Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Dikter av motstånd och sorg

Ann-Christine Snickars, 13.5.2011
Magnus William-Olsson: Ingersonetterna 64 s., Wahlström & Widstrand 2010

Ingersonetterna är Magnus William-Olssons åttonde diktsamling. Den innehåller tjugosju sonetter och ett efterord i en tunn, vacker bok med opaginerade sidor. Det yttre omslaget visar en bild av Inger, som är poetens mor, i en öppen segelbåt, ung, på en öppen fjärd. Bilden är svartvit, men innanför pärmflikarna finns färg: avbildat är en gardin eller ett draperi i vackra djupa färger, gult, rött, indigo, oliv. Det är en vacker och egensinnig bok.

Magnus William-Olsson är en poet som också kan tala om poesi. Och resonemangen finns också tryckta t ex i volymen Livets skrift (1992) som handlar om några av de stora svenska poeterna, t ex Ekelöf, Tranströmer, Vennberg. Artiklarna har till större delen varit tryckta i Aftonbladet och BLM. Att trycka om dem är en verksamhet som känns lite gammaldags – och väldigt angelägen.

Magnus William-Olsson har också bidragit till det poetiska samtalet genom sina översättningar, den senast uppmärksammande är den volym av Gloria Gerwitz poesi som han tolkat i samarbete med Ulf Eriksson.  Nyss mottog William-Olsson Gunnar Ekelöf-priset ”för det öppna tilltalets poesi och prosa, där kropp och skrift blir gränslös sång till många, åkallan som lyssnar och ord som ser genom tiden”.

En exklusiv form – en sång till många

Själva grundstoffet i Ingersonetterna kan svårligen vara mer allmängiltigt. De flesta ska förr eller senare röra vid detta. En åldrande mor får en obotlig sjukdom och färdas mot döden, hennes vuxna barn bevittnar det, lever i det, moderns död blir en av milstolparna i livet. Det är omstörtande. Men om det ska berättas eller göras till poesi av måste det individualiseras. Det blir historien om en mor och en son, och så blir det berättelsen om Inger och Magnus.

Sonetten är inte alls uträknad som poesiform, tvärtom.

Sonetten blir berättelsens form, och den får tjugosju variationer. Sonetten är inte alls uträknad som poesiform, tvärtom. En av vårens mest motsedda diktsamlingar, Malte Perssons Underjorden är skriven i sonettform. Lite krasst kan man se formen som kvitto på poeternas yrkeskunskap. Och det kan vara bra att ett sådant finns, dagens alla möjligheter till ordkaskader i offentligheten kan få den bäste att tro att det mesta kan vara dikt.

I sitt efterord säger William-Olsson att han är fäst vid sonetten för att den kan ”låta formen komplicera tanken”. Främst hänvisar han till de spanska barockpoeterna. Jag läser också Ingersonetterna som ett försök till återuppväckande, först av formen. Det kan fungera, och det är sammanflätat med återuppväckandet eller bibehållandet av en känsla. Men att återuppväcka sin döda mor, det går ju inte, fastän de mytologiska berättelser William-Olsson tangerar aldrig skulle anse att det som ett omöjligt projekt. Som känslomässigt projekt är det överväldigande – kanske förlösande.

Kroppsligt och eteriskt

Sonetterna handlar också om det som är döden innan döden, sjukdomen Alzheimer som försvårar och förtär kommunikationen, här med den person som man fysiskt sett stått allra närmast. Det är en rent kroppslig tragedi, och spänningen i dikterna finns i just deras explicita kroppslighet, som utmanar formen som kan uppfattas som högtravande och eterisk.

Det ”komplicerade” är att så mycket ska finnas samtidigt, minnena tränger sig på. Ett exempel: den lilla pojken förstår att det finns andra, som ser med andra ögon på hans mamma. Vad ska han göra av den blicken?

Jag håller dig i handen, ser hur karlar

kollar, vänder sig och visslar. Känner

hur du njuter, svänger höften, spänner

bröstet, svankar, ler. Fångar tar av

världens åtrå. ”När du blir stor förklarar

det sig självt.” Du skrattar, dina tänder

blänker. Solljus. Minnets persienner

glipar. /…/

Dikten får sin mättnad, sin färg av kombinationen av robust och sofistikerat. Sorgen efter en monumental förlust måste också göras hanterlig. Det får den genom en form som ganska långt är föreskriven, har regler. Men Magnus William-Olsson tar sig också friheter, och man anar ett ambivalent förhållande till sonetten redan innan man läst bekännelsen i efterordet. Där säger han att han förhåller sig ”på en gång fascineras och äcklad inför formens fulländning”.

Dikten som opposition

Man känner också medan man läser Ingersonetterna att dikten kan vara en form av motstånd, en opposition. Det finns ibland en nästan possessiv underton i raderna. Den liknar det närgångna vi hittar i de antika mytologiska berättelserna, och kan läsas som incestuöst, men kanske mest som ren och skär maktkamp. En frenesi impregnerar raderna, ett raseri över att inte längre ha någon motpart. Den första platsen där man fick mäta sina krafter är borta.

Dikten kan vara en form av motstånd, en opposition.

Jag tilltalas just nu mest av stroferna som handlar om tid; en annan dag finner jag kanske andra mer trösterika – eller upprörande. Det sitter också bra att ”sörjig smet” är det som rimmar på ”verklighet”. Ett riktigt vedhuggarrim. Men redan i den angränsande strofen ges ömsint plats åt saknaden efter mamma, en känsla som aldrig riktigt kommer att lämna en.

/…/

Men kärleken är tidlös inuti

Ett hål som törstar efter verklighet

Och Kronos rinner in som sörjig smet

i kärleksstunden. Inger, även vi

blir nya, andra. Och andra vi blir ni

och främlingar inför varandra. Kvar

saknad efter modern som ger di,

/…/

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto