Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Byn utan kvinnor

Arne Toftegaard Pedersen, 24.7.2015
Lise Tremblay: Hägern 116 s., Rámus förlag 2015 Kääntäjä(t): Elin Svahn

Nobelprisvinnaren Alice Munro är givetvis den stora maestron bland kanadensiska novellister, men inte den enda som förtjänar uppmärksamhet. Franskspråkiga Lise Tremblay (f. 1957) debuterade 1990, men är kanske mest känd för novellsviten La Héronnière (2003), som översatts till en rad språk och glädjande nog nu också föreligger på svenska i en, som jag kan bedöma det, utmärkt tolkning av Elin Svahn. Utgivare är det ambitiösa, ögonöppnande Malmöförlaget Rámus.

De fem novellerna i Hägern utspelar sig i en liten by en bit utanför Quebec, och boken satte igång en debatt om urbaniseringens följder, det vill säga avfolkningen av byar och småsamhällen, en problematik som är aktuell även här i Norden. Byar töms på liv och folk, hundraåriga gamla traditioner blir omöjliga att upprätthålla, de unga försvinner till storstäderna och kommer ogärna på besök.

Boken satte igång en debatt om urbaniseringens följder, avfolkningen av byar och småsamhällen

Många av de ”avlägsna” trakterna är emellertid resursstarka på ett område: naturen. Den by Tremblay skildrar överlever ekonomiskt på sina turister, främst jägare och fågelskådare. Men beroendet av turismen är inte oproblematiskt för ortsborna. Novellerna i Hägern skildrar inte minst grundliggande olikheter och konflikter mellan de lokala och de urbaniserade besökarna från Quebec och Montreal.

Förstummade män

Tremblay tematiserar livet i glesbygdernas Kanada, men långtifrån att vara retoriskt övertydlig är Hägern skriven på en finstämt och oerhört precis litterär prosa. Berättaren i de två första novellerna är en av de män i trakten, som mer eller mindre förlamats och förstummats av utvecklingen i byn och i samhället i stort, vilket noggrant avspeglar sig i Tremblays prosa. Det berättas om stora dramer och förödande förluster på ett underspelat sätt; språket kan förefalla kargt och möjligen fattigt, men det är i själva verket rikt på nyanser.

Det tecknar sig snabbt ett mönster: de första novellernas berättare har lämnats av sin fru, som farit iväg med en av främlingarna (turisterna), och han vet inte hur han skulle ha klarat sig utan sin bäste vän, som drabbats av samma öde redan för flera år tillbaka. Varför kvinnorna far iväg är lätt att förstå: deras män är visserligen varken våldsamma eller tyranner, men de sitter fast i gamla vanor, hatar varje tillstymmelse till förändring eller ny utmaning, och har ingen aning om hur de skall kommunicera med sina fruar, eller andra kvinnor för den delen.

När berättaren i den första novellen någon sällsynt gång får besök av sina studerande döttrar, är de fulla av förakt för livet i den ”håla” de växt upp i. ”Jag svarar inte. Jag pratar överlag inte så mycket”, noterar berättaren, ”det var något hon [ex-frun] alltid kritiserade mig för. Jag förstod aldrig vad det fanns att säga.”

Språket kan förefalla kargt och möjligen fattigt, men det är i själva verket rikt på nyanser

Kvinnorna kommunicerar sinsemellan och med främlingarna på vanligt verbalt vis. Byns män utvecklar däremot sin vänskap genom ”subtila ritualer” som kretsar kring öl, sport på TV och tyst samvaro. Som de två första novellernas berättare formulerar det:

När min fru gav sig iväg med en jägare hon hade lärt känna veckan innan vet jag inte vad jag hade gjort om inte Léon hade varit där. Han sade inte så mycket, men han gav mig alltid en öl i början av matcherna vi tittade på ihop, och när jag skulle åka sa han: ”Jag väntar på dig imorgon, du är skyldig mig en öl.” Så fortsatte det hela första vintern.

I detta beteende finns en form för terapi, men männen Tremblay skildrar mår illa och skulle också ha behövt prata och gå på djupet med sina problem. Byns kvinnor förefaller ha mycket lättare att ta till sig de nya tiderna. De är aktiva och förmår utveckla sig, vilket allt som oftast leder till att de lämnar byn – eller, det är kanske främst sina förstummade män de lämnar.

Ursprunget som museum

Den sista av de fem novellerna skiljer sig från de andra, i den är det mannen som är den verbala. I sin ungdom har han lämnat byn, som han återkommer till som äldre, sjuk man. För honom har byn en i det närmaste sakral betydelse, och efter fruns död börjar han energiskt skriva en bok om byns historia. Han sprider ut gamla foton och annat material i sitt hem, som i det närmaste förvandlar sig till ett museum. Slutet är givetvis symboliskt – hela byn har förlorat på samhällsutvecklingen – och dess betydelse och värdighet förefaller finnas kvar endast i minnena.

Samhället och dess kulturella uttryck har fixerats vid det urbana. Lise Tremblay bryter med denna fixering

Våra samhällen och inte minst deras kulturella uttryck har på ett maniskt sätt fixerats vid den urbana livsstilen. Lise Tremblay bryter förtjänstfullt med denna fixering, vilket är bra, men läs henne fram för allt därför att hon skriver så oerhört bra.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto