Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Århundradets systemkritik

Ylva Perera, 25.3.2016
Märta Tikkanen: Århundradets kärlekssaga 115 s., Schildts & Söderströms 2016

Det är kvinnodagen 2016 och jag läser Århundradets kärlekssaga. Det har gått 38 år sedan Märta Tikkanen publicerade den för första gången, men jag har redan hunnit läsa frasen ”behåll dina rosor” flera gånger i internets flöde denna kampens dag. Så väl sitter orden fortfarande, det är smärtsamt triumferande.

För att uppmärksamma Märta Tikkanens 80-års dag i fjol gav Schildts & Söderströms ut Århundradets kärlekssaga i nyutgåva. Originalutgåvans illustrationer av Henrik Tikkanen har slopats, och istället får vi ett förord av serietecknaren Liv Strömquist – född samma år som diktverket utkom för första gången, och en ikonisk figur inom den feministiska folkbildningen i dag.

Liv Strömquists förord bjuder på en personlig ingång till diktverket, med en berättelse om hur hon som 23-åring upplevde en våldsam identifikation med den finlandssvenska alkoholisthustruns småbarnsföräldraskildring från 70-talet, trots att hon själv ”levde ett liv utan minsta ansvar för hus och hem, städade aldrig, hade ytterst sparsamma interaktioner med killar och hade knappt ens träffat ett barn”. Den starka beröringspunkten hittar Strömquist istället i bokens revolutionära kraft, i att den skildrar tabun som missbruk, svaghet, misslyckanden och destruktiva relationer samtidigt som den lyfter fram villkoren för kvinnors skapande genom generationerna och trotsigt vågar hoppas på en jämställd framtid.

Den starkaste beröringspunkten hittar Strömquist i bokens revolutionära kraft, i att den skildrar tabun som missbruk, svaghet, misslyckanden och destruktiva relationer

Innehållsmässigt ställer jag mig bakom Liv Strömquists läsning till hundra procent, även om förordets längd gör mig besviken vid min första genomläsning. Ännu mer samtidsförankring och djupare analys hade varit givande, speciellt som förordet marknadsförts stort i samband med nyutgåvan. Samtidigt är det förstås hedervärt att boken inte placerar ett alltför digert filter mellan läsaren och dikterna, de kan tala utan översättning.

Systemkritik, inte vendetta

Om vad talar dikterna då? Dikterna som har översatts till över 20 språk och sålts i hundratusentals exemplar. Rent strukturellt är samlingen uppdelad i tre delar, där den första skildrar alkoholisthustruns vardag, med lukter, våld och rädsla som stående element. Den andra delen är koncentrerad på parrelationen, kärleksrelationen eller bristen därpå, och den tredje delen handlar om systerskap och skapande.

Tematiskt talar dikterna om allt det som Liv Strömquist nämner, men på ett bredare plan skulle jag säga att temat sammanfattas på dessa rader:

Nu måste jag tro så mycket
att vi alla
ändå
vågar leva

”Leva” handlar i det här fallet inte bara om att överleva, utan att existera som en egen person, med egna uttryck och anspråk, mitt bland omständigheter som gör sitt bästa för att förvägran en just den rätten. Precis som mannen i diktsviten får säga:

Aldrig förlåter jag
det att hon gav sej åt mej
men förblev
sej själv

 Kvinnan i diktsamlingen blir kvävd från alla håll: makens alkoholism, ansvaret för hemmet, våldet, barnen, makens svartsjuka och framför allt hans anspråk på att vilja äga hela henne eftersom han älskar henne så otroligt mycket. Eller rättare sagt, han älskar sin kärlek som sådan, föremålet för kärleken har han mindre till övers för.

Kärleken upphöjs till den grad att det inte finns rum för ett verkligt människomöte. Det är diktsamlingens största tragedi.

Mannen älskar sin kärlek som sådan, föremålet för kärleken har han mindre till övers för

Den individuella mannens – Henriks – faktiska svek är givetvis akut närvarande i dikterna, men diktsamlingen får sin styrka just eftersom den går längre än att vara en personlig vendetta. Snarare uttrycker den en förtvivlan över ett system, en könsmaktsordning som får män och kvinnor som försöker älska varandra att behandla varandra så fruktansvärt illa. Sveket mot kvinnorna är större eftersom deras utgångspunkt är underordnad männens, men så länge kvinnan tiger om sitt smärta bidrar hon också till att upprätthålla systemet:

Så lyckades jag hindra
både dej och mej
från att växa

I boken Finlandssvenska kvinnor skriver från 1984 säger Märta Tikkanen själv: ”Det mesta jag har skrivit har kretsat kring förhållandet mellan mänskor som står varann (alltför) nära, mänskor som säjer att de älskar varann. Jag har försökt ringa in vad kärlek är.”

Utgångspunkten är tydligt vardagsspråksfilosofisk: vad betyder det när människor säger att det älskar varandra? Svaret som utmejslas i diktstrofer visar tydligt att det som kallas kärlek ofta får inhysa både våld, svek, hat och förtvivlan. Den befriande upptäckten är å andra sidan att själva älskandet, att försöka stå en annan människa nära, inte behöver vara destruktivt i sig, så länge fokus inte riktas mot den konstruktion som är tvåsamhetens altare, utan istället utåt, mot världen:

För mej
kan kärleken aldrig vara
två som kryper ihop
i ett hörn
medan livet brusar förbi

För mej
måste kärleken alltid vara
många som kämpar i bredd
– också du, också jag –
mitt uppe
mitt ute i livet

En obönhörlig uppmaning

Maktobalansen som könsroller, klassförtryck och missbrukstabun medför är alltså den verkliga boven, det belyser dikterna genom ett antal kommutativa test, där diktjaget jämför alkoholistdeliriet med mensvärk, och frågar sig hur arbetsfördelningen inom familjen skulle se ut om Henrik istället var gift med författarkollegan Christer. Det är sarkasmsvidande bilder som stärker det systemkritiska anslaget – att den i tiden lästs som personlig bekännelselitteratur är omöjligt att försvara i dag.

Ändå kan jag tycka att det är lite synd att förlaget i nyutgåvan valt att slopa Henrik Tikkanens originalillustrationer, även om det måhända är just för att frikoppla texten från sitt biografiska bagage. För mig har de sammanslingrade nakna figurerna i den äldre upplagan fungerat som ett uttryck för att bägge parterna i relationen upplever denna ”kärleks förtvivlan”, även om en av dem förvärrar situationen genom att utnyttja möjligheten att bete sig som ett svin, medan den andra förvärrar situationen genom att alltför länge förstå och förlåta.

 Skapandet blir oerhört viktigt, det blir ett motgift mot det destruktiva

Därför blir skapandet så oerhört viktigt, det blir ett motgift mot den destruktiva ”allomfattande förståelsen” och ”självutplånande förlåtelsen” som diktjaget ägnat sig åt alltför länge. Samtidigt som Århundradets kärlekssaga kommer med befriande igenkänning och tröst åt alla kvinnor som vadar i den patriarkala sumpmarken bär boken också på en obönhörlig uppmaning – främst riktad mot diktjaget sig, men i förlängningen åt alla andra kvinnor.

Uppmaningen formuleras när diktjaget sitter vid sin mammas dödsbädd – mamman som själv aldrig fick ett eget bord att arbeta vid, utan måste skriva med sin skrivmaskin i famnen:

I den stunden lovade jag henne
att jag aldrig
skulle säja som hon:
Jag har inte fått

Det jag ska säja
om jag måste, är:
Jag har inte gjort

 Jag studsar till vid formuleringen vid första genomläsningen – är det verkligen okej att säga så? Finns det inte ett implicit anklagande av föregående generationers kvinnor som kanske verkligen inte fick? Samtidigt – har kvinnor någonsin ”fått” något utan att själva ta för sig det? Rösträtten, preventivmedlen, skilsmässan, aborträtten – all den självständigheten har inte kommit som en skänk från ovan, eller som ett svar på en artig fråga, utan efter kamp. Vill vi att våra döttrar ska ha en annan värld att växa upp i är det fortsättningsvis vårt ansvar att inse att vi inte bara kan säga ”jag har inte fått”.

Vi måste kavla upp armarna och göra.

En av diktverkets förtjänster är den ambivalens och den otillräcklighet som Tikkanen omfamnar och skildrar både hos sig själv och andra

Uppmaningens stränghet till trots kan tilläggas att ytterligare en av diktverkets förtjänster är den ambivalens och den otillräckliga mänsklighet som Märta Tikkanen omfamnar och skildrar både hos sig själv och andra. Dikterna som sådana är heller inte ”felfria”, i vissa är rytmen smidigare och ordvalet mer träffande än i andra, men det stör oftast inte läsningen utan ger den snarast liv. Tilltalet blir därför varken prestationshetsande eller dogmatiskt, snarare en solidarisk vädjan om att detta inte ska få fortgå.

Sakta
men steg för steg
går det
framåt

det måste man tro

 Jag är glad att nyutgåvan möjliggör även kommande generationer av jämställdhetsivrare att hörsamma Märta Tikkanens upprop. Inte bara på kvinnodagen, utan alla dagar.

Det är dags
för oss
att skrota ner vårt dåliga samvete systrar

Det är det minsta vi kan göra.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto