Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Litterära förfalskningar provocerar läsaren

Sanna Nyqvist och Outi Oja, litteraturforskare, 3.9.2008

Fallen har väckt en hel del uppmärksamhet – och frågor. Vad får en författare att kopiera hela sekvenser av en kollegas arbete eller till och med publicera en annans verk som sitt eget? Hur många plagiat undgår upptäckt? Varför försöker författare få oss att tro att en fiktiv text är självbiografisk? Och vad har förfalskningarna att berätta om vår uppfattning om begreppen ”äkta” och ”originellt”?

Under senare år har Finland fått uppleva flera uppseendeväckande incidenter kring den litterära upphovsrätten. I april drog förlaget Karisto in Eija Pilkkiläs bok Kiireisen kokkaajan elämä ja eväitä (2008, Den stressade kockens liv och vägkost) då det visade sig att berättelsen ”Pako” (Flykten) som ingick i boken var ett plagiat av Esa Sariolas novell ”Yves Montand” från 1984. I februari publicerade Helsingin Sanomat nyheten – efter ett tips från läsekretsen – att Maija Pormas deckare Pohjalainen pankkiryöstö (2004, Österbottniskt bankrån) innehåller flera citat ur Outi Pakkanens Pelistä pois (2001, Ur leken). Pormas böcker återkallades från bokhandeln. Mika Waltaris jubileumsår fick en särskild krydda i juli då det framkom att Colin Slater, manusförfattare och expert på upphovsrättsfrågor i USA, har publicerat en engelsk översättning av Waltaris Ihmiskunnan viholliset (Mänsklighetens fiender) och angett sig själv som författaren.

Spåren förskräcker

Som den stressade kock hon var verkade Eija Piikkilä inte ha hunnit kontrollera vilka ingredienser hon rörde ner i sin litterära soppa. Hennes novell ”Pako” följer med undantag av slutet samma intrigspår som Sariolas ”Yves Montand”. I båda berättelserna är konstellationen densamma: en ung berusad kvinna ansluter sig till en äldre mans sällskap i en restaurang och slutar hemma i hans lägenhet. I upplösningen blir mannen slagen av kvinnans pojkvän. Men överensstämmelserna sträcker sig längre än till intrignivån. Piikkilä citerar Sariola nästan ordagrant flera gånger. I novellens början säger den unga kvinnan:”Miehet käyttävät naisia hyväkseen. Jos nainen on raskaana, niin mies pettää häntä.” (Männen utnyttjar kvinnorna. Om kvinnan är med barn blir hon bedragen av mannen). Sariola motsvarande formulering är: ”Miehet käyttää naisia hyväkseen. Kun nainen on raskaana, ne pettää sitä” (Män utnyttjar kvinnor. När kvinnan är med barn bedrar de henne). Piikkiläs berättande håller en högre nivå när hon följer Sariola tätare i spåren. När Piikkilä i slutet av sin novell lösgör sig från Sariolas text blir stilen uppenbart svagare.

Gemensamt för plagiaten är ofta deras förankring i underhållningen – och att de är tryckta på eget eller på något mindre förlag. Men de stora förlagshusen har inte heller undgått tråkiga fall. Till plagiatens karaktäristika hör dessutom att inte vara helt lyckade litterära verk; det väcker frågan om det är någon mening med plagiat överhuvudtaget. Deras ekonomiska nytta torde vara liten, för de är sällan bästsäljare.

Inom den så kallade finlitteraturen avslöjas sällan plagiat, för en skicklig skribent hittar lovliga medel att dra nytta av andra upphovsmäns texter. Ett helt verk kan konstrueras i avhängighet av ett annat, och vinna sina läsare om resultatet är en intresseväckande parafras som vidgar förståelsen av föregångaren. I så fall talar man om intertextualitet, och författaren försöker sällan dölja sina källor. Ett intressant gränsfall är den amerikanska författaren Kathy Acker (1948-1997), vars hela produktion gick ut på att kopiera och modifiera andras arbeten. I en intervju förklarade hon att hon avskydde hela det begränsande upphovsrättsystemet, trots att just det garanterade hennes levebröd. Skulle man ha förhållit sig mer fördömande till hennes litterära metod ifall hon inte hade sagt sig vara en försvuren kritiker av systemet?

Upphovsrätten har ganska sent börjat begränsa författarnas frihet att använda allt för handen varande material som stoff för sina verk. Under medeltiden definierade skolastikern Bonaventura olika sätta att producera en bok. Det fanns skrivare (scriptor), som kopierade det någon annan skrivit, utan förändringar. Sammanställaren (compilator) kopierade en annans verk och tillade avsnitt av någon annan författare, men inte eget material. Kommentatorn (commentator) å sin sida bidrog med egna tankar till innehållet i det verk han åberopade. Mest originell var författaren (auktor) som skrev utifrån eget men också andras material – huvudsakligen utgående från det egna. På sätt och vis är dagens plagierare enligt den här indelningen sammanställare eller kommentatorer.

Större delen av den västerländska litteraturens klassiker drar nytta av andra verk – och ibland ganska drastiskt. En lika genial brödskrivare som Shakespeare skulle i dag får ett åtal på halsen! Plagiering var fortfarande under klassicismen en helt godtagbar kreativ metod, visserligen på villkor att plagiatören förbättrade de texter han stulit. När upphovsrätten utvecklades började den skydda verkets form, inte dess innehåll. Tankar eller teman har ingen ensamrätt till, men deras publicerade litterära form är skyddad i lag. I de nationella lagarna om upphovsrätt finns ändå stora skillnader: upphovsrätten är en avtals- och definitionsfråga, inte en absolut och permanent rättighet. Upphovsrättslagen har justerats till upphovsmännens fördel under 1900-talet (i västerlandet har t.ex. upphovsrättens längd förlängts från femtio till sjuttio år). Samtidigt har beredskapen att reagera på brott mot upphovsrätten vuxit.

Läsaren blir lurad

När Binjamn Wilkomirski år 1995 publicerade sina memoarer från förintelsen, Bruchstücke: aus einer Kindheit 1939-1948, berörde hans verk många läsare och översattes till många språk. Några år senare uppdagades att den skakande skildringen av en barndom i koncentrationslägret var helt och hållet fabricerad: Wilkomirski, vars riktiga namn var Bruno Dösseker, härstammade från en kristen familj och levde tryggt i sitt hemland Schweiz under krigsåren. Lurendrejeriet sårade dem som överlevt förintelsen, deras smärtsamma minnen hade blivit kapade av Wilkomirski, och gav de högerextremister som har försökt förneka massutrotningen av judar vatten på sin kvarn. På sitt sätt tragiskt är också det faktum att Wilkomisrski, som starkt identifierade sig med judarnas öden, fortfarande tror att han är en överlevare från Auschwitz. Memoarerna drogs bort från marknaden med en ursäkt från förlaget.

I USA låg Augusten Burroughs memoarbok Running with Scissors (2002, sv. övers.Det är nåt som inte stämmer, 2004) länge på bestsellerlistan och hamnade slutligen på vita duken med Hollywoods stora namn på rollistan. I boken berättar en pojke om sin barndom i en märklig fosterfamilj, som har en pedofil till granne. Familjen Turcott som var förebilden för fosterfamiljen åtalade Burroughs för ärekränkning och anklagade honom för sensationslysten förvrängning av fakta.

Ett annat litterärt löfte som väckte uppmärksamhet genom sin grymma bakgrund, J T LeRoy, före detta pojkprostituerad, hann skriva många självbiografiska verk och uppträda i offentligheten, innan han avslöjades som en skapelse av författaren Laura Albert. Laura Albert skrev böckerna, och hennes svägerska Savannah Knoop uppträdde som LeRoy. Laura Albert har beskrivit LeRoy snarare som en förklädnad (”a veil”) än som ett bedrägeri.

I Finland har rabaldret kring Ritva Sarkola och Tuula Sariola under de senaste åren flutit upp i pressen med jämna mellanrum. Det fick sin början då journalisten Ritva Sarkola avslöjades som författaren till de deckare som publicerats i Tuula Sariolas namn. Undervisningsministeriet har krävt tillbaka de bibliotekspengar som Sariola beviljats för åren 1994-2000. Sariola och Sarkola inledde ”samarbetet” för att de tänkte att namnet Sariola skulle sälja bättre eftersom det associerade till Mauri Sariola, bästsäljande deckarförfattare.

Plagiaten – en litterär resurs?

De litterära plagiaten väcker närmast förundran och ogillande hos den läsande publiken, känslor som får sitt utlopp till exempel på något diskussionsforum på nätet. De litterära plagiatens och förfalskningarnas försvarare hittas i sin tur kanske på ett oväntat håll – i universitetsvärlden. Under 2000-talet har det publicerats flera avhandlingar om förfalskningar i litteraturen, och åtminstone två forskare, Nick Groom och K. K. Ruthven, har understrukit den betydelse förfalskningarna har för den litterära utvecklingen och differentieringen. Groom och Ruthven lyfter fram många åskådliga exempel, som till exempel hur Shakespeareförfalskarnas ansträngningar i stället ledde till att Shakespeares produktion kanoniserades i den form vi känner den i dag.

Enligt Ruthven (Faking Literature, 2001) är både förfalskningen och det autentiska litterära verket i samma mån konstruktioner, och själva det litterära skapandet hittas någonstans i terrängen däremellan. Groom å sin sida hävdar i sitt verk The Forger’s Shadow (2002) att plagiat och förfalskning är behändiga termer såtillvida att de åsidosätter frågorna om var betydelserna föds, varifrån orden kommer och hur de värderas och bedöms. Bägge kritiserar den litterära institutionen för att den upprätthåller en vördnad för autenticiteten som är helt utan täckning, och utesluter de verk som inte föder illusionen om originalitet och exklusivitet.

Forskarnas påståenden är till en del provokativa, men de lyfter ändå fram viktiga iakttagelser. Att ett verk blir proklamerat som plagiat eller svindel brukar länka in diskussionen på frågor om upphovsmannens motiv eller de sanktioner som borde drabba verket. I stället kunde vi reflektera över våra egna läserfarenheter och våra attityder till det litterära verket. Hur förstår vi förhållandet mellan det etiska och det estetiska i litteraturen? När vi tar tag i en nyutkommen roman, vad tänker vi om dess upphovsman och upphovsmannens ansvar? Vad får oss att tro att en självbiografi är sann?

En förfalskning kan avslöja det äkta som något mycket mer komplicerat än vi någonsin trodde.