Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

När en historia börjar ta plats

Ann-Christine Snickars, 29.3.2019
Linnea Axelsson: Aednan 760 s., Albert Bonniers förlag 2018

Linnea Axelssons episka dikt Aednan är ett överväldigande verk. För det första rent fysiskt, det är en tjock bok på mer än 700 sidor. Den tar plats. Men tonen är  lågmäld, nästan intim.

Aednan tilldelades Augustpriset 2018 och kom ut som ljudbok i början av 2019, i uppläsning av författaren, som läser just så som det är skrivet, lågmält, intimt, men tydligt, aldrig viskande.

Aednan är överväldigande genom sin auktoritet och sin närgångenhet och för att den kompletterar den historia som blev bara halv

Aednan är överväldigande också genom sin auktoritet och sin närgångenhet och för att den självklart kompletterar den historia som blev bara halv. Den som nationen skrev utan att ta med ett helt folk, samerna. Det är en synd som är gemensam för alla de nordiska länder som har en samebefolkning. Därför kan man också som finländare läsa den som om den var riktad till oss.

Att det ska finnas skönlitteratur på de samiska språken, och också en skönlitteratur som handlar om samiska förhållanden och med samer som huvudpersoner, känns i dag som en självklarhet. Att verk i olika genrer får prestigefulla pris hjälper till att lyfta fram minoritetsspråk och -kulturer.

Majoritetsbefolkningens svaga hörsel

Det som slår en med full kraft i Aednan är insikten om hur svag den här folkgruppens röst varit. Eller om man vänder på det redan från början: hur illa rustad och motiverad majoritetsbefolkningen varit när det gällt att lyssna på samernas behov och krav.

Att Finland och Sverige inte följt Danmark och Norge som ratificerat FN:s konvention om ursprungs och -stamfolk är en skamfläck, som yngre generationer börjar få upp ögonen för. För majoritetsbefolkningen  är det ofta uppmärksammade konstuttryck som fungerat som ögonöppnare. Men arbetet går långsamt.

Aednan låter en komma nära en familj som först lever enligt renarnas rytm och rörelser. För dem gäller inga geografiska gränser. Plötsligt blir de nekade tillgång till sommarbetet som råkar befinna sig i ett ”annat land”, bakom en gräns. De tvingas avstå från sin näring, de måste flytta, försöka skapa sig nya liv.

Betecknande är rörelsen, dels flyter dikten buren av sina verb, dels öppnar den upp för stora rörelser, renhjordarna över marken, generationerna i tiden

”Aednan” betyder ”jord” eller ”mark”. Ljudmässigt ligger det nära andra nordsamiska ord, ordet för ”älv”, ”aedno”, eller ”mor”, ”aedni”. Deras gemensamma grundbetydelse är ”vidsträckt” eller ”stor”.

Under läsningens gång får betydelserna också flyta samman, in i varandra och från varandra igen. Betecknande för verket är rörelsen, dels flyter dikten buren av sina verb, dels öppnar den upp för stora rörelser, renhjordens rörelser över marken och generationernas rörelser i tiden.

Det finns ingen färdig historia att berättas

Det språkliga uttrycket är kortfattat, sökande och fragmentariskt, det finns ingen färdig historia att berätta. Den måste sökas där människorna är, och som de är, i sin vardag, sina motgångar, sin kamp. Det är också en gestaltning av hur språket, modersmålet, lämnar människorna. Eller hur människorna lämnar samiskan. De nya krav samhället ställer har hursomhelst de konsekvenserna.

Det finns också ett stråk av skam i att vara tvungen att medge att man inte kan ’sitt’ språk

För människorna som beskrivs kommer språket tillbaka som en rehabiliterande åtgärd. En återinlärning sker, med blandade känslor. Det är en befrielse, samtidigt tungt. Det finns också ett stråk av skam i att vara tvungen att medge att man inte kan ”sitt” språk:

Är jag så dum

att jag inte klarar
att hålla mitt eget
språk levande
 

Jag bara lät det försvinna

fördrivas från mina barn

– 

Så att Sandra
nu låter som en bok
helt utan dialekt

Berättelsen ringar in svensk samehistoria från tidigt 1900-talet och framåt,  den berättar hur skolsystemet försvenskar samebarnen, hur kraftverksbyggen och älvdämningar gör renskötseln svårare, till och med omöjlig, hur samerna tvingas ta arbete hos de kraftbolag som kringskurit deras traditionella näring. Den följer två familjer som alltmer tvingas in i det svenska samhället. Det för inte med sig bara ont, men kolonialmakten är alltid hänsynslös.

Formens genomslagskraft

Det har redan sagts att berättelsen kanske skulle ha fått en större genomslagskraft om den skrivits på episk prosa. Man jag vill påstå att man skulle ha förlorat något då. Det är ju en härskarnas dramaturgi som samerna påtvingats. Nu måste formen  för historien vara fri, ta sig friheter.

Sverige har tagit emot stora grupper invandrare. Åtminstone de kan förstå den minoritetskänsla som texten förmedlar.

Men jag tror att Aednan redan har haft en stor genomslagskraft. Sverige har från och med senare delen av 1900-talet fått ta emot stora grupper invandrare. Åtminstone de kan förstå den ”minoritetskänsla” som texten förmedlar.

Jag reder ut mitt hår

Bland tovorna
hittar jag skammen
nån har gömt där


Vem kan jag vara

bland mina vänner
hur ska jag gå här

Under de senaste femti åren har svenskarna ofrånkomligen fått nya perspektiv på sig själva.  Men samerna är inte heller vilken minoritet som helst. De var här först, och därför är deras historia på ett plan också vår historia. Vi borde visa ett större intresse för den.

Här finns flera ”jag”, det blir en begynnande polyfoni

Linnea Axelsson har skrivit en skärva av den, så långt hon kan se den, i en öppen, fragmentiserad poetisk form, som fångar också svaga röster och tvekande berättelser. Här finns flera ”jag”, det blir en begynnande polyfoni. Samtidigt låter hon historien bokstavligen ta så mycket plats som möjligt, drygt 750 sidor. Det är ett genialt litterärt grepp. Nu går den inte längre att passera.

 

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto