegångar då han låter en huvudrollsinnehavares, Levins bror Nikolaj brusa upp om klasskamp, privilegier och arbetskollektiv.

Man kan säga att den också i sin pocketform ytterst digra, tvådelade romanen alltså utvecklar två parallella berättelser. Å ena sidan finns den framskridande passionsberättelsen mellan Anna Karenina (gift med den ärevördige ämbetsmannen Karenin) och den elegante, stilige greve Vronskij där starka känslor och kärlek kolliderar med plikten och de sociala normerna. Å andra sidan har romanen en reflektionsnivå, den intellektuella, etiska berättelsen som framträder i godsägaren, tvivlaren, sökaren Konstantin Levins djupsinniga resonemang, humanism och idealistiska val av levnadssätt. Levins ihärdiga strävan efter viljan till det goda hamnar upprepade gånger i kläm då resonemanget om ”det allmänna bästa” ger vika för uppfattningen om ”det enskilda bästa”.

Dikotomierna, tudelningarna i romanens temaslingor handlar om allt från konflikten stad-landsbygd, äldre-yngre generation, könsroller, liberalism-konservatism-radikalism till förhärligandet av den ryska eller gammalryska livsstilen och kulturen i motsats till det europeiska (fransk-engelska) kulturidealet. Förhärligandet av det ryska framträder tydligt bland annat i Levins förakt för adelsfamiljernas löjliga uppfostringsmetoder där föräldrarna bland annat talar franska med sina barn. Anna Karenina genomlider ett i högsta grad glädjelöst äktenskap med torrbollen Karenin och blir plötsligt känslomässigt väckt till ”livet” av sin passion för Vronskij. Fascinerad av denna starka känsla kastar hon sig utan hänsyn för konsekvenserna, det sociala trycket, relationen till inte minst sonen och andra nära anhöriga, in i ett kärleksäventyr som slutar tragiskt. Anna Karenina lämnar nämligen allt, hem, man och barn för sin passion, bara för att sedan kasta sig under tåget och begå självmord. På sitt håll har Konstantin Levin, som på många sätt är romanens intressantaste, mest mångtydige gestalt (Tolstojs uppenbara språkrör) , småningom efter diverse förvecklingar hittat en kvinna som är villig att ställa upp på hans idealistiskt folkliga livsstil och bryta med det tomma societetslivet.

Leo Tolstoj är mycket ironisk i sitt sätt att beskriva societeten och dess ytliga leverne i 1800-talets S:t Petersburg och Moskva. Men också då det gäller romanpersonernas inre liv och tänkesätt lyckas Tolstoj skapa en ironiskt distanserande dimension då berättarrösten beskriver inre resonemang.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto