Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Suggestivt om snöflingor

Mia Österlund, 26.1.2007
Malin Kivelä: Du eller aldrig s., Söderströms 2006

Det första intrycket av Malin Kiveläs roman Du eller aldrig är dess renhet, omslaget är bländande snövitt. Vid en närmare anblick framträder två identiska silvergnistrande snöflingor i det uppfodrande vita. Och bokstäverna, de går i passionerat orangerött. Sällan kapslar ett omslag så kongenialt in en romans poetik, dess stramhet och dess sinnlighet. För Kivelä skriver måleriskt och mitt i det vita, stramt sorterade, flammar en röd passion upp.

Kiveläs andra roman, efter den starka debuten Australien är också en ö (2002) där ett frodigt barn-jag berättar i stilren finlandssvensk sprickor-i-sommarparadiset-stämning, är helt egen. Den liknar inte hennes tidigare roman alls. Mellanspelet i bilderboken Den förträfflige Herr Glad (2004) nuddar vid storstads/höghusensamheten som tematik, men ingången är ändå helt olik denna gång. Det befriande med Malin Kiveläs texter är att de inte inbjuder till en självbiografisk läsning utan undersöker litteraturens kärna.

Att vara i nuet

I Du eller aldrig är berättaren medelålderskvinnan Aija, trädgårdsmästare i en sjukhusträdgård med hår i silverpilens färg och ett genomorganiserat vardagsliv där utanförskapets stigma styr hennes handlingar. Hon bor i en källarvåning i Helsingfors från vilken hon utförligt betraktar det sparsamma gårdslivet och rörelser i grannbostäderna. Särskilt uppehåller hon sig kring grannen Sofia, en klar kontrastkaraktär, som virvlar in röd och levande med sin stora mage, som först bara ter sig frodigt fet men som sedan visar sig bära på ett barn.

Romanen följer årstidsväxlingen från vinter till vår och barnet hinner födas. I en nyckelscen står Aija lutad över barnvagnen som på finländskt vis står ute på gården med den skrikande babyn och Sofia rusar fram och rycker åt sig sitt barn från Aijas närhet. Scenen ger ett snabbt utifrånperspektiv på Aija, hon uppfattas som udda och underlig, ingen man vill ha lutande över barnvagnen. I gårdsskrymslet skymtar Aija ibland en barnliknande varelse. Kanske är det hon själv som flicka, med alla möjligheter öppna. Kanske ett barn som gått henne förlorat. Eftersom romanen envetet fokuserar nuet ges inga svar.

Överlåten åt ett ensamt berättarjag

Romanen tematiserar förgänglighet och ensamhet. Ramarna är strama, Kiveläs stil lätt och lyrisk, med små avbrott som bromsar läsningen, som små skavsår i meningsbyggnaden som skapar utrymme för reflektion samtidigt som de får jag-berättarens bygge att lätt svaja till. Aija är de små åthävornas kvinna. Eftersom vi möter henne inifrån är det hennes världsuppfattning vi tvingas dela, och hon återfaller inte till psykologiska reflektioner över sitt jag. Hon befinner sig beslutsamt och övertygat i sitt nu: ”Om det förflutna vet vi inget, bara lite om framtiden. Om det förflutna vet vi inget, bara det som lyser genom porerna. Så vi håller oss till presens. De givna omständigheterna.” Aijas livshållning är samtidigt romanens.

Men romanen är mer än en studie i ensamhet, om än med sinnliga företecken. Den blir samtidigt en bild av författarskap som kräver isolation och koncentration på både vardagsbanaliteter och ord. Aija lever genom att läsa och genom att betrakta sin omvärld, precis som en författare. Hon njuter ohämmat av att djupdyka i biografier och vetenskapliga verk. Wilson Bentley, som fotograferade 5000 snöflingor i jakt på ett par identiska är hennes följeslagare, likaså Johannes Kepler. I läsandet är Aijas sinnen passionerat vidöppna. Förgreningar uppstår mellan det lästa och det levda. Men det är inte det fiktiva hon söker, en roman om snö – Fröken Smillas känsla för snö förstås – borde kanhända läsas. Men först suger Aija i sig fakta.

Suggestiva samband

I sina ensamma julförberedelser – sparsamt med julmat och ett julpaket hon köper till sig själv och får inslaget på Stockmann – möter hon Pjotr, en rysk gatusångare, Elvis-imitatör och kastanjeförsäljare. Mellan dem uppstår något, en längtan, ett kliv ur sig själv, en möjlighet. Men det blir aldrig mer än en ansats. Titelns Du eller aldrig klingar uppgivet med tanke på närheten som inte blev av.

Men Aija verkar tillfreds med sin ordnade, iakttagande ensamhet och kanske titeln skall tolkas som ett ställningstagande till förmån för den självvalda ensamheten som ger tröst och tillflykt. Kontakten med den sjabbiga Pjotr ger upphov till ett intensivt läsande om Elvis sista dagar, om den pillerkantade nedförsbacken och stickande ensamheten trots att ikonen omgav sig med så många. Skickligt knyter Kivelä samman passionen och exaktheten i betraktandet av snöflingor med livsledan och den ensamma hungern under Elvis sista dagar. Det uppstår oväntade spänningsfält och den suggestiva stilen är lyckad.

Också en Helsingforsskildring

Romanen träder även in i raden som en av många Helsingforsskildringar. Här är Helsingfors fond för Aijas sinnesstämningar, hennes ensamma lynne. Hon går till Stockmann på uppköp, passerar järnvägsstationen där hon läser tiderna för ankommande tåg, en skärande bild av utfyllnadsstunder som alla upplever. Samtidigt är stilen närmast naturalistisk i sin nästan nyfödda blick på vardagen, som i sakliga beskrivningar av städning, vilka skapar en obetvinglig lust att själv ställa sig och damma kvalstren ur sina sängkläder. Det är rättframt och rejält och Aija är inte alls underligare än andra. Egentligen.

Romanen slutar på många olika sätt, med en kaskad av olikartade bilder. En av dem är två identiska bortsmältande snöflingor på Aijas yllevante, en annan att hon förmår öppna det ”förflutnas skrin”, så dubbeltydligt det än är – en tredje den levnadsglada Sofia som plockar röda rönnbär med barnet sovande i sin vagn. Och obevekligen dör Elvis Aaron Presley.

Malin Kiveläs författarskap har stor potential att gå i många spännande riktningar. Gärna följer man henne.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto