Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Mann i makulaturen

Karo Hämäläinen, chefredaktör, Kiiltomato.net - Lysmasken, 5.5.2008

Fast jag tänkte inte så där sentimentalt. Böckerna är ju inga levande varelser och de dör inte ut fastän deras fysiska förefintlighet skulle minska. Hemma har jag av bägge böckerna staplade i två rum, och mer i källaren. Båda går att låna på biblioteket – och i bokhandlarna har de ju inte funnits på åratal. Det är väl detsamma om de samlar damm längst bort i lagret eller om de förädlas till återvinningspapper i makuleringsprocessen, blir stoff man kan trycka ännu värdefullare böcker på.

Jag fick post från förläggaren: två av mina fackböcker skulle makuleras, och man var vänlig nog att ge mig chansen att rädda så många exemplar jag ville innan deras sista resa.

Dessutom var det fråga om titlar som utkommit för fyra respektive fem år sedan, så jag kan vara nöjd. Det är bra om en bok orkar hålla ut på bokhandelsdiskarna över publiceringssäsongen. I ruljangsen som den ser ut nu, är en femårig titel, mätt i människoår, redan pensionär.

Mina egna böckers öde tynger mig inte särskilt. Men som bokkonsument ser jag allvarligare på situationen.

Bergtagen eller – Bergtagen?

För ett par år sedan behövde jag för ett uppdrag Thomas Manns Doktor Faustus. Jag bodde i Tyskland då och skulle ha kunnat promenera till närmaste bokhandel och köpt verket i tysk utgåva. Om jag inte hade orkat gå hemifrån skulle den välbekanta postiljonen ha kommit med ett lika billigt exemplar från nätbokhandeln, redan följande dag. Precis en sådan jag hade velat ha, en kommenterad utgåva, en i hårdpärm, en talbok, vad som helst.

Men eftersom jag läser finska bättre än tyska ville jag ha Sinikka Kallios översättning. I de inhemska nätbokhandlarnas sortiment fanns den inte, så jag mailade till en antikvariatisk bokhandlare jag känner. Den är då ingen hyllvärmare, ojade han sig, och frågade efter titeln hos sina kollegor. Inte ruvade den i deras hyllor heller. Klassiker går åt som smör i solen.

Biblioteket var inget alternativ, för jag behövde boken för längre tid än en månad, och att posta fram och tillbaka skulle ha blivit dyrt. Till slut fick jag boken av min förlagsredaktör – hans privata, helt passande i pocket – som långtidslån. Och jag tycks ha den i hyllan än, men var inte rädd, den ska nog returneras!

Senare har situationen blivit bättre för just den här titeln. Gummerus tog en fjärde upplaga av Tohtori Faustus i fjol, och den har ännu inte hunnit utgå ur sortimentet. Men den finska utgåvan av Bergtagen, Taikavuori, finns inte i handeln. Adlibris erbjuder det som kommer närmast, den tecknade serien Taikaviitta (dvs. Kalle Ankas alter ego, Stål-Kalle. På svenska är det inte bättre. ”Bergtagen” för en inte till Mann utan till Margit Sandemos underhållningsromaner. På andra plats kommer Berghagen: Teddybjörnen Fredriksson och jakten på silverhåven. (Övers. anm.)

Bokhandeln får underkänt i litteraturhistoria

Finska Litteratursällskapet (SKS) har klarat sin roll som den finska kulurens ryggrad väl. Tack vare deras klassikerserie i pocket finns ett sextital av den finska litteraturens grundläggande verk i bokhandelsystemet. WSOY sköter Väinö Linna, och sedan Aleksis Kivis ekonomiska upphovsrätt övergått i samfälld ägo och det lilla författarhonoraret trillar in i förläggarens börs har många förläggare märkt att man kan börja nytrycka Sju bröder, vars efterfrågan aldrig sinar, senast när konkurrenten har dumpat sina sista exemplar på rean eller restupplagan i billigbokhandeln.

Utländska klassiker och de senaste decenniernas viktiga verk kan vara problematiska. Låt oss titta på några exempel på Suomalainen kirjakauppas nätsidor:
Anja Kauranen: Sonja O kävi täällä – upplagan slut
Hannu Raittila: Canal Grande – upplagan slut

Günther Grass: Peltirumpu – slutsåld

(Och så vidare. Inte heller på svenska Adlibris får man napp på sökning på Blecktrumman, men klassikertillgången har varit på uppåtgående, inte minst tack vare konkurrensen mellan förlagen och det ökande intresset för nyöversättningar. På svenska ståtar man med en nyöversättning av Decamerone, men gör man en sökning på finska får man som resultat 2000-talets Decamerone, en alldeles annan bok än den där man på flykt undan pesten underhåller varandra med vågade historier.)

Slutresultatet är sorgligt. Bokhandelssystemet skulle inte få godkänt i grundkursen i litteraturvetenskap.

Förlagen säljer knapphet

Studenter är ur förläggarsynvinkel ingen stor målgrupp, en förläggare som tänker i ekonomiska enheter kör inte igång tryckpressen bara med tanke på första årets litteraturstuderande. Men lekmannen känner väl ändå på sig att universitetens litteraturhistoriska pensum inte väljs genom att man bara kastar pil på en rad titlar utan för att ifrågavarande titel trots allt har något slags litteraturhistorisk betydelse.

I stället för att förlagen kapprustade med nya titlar i parti och minut, skulle det vara en alldeles omöjlig tanke att hålla de centrala klassikerna och de senaste decenniernas viktigaste verk tillgängliga? Jag gissar att svaret lyder: lagerhållning kostar, att hålla en titel i omlopp kostar, och dessutom är det enklare att makulera än att lämna några tiotal exemplar liggande i lager.

Att hålla klassiker i förlagets lager eller i bokhandeln passar uppenbarligen inte in i deras affärslogik, som baserar sig på sifferbeslut, inte på titlar. Och eftersom businesslogiken är osmidig fungerar den inte effektivt, den ger upphov till en del anomalier.

Jag har hört många antikvariatsägare berätta hur de gjort fina vinster på restupplagor. Och man har också hört att antikvariatbokhandlaren köper upp hela beståndet av en titel som dumpas på rea i bokhandeln, flyttar böckerna till sina egna hyllor och säljer dem till dubbla priset. Och får en procents vinst, som förriga gubben som köpte för en mark och sålde för två.

Det är förstås glädjande att antikvariatsinnehavarens litterära bildning i någon mån är av kommersiellt värde, men det känns orättmätigt att vräka hela ansvaret för tillgången på klassiker och de senaste årtiondenas viktigaste titlar helt och hållet på deras axlar.

Antikvariaten har långa listor på vad kunderna saknar, och om en viss bok skulle dyka upp till försäljning skulle innehavaren kunna sitta och välja vem han ville sälja den till. Vad säger det oss? Att kunderna vill äga vissa verk, att biblioteken alla gånger inte räcker. Och att marknaden är i obalans: utbudet är mindre än efterfrågan, men de som skulle kunna fylla behovet vill inte göra det. Hellre försöker förläggarna skapa ny efterfrågan på nya böcker.

Förlagen fungerar enligt kommersiella principer, så jag förstår inte den här logiken heller. En tidigare känd titel borde ju enligt allt förnuft vara enklare att sälja än en okänd. Ur mångfaldens synvinkel – låt oss översätta en tjugonde thriller i stället för att trycka en nyutgåva av Kafka – kan det vara positivt, men ser man till hela den litterära kulturen är det inte så säkert.

En nitisk uttolkare av tecknen skull säga att förläggarna föder knapphet, föser iväg efterfrågan till sekundärbokhandlarna och gör bokvännerna till antikvariatskunder. De stora förläggarna spelar oförmodat sina kort till de små antikvariatens fördel. En sådan affärslogik är inte det första man tänker på, men mitt eget beteende bekräftar iakttagelsen. Behöver jag en klassiker, letar jag efter den på antikvariat.