Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Filmatiskt och självutlämnande

Carita Backström, 14.5.2010
Maria Zennström: Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? s., Bonniers 2010

Frågan lyder: Hur ser livet ut om man inte har tillräckligt med kärlek? Jag betraktar den gråa texten och det nästan utplånade ansiktet på bokens pärm och tänker: är det så ett liv utan kärlek ser ut? Grått, blekt, suddigt? Och vad betyder det att författarens namn står i rött – ett hopp trots allt?

Maria Zennström debuterade för nio år sen med en självbiografisk betraktelse, Katarinas sovjetiska upplevelser. Där skrev hon om Sovjet lika överraskande och självständigt som Rosa Liksom gjorde på 1980-talet, och det var underbart att läsa. Förväntansfullt öppnar jag den nya boken Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? Den har dagbokens form, och så här inleder hon: ”Läser Bebådelsen av Mare Kandre”. 235 sidor senare slutar hon med Rilke: ”När jag satt och läste om Malte Laurids Brigge kom Tomas in i rummet”. Det är Rilkes tankar om döden hon fäster sig vid. Från födelse till död – en dramaturgisk båge som skvallrar om att detta är mer än en dagbok vilken som helst, att detta är en skönlitterär text, möjlig att läsa både som fiktion och självutlämnande dokument.

Tonfall och tidsmarkörer

I boken finns också några amatörfotografier, suddiga liksom pärmen. Lite koketterande tyckte jag först. Men under läsningens gång försonas jag med dem. Texten behöver dem inte, men de fungerar som ett slags tidsmarkörer, och man kan tolka in personer och platser i dem.

Om Maria Zennström skulle göra film – som hon har studerat – skulle hon vara en sann auteur. Detta franska ord för författare introducerades i filmkritiken av François Truffaut för att beskriva regissörer vars estetik och formspråk man känner igen från film till film, oberoende av genre. Tänk på Aki Kaurismäki, det går inte att ta miste. Efter att ha läst Maria Zennströms två böcker tänker jag på henne som en auteur. Det sträva, filmatiska, poetiska språket, det fragmentariska greppet, det självutlämnande tilltalet – just så låter hon. Fast i den nya boken åtskilliga grader mörkare än i debutboken. Då var hon ung student i Moskva och Leningrad, nu är hon en snart medelålders kvinna i Stockholm. Och full av längtan.

Längtan efter barn och mamma, relation och Ryssland

Längtan efter barn. Kvinnan – vi kan kalla henne Maria – vill ha barn. Hennes försök att bli gravid är den motor som driver henne. Det är kroppsvätskorna, livmodern, äggcellerna och menstruationen som gäller, inte gulliga fantasier om moderskap och babyjoller. För hon är ute i sista minuten, snart inte längre fertil, desperat. Vilken sperma och vilken karl som helst duger. Hon avverkar ett dussintal, men förgäves. Terapi, akupunktur, krisgrupp, Gud, städning – hon griper efter varje möjligt halmstrå.

Längtan efter mammas kärlek. Hopskrumpna gamla mamma som ännu kan sminka upp sig och vara stolt, som kräver och klagar. Obehaget inför hennes åldrande kropp, och ömheten. Det krångliga förhållandet till mamman är ett spår som löper parallellt med längtan efter ett barn, som en dialog.

Längtan efter ett fast förhållande. Det har funnits mer eller mindre passionerade relationer i hennes liv, men hon har inte hållit fast i dem, inte vågat ge sig in i dem, eller inte gett sig tid, trott sig ha all tid i världen.

Längtan till Ryssland. Där, i det hemgjorda och osofistikerade känner hon sig accepterad, ”befriad från skam”. Och Ryssland är inte bara den plats där hon känner sig mest hel och hemma, det ryska är också hennes material: ”fattiga, färgstarka, uppfinningsrika människor som formats av sitt sovjetiska förflutna”. När en av dessa människor säger upp bekantskapen inser hon att förlusten inte bara gäller en vän utan också ett ”favoritmaterial”.

Arbetsseger snarare än lyckligt slut

Marias samlade längtan är hjärtskärande: ”Drömmen att slippa bli en ensam, barnlös, förbittrad kvinna. Drömmen att kunna tvinga till mig kärlek. Drömmen att det ska finnas möjligheter kvar, att förlusten av allt jag låtit gå förlorat inte ska vara så massiv.” Det är plågsamt att läsa, och jobbigt, på samma sätt som ens egen självupptagenhet eller en nära väns depression kan vara det.

Långsamt ger Maria oss nycklar till varför det ha blivit så illa. Hon döljer ingenting – så tycks det läsaren – men hon går varsamt fram, barndomens trauma antyds först bara i en bisats, och blir just därför, för att hon inte vältrar sig i det, så mycket starkare. Mot slutet växer en slags försoning med skröpliga, livshungriga mamma fram, och en möjligen hållbar parrelation skymtar. Inte som ett ”lyckligt slut” utan mera som en arbetsseger och en etapp på vägen.

Hör Maria Zennströms dagbok till kategorin ”kvinnlig bekännelselitteratur”? Jag funderade på saken när jag läste genusforskaren Tiina Rosenbergs artikel om Kerstin Thorvall (Hbl 26.4.) Rosenberg beskriver den kvinnliga bekännelselitteraturen som en modig, tröstande och uppmuntrande litterär genre: ”Utan kvinnors självbekännelser hade många av oss aldrig förstått att de upplevelser vi varit med om delats av så många andra kvinnor. Det rör sig om frigörelse genom bedrövelse där den nakna och skoningslösa bekännelsen alltid gestaltas med humor eftersom vi aldrig annars skulle stå ut”.

Sinne för struktur och tempo

En sådan terapeutisk funktion har Zennströms bok helt säkert (också om humor inte är något hon odlar). Men om den är naken självbekännelse vet jag inte, och bryr mig heller inte. För det viktiga är att texten inte stannar i det privata, utan lyfter till det gemensamt mänskliga, och berör. Eller snarare drabbar, för detta är ingen angenäm förströelseläsning. Det är inte bara ämnet, det är också språket, Zennströms sinnliga, kärva språk, hur hon flätar samman det fula och det sköna, hennes sinne för struktur och tempo.

Dagbokens utgjutelser litterärt gestaltade. Jag har nyligen kommit halvvägs igenom Lars Noréns tegelstensdagbok och njuter av Zennströms återhållsamma och betydelsebärande text. Att Norén gång på gång köper pizza är mig totalt likgiltigt, när Maria jagar skinnbaggar i skafferiet är det en livsviktig syssla.

Frågan lyder alltså: Hur ser livet ut om man inte har tillräckligt med kärlek?
Och svaret efter läsning: inte grått och inte särskilt hoppfullt, snarare svart och helt säkert tufft och omistligt.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto