Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Som en skugga över oss

Carita Backström, 11.3.2016
Ljudmila Ulitskaja: Det gröna tältet 655 s., Ersatz 2015 Kääntäjä(t): Hans Björkegren

… som att sitta i ett ryskt kök långt in på småtimmarna. Värdarna bullar upp allt som finns hemma, bröd, ost i tjocka skivor, korv likaså, gurka. Vodka och armenisk konjak. Gäster droppar in, en brokig samling. De diskuterar, och skvallrar. Om familjen, sjukdomar, brutna förhållanden och nya förälskelser, de senast husundersökningarna, vänner som fängslats och förvisats, den nyaste diktsamlingen och protestskrivelsen. Skvallret är livsviktigt, avslöjande, sammanhållande. Som gäst från Finland har jag fullt sjå att hållas flytande i den strida strömmen av namn och händelser.

Så tänker jag när jag betar mig igenom Ljudmila Ulitskajas roman Det gröna tältet. Ur myllret av individer växer en kollektiv roman fram, ett porträtt av Sovjetunionen från 1950- till 1980-talet med fokus på det samhällsskikt som kallas intelligentian, och med de systemkritiska, dissidenterna, i centrum.

Den ryska läraren

Huvudpersoner är tre pojkar: Ilja, en spinkig räkel, ”sämre klädd än alla andra illa klädda barn”, Sanja, en älsklig pianospelande gosse, och Misha, rödhårig, glasögonorm och jude. Tre udda skönsjälar, som förenas av sin oförmåga och ovilja att slåss. Under romanens gång manglas de av ödet och ställs inför hårda moraliska val.

En avgörande händelse inträffar i sjätte klass (1952, året före Stalins död) när pojkarna får en ny lärare, Viktor Joljevitj Sjengeli. Han är stilig och arrogant, har en amputerad arm och avskyr krig. En konstig människa, tycker pojkar, som har växt upp efter kriget och inte har hunnit skjuta några fascister. Men snabbt blir han deras idol och kommer att påverka deras fortsatta utveckling. Läraren inleder varje lektion med att citera en dikt, för poesin är litteraturens hjärta och själens föda. Han talar inspirerande om de gamla grekerna och de ryska klassikerna och lyckas trollbinda hela klassen. Ulitskaja beskriver hans lycka, inklusive den ”subtila maktkänsla” han erfar när han­ inser att han har kunnat lära barnen att ”tänka och känna”.

Viktor Joljevitj stiger in i en väl etablerad tradition i den ryska litteraturen; humanistiska lärare finns det många av

Viktor Joljevitj stiger in i en väl etablerad tradition i den ryska litteraturen; humanistiska lärare finns det många av, och Ulitskaja tecknar ett fylligt porträtt av honom. Hans mångkulturella rötter; georgiska, ryska, polska, tyska och judiska. Kriget, där han förlorade alla sina kamrater och själv räddades av en slump. En slump som stannat kvar som en tagg i samvetet; jag eller den andre? Avbrutna doktorandstudier och arbete i en byskola. Byn är utarmad och utsvulten, bara två av byns trettio bönder har, lemlästade, återvänt från kriget,flickorna måste ta hand om kritter och småsyskon, pojkarna bära vuxna karlars bördor. Vad skall de med Gogol och Pusjkin till, frågade sig läraren, de kommer aldrig att ha nån glädje eller nytta av kultur. Själv flyr han in i litteraturen, undan allt det torftiga och fula i efterkrigstidens Sovjet, där trångboddheten till och med gör det omöjligt att älska. Hans många kvinnoaffärer blir inte bestående, men så drabbades han av den huvudlöst förälskade sjuttonåriga Katja, som kastar sig i hans armar och förser honom med en avskrift att Pasternaks förbjudna roman Doktor Zjivago. Förförelse av minderårig elev, skandal. Läraren avskedas men paret gifter sig och får barn. Långt senare i boken möter vi läraren på nytt, ensam och misslyckad.

 Medaljonger i historien

Jag har uppehållit mig vid Viktor Joljevitj därför att han i min läsning blir en slags nyckel till romanen. Dels slår han an romanens ton, intellektuellt och emotionellt, dels illustrerar han så väl Ulitskajas metod att via individer teckna också de historiska, samhälleliga ramarna. Hon tillämpar metoden på varje person, också den periferaste. Alla får en identitet och ett sammanhang, som medaljonger eller mininoveller, i en stor väv. Ibland tar någon sidoperson helt över berättelsen innan vi lotsas tillbaka till de tre pojkarna, Ilja, Sanja och Misha.

Ibland smakar det historielektion. Som om Ulitskaja skulle tänka sig sin läsare som en okunnig utlänning eller allmänt historielös person, som behöver upplysas om Chrusjtjovs tal 1956 som inledde avstaliniseringen, Brezjnevs makttillträde 1964 och den andliga stagnation som följde, inmarschen i Tjeckoslovakien 1968 och protesterna mot den…

Samma upplysningsiver gäller författarna. Ulitskaja ser till att nämna alla de viktiga och förbjudna; Mandelstam, Achmatova, Pasternak, Tsvetajeva, Brodsky, Solsjenitsyn… Och visst, de var viktiga för romanens personer, och för en tid när läsning för många blev en tröst och en ersättning för det riktiga livet.

Förbryllande är den notapparat som finns i den svenska översättningen. Kanske har man tyckt att informationen behövs, men som läsare känner jag mig omyndigförklarad

Förbryllande är däremot den notapparat som finns i den svenska översättningen. Varje författare och politisk person förses med en asterisk och får en liten presentation bak i boken. Till och med Pusjkin! Speciellt konstigt blir det i situationer när Ulitskaja inte nämner personer vid namn, utan till exempel talar om ”en berömd ung poet och hans värsta rival” och hur ”de båda hatade varandra vildsint” och så kan vi i en not läsa att hon ”syftar på de berömda sovjetiska poeterna Jevgenij Jevtusjenko (f. 1933) och Andrej Voznesenskij”(1933-2010)”. Kanske har översättaren Hans Björkegren – om vars översättning det annars finns idel gott att säga – tyckt att vi behöver den informationen, men som läsare känner jag mig omyndigförklarad. Jag vill hellre vara som en av Viktor Joljevitjs elever; de fick själva ta reda på vems dikter han läste i klassen, om de ville.

Flickan som diskade

I en intervju (New Yorker, oktober 2014) säger Ulitskaja att hon inte räknade sig till dissidenterna. ”Jag var en flicka som diskade i köket medan de talade. Jag minns dem alla men knappast någon minns mig”. Det är anspråkslöst sagt, för Ulitskaja, genetiker till utbildningen, avskedades 1979 från Vetenskapsakademin för att ha spridit samizdat. Vilket indirekt ledde till att hon började skriva, och i dag är den mest lästa av samtida ryska författare och prisbelönad både hemma och utomlands. Därtill aktiv i människorättsfrågor och en uttalad kritiker av Putins politik.

När jag läser Det gröna tältet tänker jag på Ulitskaja som flickan som diskade, som hörde och memorerade allt, och som nu berättar det vidare. Hennes röst är distanserad, ibland munter, ibland allvarlig. Det är rösten hos en som levt ett långt liv och sett det mesta utan att bli bitter eller cynisk.

Ulitskaja skriver inte om de kända dissidenterna, hon skriver om fotfolket, de som kopierar, trycker och distribuerar. Till exempel Olga. Duktiga, rosenkindade Olga, dotter till konservativa karriärister, men som fostrat henne till att vara ärlig och principfast. När hon sen försvarar en ”antisovjetisk docent” (fotnot finns) och vägrar göra avbön, just för att hon är så ärlig, blir hon relegerad från universitetet. Ulitskajas beskrivning av Olgas lycka när hon sedan accepteras av docentens sympatisörer är vänligt ironisk: ”Det var en känsla liknande barndomens kollektiva glädje på pionjärmöten, vid sprakande lägereldar under mörkblå elektriska skyar, potatisupptagning i ungkommunistisk regi och sånger i spårvagnen”.

Ulitskaja skriver inte om de kända dissidenterna, hon skriver om fotfolket, de som kopierar, trycker och distribuerar

Men barndomens minnen är bara ”ett förebud om denna äkta sammanhållning av intellektuella, betydande och modiga människor, och de betedde sig som trogna kamrater och dunkade varandra på axeln, skrattade explosivt eller viskade hemlighetsfullt med varandra. Den som väckte störst uppmärksamhet vid bordet var den långe med det lockiga håret. Han hette Ilja.” Ilja och Olga blir romanens centrala par, vars dramatiska öden den allvetande berättaren följer ut i emigrationen och in i döden.

I berättelsen om Olga finns en episod som får mig att inse hur ”dokumentär” Ulitskajas fiktion är. Olga lyckas få en biljett till Ljubimovs Hamlet på legendariska Taganka.”Allt var liksom uppförstorat: Teatern, Regissören, Shakespeare och Skådespelaren, Vysotskij själv”, tänker Olga. Jag vet vad hon talar om, för jag såg den också. Av bekantas bekanta hade jag fått en biljett och såg Vysotskij (han var den sångare som, tillsammans med Okudzjava, alla då lyssnade på) som Hamlet, en arg, ung, politisk Hamlet, i en föreställning där, med Olgas ord, ”… allt skedde i ett andlöst tempo och texten kändes som nyskriven och aldrig tidigare hörd”.

De underjordiska

Ulitskaja beskriver livet i dissidentkretsarna konkret och naket, fysiskt. Arbetet med att kopiera förbjudna texter på tunt bibelpapper, kontakterna till utlandet, splittringen i grupper och undergrupper med olika mål och intressen, husundersökningarna, de infama förhören, emigration, självmord. De omöjliga situationerna när valet står mellan läger eller samarbete, eller mellan att offra en person mot att ett viktigt projekt kan fortsätta.

Teet och vodkan flödar, de erotiska förvecklingarna många. Litteraturen är en ständig följeslagare, den Store författaren avslöjar sanningen om människorna och landet, medan den emigrerade docenten från utlandet kallar honom för ”en halvbildad patriot”. Verkligheten är inte monolitisk, och sällan någon hjältesaga.

I mitt arkiv finns denna obegåvade och pestsmittade tid bevarad”, säger Ilja, som ända sedan han fick sin första kamera har dokumenterat tiden. Nu hamnar hans arkiv hos KGB, och han ställs inför det omöjliga valet. ”Det är möjligt att det sköna eller det sanna eller något annat storstilat nonsens räddar världen. Men skräcken är ändå starkare, skräcken tar kål på allt”, tänker Ilja.

Delar Ulitskaja hans pessimism? Jag tror det inte. Skräcken tar inte kål på allt. Hon, och många med henne, har överlevt och kunnat berätta. Om skräcken, om den pestsmittade tiden, och om livet som envist går vidare.

Det finns en generös förståelse för människorna och deras handlande. Generös, men inte överslätande

I en intervju (2008) ställer Kristina Rotkirch en fråga till Ulitskaja, hade hon blivit författare om Sovjetunionen fortfarande skulle existera. Hon svarar med ett tveksamt kanske: ”Jag har alltid intresserat mig för den privata personen, hans eller hennes förmåga att överleva i samhället, medan politik för mig alltid har varit ett oundvikligt ont. Men jag kan med säkerhet säga att jag aldrig hade blivit en ’sovjetisk’ författare”.

Det finns hos Ulitskaja en generös förståelse för människorna och deras handlande. Generös, men inte överslätande. Som motto för sin berättelse har hon valt att citera Pasternak:

Trösta er inte med att tiden är vrång. Att den är moraliskt vrång rättfärdigar oss ändå inte, och dess omänsklighet gör oss inte till människor enbart därför att vi inte är införstådda med den.

De orden ligger som en skugga över Det gröna tältet. Också över mig som läser, och vår tid, vår värld.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto