Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Vad vi låser in, vad vi utestänger

Barbro Enckell-Grimm, 30.10.2015
Marlen Haushofer: Väggen 255 s., Thorén & Lindskog 2014 Kääntäjä(t): Rebecca Lindskog

Marlen Haushofers dystopiska roman Väggen (Die Wand, första gången utgiven på tyska 1963, sju år före författarens förtidiga död), är i sanning en märkvärdig läsning som får läsaren att reflektera över många saker. För det första: hur är det möjligt att Haushofer lyckas fånga mig, vad gör hon och hur? För det andra: vad handlar boken om, för författaren och hennes samtidigt för snart femtio år sedan och för mig, idag?

Den nyutgivna svenska utgåvan är försedd med ett kort efterord av översättaren Rebecca Lindskog. Eftersom det är ett efterord och läsaren får ta boken i rätt ordning, först den egna läsupplevelsen och sen som grädde på moset, en sakkunnigs bakgrund och upplysning, så gör jag på samma sätt.

En hund, en katt och en ko

Handlingen är, om man tar den i ett stort svep, rätt enkel. Det anonyma berättarjaget tar sig i sällskap av sin kusin och hennes man, ut till deras jaktstuga. Samma kväll som de kommer fram promenerar det äkta paret till byn, och återkommer aldrig. När huvudpersonen följande morgon ger sig ut för att leta efter dem stöter hon på en genomskinlig vägg, och ser att människor och djur på andra sidan har dött.

En klaustrofobisk, ödesmättad stämning uppstår: hur länge kan det här fortgå?

Hon går tillbaka och inleder ett nytt liv, ensam tillsammans med en ko hon hittar, parets efterlämnade hund och en katt som småningom dyker upp. Kon föder en kalv lite längre fram och på det sättet säkras framtiden, det finns mjölk, lite djur i skogen hon kan skjuta, potatis, bönor och andra ätliga växter. Senare blir kon dräktig på nytt – med sin egen tjurkalv. En klaustrofobisk, ödesmättad stämning tillkommer: hur länge kan det här fortgå?

Radion fungerar inte och det finns ingen elektricitet. Skåp och lådor inventeras, tändstickor och andra förnödenheter räknas (vilken osannolik tur att kusinmaken Hugo var en riktig samlare, och kusinen Luise passionerat intresserad av jakt!).

Väggen

Romanen Väggen blir småningom en vägg, en textmassa som utgörs av berättarjagets oavslutade anteckningar, en överlevnadsberättelse där de yttre villkoren lever i samklang med de inre. Själv kallar hon anteckningarna för sin redogörelse. Berättaren måste naturligtvis ha mat i magen med något så när jämna mellanrum, men hon måste också stå ut med ensamheten som lindras av djuren hon har omkring sig, osäkerheten inför framtiden och den stegrande vissheten om att alla, också hennes två döttrar, sannolikt har dött.

Romanen saknar kapitelindelning. Meningarna är korta (ofta bara huvudsats och bisats) och enkla. Ändrade förhållanden i naturen, husdjurens krämpor, den egna kroppen och egna tankar lever sida vid sida och blir en slags gemensam andning, som först är flämtande, senare jämn och nästan harmonisk och till slut avtagande, liksom borttynande.

I synnerhet i början av romanen finns en nervositet och den febrila verksamheten kvinnan ägnar sig åt intill utmattning beror på den, men också på att hon måste uppbåda energi för att hålla oron på avstånd.

Spänningen finns inte i intrigen eller handlingen utan i rytmen

Romanen är en riktig bladvändare, och spänningen finns inte i intrigen eller handlingen utan i rytmen. När man kommer till slutet förefaller upplösningen självklar, precis som det ofta är i spänningsromaner.

Lindskogs översättning följer troget det tyska originalet. Det känns både naturligt och främmande att den här romanen är skriven på tyska. Sakligheten känns mycket ”tysk”, den enkla meningsbyggnaden gör det kanske i mindre grad. Därmed inte sagt att jag misstänkliggör översättningsarbetet, tvärtom. Konsekvensen i språkanvändningen ger stadga åt väggen.

Bakgrund

Marlen Haushofer föddes 1920 i Österrike som upplöstes samma år. Hon tog studenten samma år som andra världskriget bröt ut. Fram till 1955 var Österrike indelat i fyra ockupationszoner. År 1963 när det tyska originalet publicerades levde man mitt i kalla kriget. Efter författarens död 1970 blev Väggen uppmärksammad på ett nytt sätt, idag är romanen översatt till 18 språk.

Man kan läsa romanen som en apokalyps, som en beskrivning av en insikt om att allt kan förändras över en natt, som Lindskog påpekar i sitt efterord. Andra har tolkat väggen och katastrofen som livet efter ett kärnvapenkrig. Men man kan också läsa in en strävan efter ett mera naturnära liv. Det är sant att skildringen av kvinnans vardagliga sysslor är känsligt och kärleksfullt beskrivna. Här är det verkligen så att känslorna uttrycks i handlingar, och handlingarna blir det språk kvinnan talar – kanske också för att hon bara har djuren och pappret att tala med.

Här är det verkligen så att känslorna uttrycks i handlingar, och handlingarna blir det språk kvinnan talar

Det är här romanen når en allmängiltighet som verkligen sjunker in i läsarens medvetande. För samtidigt som Haushofer skickligt frammanar oro och osäkerhet växer här fram om inte framtidstro så åtminstone en slags förtröstan. Vi kan anpassa oss till nästan vad som helst. Också om vi förlorar allt vi har, så fortsätter livet i en eller annan form.

Vantro och tröst går hand i hand på ett sätt man inte är bortskämd med att se så här konsekvent gestaltat i litterär form. När man känner till den historiskt-politiska bakgrunden, och den personliga, att Haushofer var gift, skilde sig och gifte om sig med samma man för att hon inte stod ut med livet som frånskild, eller snarare omgivningens sätt att bemöta den frånskilda, återföds tron på fiktionens kraft – om den inte alltid funnits där.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto