Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Lysmasken 2000–2010

Levola - Snickars - Tossavainen - Nyqvist, 28.2.2010

Lysmaskens födelse
(Kari Levola, författare, Lysmaskens första chefredaktör)

Kiiltomato.net–Lysmasken inledde sin verksamhet för precis tio år sedan. Åren har rymt så väl framgångar som misslyckanden, linjedragningar och kursjusteringar. Men en nättidning med fokus på litteratur som förtjänar med uppmärksamhet verkar nu vara ännu mer oumbärlig än man för tio år sedan kunde föreställa sig.

Lysmaskens födelse
(Kari Levola, författare, Lysmaskens första chefredaktör)

Kiiltomato föddes vid millennieskiftet ur följande situation: litteraturkritikens starka och långa tradition hotades, om inte av försvinnande, i alla fall av allvarlig sprickbildning. Å andra sidan fanns ett klart – och växande behov av litteraturdebatt i de yngre generationerna.

Internet bidrog med nya möjligheter. Men litteraturen stod ingalunda i spetsen för dem som störtade sig över nätet. Den tydde sig närmast till diskussionsforum, profilerade som t ex Sanoma-open, där författare och även kritiker gjorde sina röster hörda.

Det var ändå uppenbart att det fanns efterfrågan på ett forum som Lysmasken både bland författare och läsare. Kritiken i papperstidningarna hade minskat i volym och blivit mer slumpmässig. Uppmärksamheten föreföll vara snävt inriktad på den inhemska prosan, och ruljansen kring Finlandia-priset bara förstärkte detta. För andra litterära genrer verkade det inte finnas rum längre. Och inte verkade det finnas rum för en ny ung kritikergeneration heller.

Jag minns mycket väl det ”grundande mötet” på Villa Kivi. Jag minns att kritikeraspiranter fanns i sådan mängd att de trampade varandra på tårna. Jag minns också hur jag efter en förberedande diskussion och preliminära planer uppmanade dem att lista sina förslag på böcker Lysmasken kunde eller borde ta upp.

Med en hel bunt förslag åkte jag hem. Men när jag läst igenom dem åkte det mesta i papperskorgen. Det man ville skriva om var det som redan solade sig i offentlighetens ljus, något annat kunde man inte komma på. Sedan dess har Lysmaskens redaktion på basis av nyhetskatalogerna från såväl de mindre som större förlagen gjort ett urval, eftersom man inte mäktar med hela den ofantliga mängden titlar.

När Lysmasken startade hade man med sig beskrivningen ”litteratur med liten spridning”. Den var ändå ganska orimlig och snedvriden: vilka var vi att från början förutspå en bok skulle få ”liten spridning”? Därför tog man tillbaka formuleringen och började tala om ”böcker som förtjänar mer uppmärksamhet”.

Nyttodjuret Lysmasken
(Ann-Christine Snickars, kritiker och kulturjournalist, ansvarig för den svenskspråkiga Lysmasken 2004–)

Lysmasken – hotad av det moderna skogsbruket. Det kan man lära sig om man söker information om arten där man lärt sig att den finns – på nätet. Nå, inte denna mask. Kiiltomato–Lysmasken fyller tio och ser ut att ha ett vitalt liv framför sig. Lysmasken uppskattas både av läsare och branschfolk, många förlag ser till att vara länkade till Lysmasken.

Lysmasken är inte bara ett dekorativt inslag i miljön, den är ett nyttodjur. I trädgården håller den efter sniglar. Läscentrums egen Lysmask arbetar däremot bäst genom sin egen relativa långsamhet. Den konkurrerar inte med de snabbare litteraturbloggarna, där en eller flera blixtsnabba läsare lika blixtsnabbt serverar en åsikt i spalten.

Blogginnehållet kan vara allt från briljant till trivialt, och papperspressen sneglar definitivt åt dess format och hoppas fläckvis starkt på att det ska ta över. Att ett explicit intresse finns för att driva kultursidor med tillhörande seriös recensionsverksamhet är inte längre helt självklart. På tidningarnas redaktioner slår man naturligtvis ifrån sig om någon rör vid frågan, men den dagliga tidningsläsningen säger något annat.

När övriga medier tänker kortare och snabbare tänker Lysmasken längre och långsammare. Jag försöker hitta en synonym till ”långsamt” som lutar mer åt pålitlig än åt invalidiserad men kommer ingenvart förrän jag gått via ”långvarig” och klickat på ”varaktig”. Därifrån kan man hoppa vidare till tuvorna ”hållbar” och ”slitstark”.

Lysmasken har utvecklat sig till det. En av hemligheterna är att den är så bra organiserad. Lysmasken har en egen redaktion som består av kritiker, författare och litteraturforskare. Utgivaren Läscentrum bärs i sin tur av alla viktiga litterära organisationer i Finland.

Redaktionen gör ett viktigt arbete, det är genom den man skapar kontaktnätet mellan skribenter och böcker, som sedan förhoppningsvis skapar den stora levande kontaktytan mellan läsare och litteratur. Recensionerna har under åren blivit längre, mer personliga, mer analyserande. Anpassningen till internet gick först via tanken om att läsarna ville ha texterna korta. Senare har man förstått att tänka tvärtom.

Att man begriper att ta plats, ge skribenterna – och verken – det utrymme de behöver, är att ta sitt ansvar för sitt gebit. Det, och tillgängligheten (enklare än så här kan det knappast bli att ta del av resonemang kring litteratur), är det som är speciellt för Lysmasken – och en lysande idé.

Sju stycken om poesi
(Jouni Tossavainen, Lysmaskens redaktionsmedlem 2000–2006)

I egenskap av redaktionssekreterare på Savon Sanomat testade jag 1999 skönlitterär publicering på nätet. Uppenbarligen var det just för att jag utvecklat www.kirjaverkko.fi som jag ombads att komma ända från Kuopio och ansluta mig till Lysmaskens redaktion. På sajten Kirjaverkko fick man respons på sina texter och de diskuterades på samma sätt som man gjorde på Lysmaskens diskussionssidor under dess första åtta år. Redan i de första nätdebatterna lärde man sig hur det känns när en signatur dyker upp från ingenting, hugger en i ryggen – och visar sig vara en bekant författare.

År 2010 ger ”Kirjaverkko” 53 träffar på Google, två av dem rör de aktuella sidorna. Av den ena träffen kan man ana vad det rörde sig om.”I fortsättningen behöver den tryckta tidningen inte publicera hela recensioner, utan de som är intresserade av poesi kan fortsätta att läsa responsen vid skärmen utan att de övriga tidningsläsarna behöver störas av saken.” Så förutspådde jag framtiden på kaapeli.fi sedan jag sett sju månader av Kirjaverkkos verksamhet.

Min profetia var formulerad på en höft. Det kan man se nu efter tio år. Fastän fler och fler böcker publiceras och utrymmet för litteraturkritik har minskat har papperstidningarna inte tagit nätet i bruk för att utöka recensionsvolymen. Och hur gick det för spådomarna som vi på redaktionen för Lysmasken utfärdade för tio år sedan när vi valde ut diktsamlingar för recensenterna?

Min lilla undersökning visar att vi arbetade någorlunda professionellt. Av de poeter vilkas samlingar vi anmält har de flesta fortsatt sitt värv, om man får lov att uttrycka sig så. Det handlar ju varje gång om unika verk. Kanske också kvantiteten ersatte bristen på eventuell träffsäkerhet, för av alla 114 anmälningar handlade 43 om lyrik. År 2009 var förhållandet 162/41.

Ändå kan man undra över varför vi uppmärksammade Eeva Heilalas samlade dikter och Hannu Salakka i urval, men glömde Leif Färdings dikturval och Sirkka Seljas diktsamling. Också Seljas följande samling Mahdottomuuden ylistys (Hyllning till det omöjliga) blev oanmäld. Och samma behandling som Selja fick år 2000 har senare kommit bl a Pekka Kejonen, Maaria Leinonen och Tommy Tabermann till del, medan t ex Kari Aronpuro och Jouni Inkala är representerade med fyra verk. Av Eva-Stina Byggmästar har fem titlar, och av Hannu Helin har sex titlar anmälts.

Så har Lysmasken spritt sitt ljus, och skuggan växer hela tiden, förhoppningsvis rör det sig ändå om en vandrande skugga. Å ena sidan har ljuset säkert riktats slumpmässigt, å andra sidan reflekterar det redaktionens lyriksyn.

Av Kirjaverkko ser man inget spår om tio år. Och, om Google då ännu är vid liv, kommer man att få mer än ett par träffar på Lysmasken? Jag siar inte, men jag befarar att den oftare låter höra av sig ju mer kritiskt redaktionen förhåller sig till sina egna preferenser. Den skarpaste kritiken infaller ju då verken kategoriseras – efter minsta möjliga information, oftast den som kommer från förläggaren. Då måste man våga konfrontera också misstagen; insidernormerna gäller ju också de här prioriteringarna. Vad de är värda ser man visserligen först efter 50 år, i klassikeråldern, ungefär.

Lysmasken reser runt jorden
(Sanna Nyqvist, litteraturforskare, Lysmaskens redaktionsmedlem 2001–)

I skuggan av den engelskspråkiga litteraturens massiva framgångar glömmer man lätt att det skrivs viktig litteratur också inom andra språkområden. I Lysmaskens anmälningar av översatt litteratur har tonvikten legat på de mindre och mer exotiska språkområdenas litteratur. Under sitt första år presenterade Lysmasken litteratur från sexton språkområden, bland annat indisk kärlekslyrik, tjeckiska noveller, ryska klassiker och grekisk nutidsdikt.

Man har hållit sig på samma linje sedan dess. Sommarklassikerserien – Lysmaskens bidrag till sommarsäsongens litterära kulturutbud – har i allmänhet hållit sig till den utländska litteraturen, som fortfarande är full av pärlor som väntar på att bli översatta. Under redaktionsmötena har man under åren grunnat över definitionen på en klassiker: är ett bortglömt verk av en känd författare en klassiker? Måste författaren vara död för att kvalificera sig som klassiker? På det viset har man skapat litteraturhistoria i praktiken.

Lysmaskens flexibilitet lämpar sig särskilt väl för initierade anmälningar av översättningar. Samarbetet med institutionen för översättningsvetenskap vid Tammerfors universitet
genererade i början av 2000-talet en rad omfattande anmälningar där man fördjupade sig i översättarens stil och ordval på ett sätt som är ovanligt i finländsk litteraturkritik. Översättarens värv, dess betydelse och utsatthet är också ett ämne som återkommit i ledarartiklarna, t ex i Tarja Roinilas kraftfulla och uppseendeväckande ”Ett yrke på riktigt”, våren 2009.

Lysmaskens sedermera nedlagda diskussionssidor eldade översättningslitteraturen sinnena i mindre grad än sandlådelekarna kring den inhemska litteraturen, men diskussionerna om brittiska George Eliots romaners sövande inverkan, och om flodmotivet i världslitteraturen från Päätalo till Sjolochov hör till dem som har satt spår i minnet.

Under senare år har Lysmasken haft svårare att hitta intressant och annorlunda översättningslitteratur att anmäla. Den inhemska litteraturens segertåg har kanske flyttat förlagens tyngdpunkt från den mer riskfulla och dyrare översättningslitteraturen. De stora förlagen koncentrerar sig på bästsäljare, i synnerhet spänningslitteratur, medan vissa småförlag däremot har tagit som sin uppgift att översätta några utvalda utländska författares hela produktion till finska.

Översättningslitteraturen tycks dessutom vara starkt trendberoende. Under de fem senaste åren har litteratur med motiv från andra världskrigets traumor, särskilt förintelsen, vällt in från alla håll. För nästa årtionde önskar sig Lysmasken att förläggarna aktivare skulle utveckla ett nät av internationella boktipsare som kan hjälpa vårt lands läsare att hitta en rik och mångsidig litteratur som når långt över gränserna för det redan välbekanta.

Kari Levola
Ann-Christine Snickars
Jouni Tossavainen
Sanna Nyqvist