Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En feministisk klassiker och en bladvändare

Jenny Wiik, 23.8.2019
Märta Tikkanen: Män kan inte våldtas 190 s., Schildts & Söderströms 2019

Märta Tikkanens bok Män kan inte våldtas orsakade debatt 1975, och tydligen var det särskilt kvinnor som reagerade negativt. I nyutgåvan finns en kort introduktion av Tikkanen, där hon skriver att kvinnor i hennes närhet reagerade starkt negativt på hennes ”sliskiga chockroman” och dessutom lät de henne öppet veta hur fel de tyckte hon gjort som skrivit den. Dessa reaktioner känns märkliga och överdrivna nu, men visar hur tabubelagt ämnet var då. Mottagandet blev snart mer konstruktivt, och berättelsen filmatiserades 1978 av Jörn Donner, och romanen kan numera anses vara en klassiker.

Själv läste jag boken första gången under andra halvan av 90-talet, då jag gick i gymnasiet. Jag skrev till och med en recension av den som en del av modersmålsundervisningen, men det var min pappa som satte boken i handen på mig. Jag minns att jag tyckte texten var tankeväckande. Jag hade mycket att skriva om den då, som sjuttonåring. Jag minns inte att jag skulle ha varit chockad av den, tvärtom så förstod jag att texten är ett litterärt experiment som lyfter fram hur skev maktfördelningen är mellan män och kvinnor.

Det var min pappa som satte boken i handen på mig

I den åldern hade jag en viss känsla för hur utsatt jag själv var som flicka, och hade börjat ifrågasätta de krav som fanns på kvinnlighet, och hurdan jag borde vara som ”kvinna”. Jag stretade emot förväntningarna på många konkreta sätt, varav ett var att försöka försvinna i tjocka och bylsiga lager av kläder för att slippa de utvärderande blickarna. Är man kvinna nog, eller rätt sorts kvinna? Allt tycktes i varje fall ha att göra med att ha rätt sorts kropp, och visa upp den på rätt sätt – inte för sexig, inte för tråkig och maskulin.

Ett par år senare lärde jag mig mer om feminism genom att läsa Nina Björks bok Under det rosa täcket, som gav mig många aha-upplevelser. Men Tikkanens bok kan gott räknas som en del av mitt personliga feministiska uppvaknande.

Nu när boken getts ut i nyutgåva, med ett lysande gult och svart, men minimalistiskt omslag, ville jag läsa om den och fundera på hur jag upplever den, som 41-åring. Mitt förhållande till min egen kropp och sexualitet har förändrats väldigt mycket. Jag gömmer mig inte mer. Jag känner mig faktiskt ganska bekväm med mig själv, och känner inte samma skam eller utsatthet.

Kvinnans blick på skeendet

Jag är nu i ungefär samma ålder (och livssituation) som Tova Randers, som fyller 40 samma dag som det hemska händer henne: att hon möter en man som hon dansar med, och kommer hem till, och blir sedan utsatt för trakasserier och hån, våld och våldtäktsförsök. Det förblir faktiskt lite oklart för mig hur långt förövaren går, och är det en ”riktig våldtäkt” ifall han aldrig kommer fram till penetrerande sex? Men huvudsaken är att en man utför våldsamma och sexuella handlingar utan kvinnans samtycke – mot hennes vilja. Som sjuttonåring hade jag själv ingen sexuell erfarenhet baserad på samtycke, och hade utsatts för en del trakasserier redan som barn, vissa ganska grova. Då måste Tovas erfarenhet ha tett sig obehagligt bekant för mig på ett helt annat sätt än nu, när mina erfarenheter är mycket bredare.

Scenen kommer tidigt i boken, och hela sekvensen känns väldigt realistisk med alla sina vidriga detaljer. Överhuvudtaget är sexuella handlingar genomgående skrivna rakt på sak, men samtidigt ur Tovas perspektiv. Detta gör texten viktig också i och med att läsaren lever sig in i kvinnans liv, kvinnans sexualitet, kvinnans blick på skeendet. Det är dessutom så oerhört viktigt att visa att kvinnan har en komplex sexualitet, ett förhållningssätt till sin egen kropp, till andras kroppar och till hur hon är utsatt i en värld där det är normalt att män tar vad de vill ha, och kvinnor ska vara passiva och hålla sig ”rena” från det sexuella.

Varför ska kvinnor alltid låta bli våld, passivt ta emot? Varför får de inte vara arga och hämnas, agera utåt så som män nästan förväntas göra?

Män kan inte våldtas är en bladvändare. Man vill veta hur det ska gå. Ska Tova lyckas hämnas på mannen? Ska hon över huvud taget lyckas förverkliga sina planer, eller ändrar hon sig? Hennes resonemang, och hur hon kommer fram till vad hon ska göra känns på många plan alldeles rätt. Varför ska kvinnor alltid låta bli våld, passivt ta emot? Varför får de inte vara arga och hämnas, agera utåt så som män nästan förväntas göra? Särskilt med tanke på att man vet hur besvärligt det skulle vara att få mannen dömd i rätten när ord står mot ord. Hon anmäler inte.

Numera har antalet anmälningar troligen ökat. Samtidigt är våldtäkt inte ett fenomen som har försvunnit eller kommer att försvinna i första taget. Men 2019 så har det skett stora förändringar gällande uppfattningen om kön, hurdana män och kvinnor är, vad som förväntas av dem, vad de tillåts göra, vad som är norm. Könsrollerna har vidgats, förändrats, och samtidigt är det många som ifrågasätter den binära könsstrukturen. I den här texten skriver jag främst ”män” och ”kvinnor”, och med dessa kategorier som menar jag cismän och ciskvinnor, och dessutom är kontexten heterosexuell (och vit medelklass), eftersom det är den kontexten som boken handlar om.

Före #metoo  fanns #prataomdet

Går det fortfarande inte att våldta en (vit heterosexuell) man? Det är i varje fall fortfarande ett nästan icke-existerande brott. För några år sedan, före #metoo, startades en annan kampanj i sociala medier som kallades #prataomdet. Det är en rörelse i Twitter som startades av bland annat en finlandssvensk.

#prataomdet handlade om att lyfta fram de ögonblick då människors gränser överträtts, men där personen som drabbats sällan anmälde det. Det handlar på ett sätt om dåligt sex. Det handlar om situationer där någon vägrar sätta på en kondom. Någon berör sin partner sexuellt när den sover. Någon utför sexuella handlingar utan att kolla om det var okej eller välkomnat först. Dessa är gränstrakter mellan dåligt sex och våldtäkt, sexuella handlingar utan samtycke. När jag läste människors berättelser så kom det också fram berättelser skrivna av män. Hur någon tvingats till sex med hot om att man gör slut, att man sticker och tar barnen. Hur en man blir trakasserad av en kvinna han inte vill ha att göra med. Hur män som inte är vita är utsatta på ett annat sätt, de är sexualiserade i en högre grad och saknar makt och status i samhällen dominerade av vita. Övergrepp mot män händer. Och säkerligen händer det att män också våldtas av kvinnor. Men skillnaden i jämförelse med 1970-talet är att nu finns det mera människor som lyssnar och tar detta på allvar.

Säkerligen händer det att män också våldtas av kvinnor. Men skillnaden är att nu finns det mera människor som lyssnar och tar detta på allvar

Sen har vi #metoo. Rörelsen som lyfte fram hur oerhört vanligt det är med sexuella trakasserier och våldtäkter. Och att kvinnor tragiskt ofta inte klarar av att stoppa en sexuell händelse, utan först i efterhand klarar av att förstå att det var våldtäkt. Och att män tragiskt ofta inte förstår när de våldtar. Diskussionen har fört med sig en mycket större förståelse för samtycke, vilket är något som inte existerade på 1970-talet.

Hur kvinnan tänker om sin roll

Tikkanens bok är ett intressant samhällsdokument. Den visar hur kvinnorna tänker om sin roll, hur de försöker navigera inom den strikta rollen ”kvinna”. Det är en tid då sexuell frigjordhet är möjlig. Tova och hennes ex-man har swingerträffar, även om dynamiken i dem verkligen inte känns så lustfylld, utan obehaglig. Från 70-talet framåt har swingerkultur och olika former av flersamma förhållanden blivit vanligare eller synligare, om än fortfarande inte ”norm”. Men också inom dessa grupper finns det numera mycket mer kunskap om hur sådana relationer bör hanteras utan att det blir till maktspel eller överträdelser.

Det som fascinerade mig var att Tovas egen sexualitet får komma fram starkt

Det som fascinerade mig var att Tovas egen sexualitet får komma fram starkt. En kvinna som vill ha sex och söker kontakt, straffar sedan ofta sig själv för att en kontakt leder till en situation som hon inte vill ha. Den sexuellt aktiva kvinnan är utsatt, för i den patriarkala kulturen är hon en hora som man inte behöver respektera, vars gränser man inte behöver tänka på. Samtidigt behöver männen inte respektera den passiva kvinnans gränser heller, men hon hyllas i varje fall som mer kvinnlig, mindre demonisk och hotfull. Den passiva kvinnan har gjort mindre ”fel” och kan ses som ett oskyldigt offer.

Tikkanens prosa är också intressant, även om den kanske hamnar i skymundan på grund av det subversiva innehållet. Texten är medryckande och slängig. Man sugs rakt in i en persons medvetandeström. Nya rader påbörjas inte alltid med stor bokstav och texten flyter fram som ett brandtal. Det är vasst och starkt. Man känner skammen och obehaget och vreden. Texten är kroppslig samtidigt som den på ett enkelt men genialiskt vis lyfter fram strukturella maktförhållanden.

Tidsmarkörerna – och tidlösheten

Trots att den innehåller tidsmarkörer så känns texten tidlös. Känslorna är bekanta. Till exempel är det bra att påminnas om hur dominerande smalhetshetsen varit, att det är så här den generationens kvinnor är programmerade att känna. Man har alltid något kilo för mycket som man ska jobba på att få bort. Man ska alltid sträva för att duga åt männen. Man ska vara ”knullbar”, eller den sorts kvinna en man vill gifta sig med och ha barn med. Och lyckas man vara det, så är man en lyckad kvinna. Och den kvinnan är smal.

Det är en sådan sorglig kultur, självhatande och skamtyngd. Nu har vi fått en kroppspositiv eller kroppsneutral rörelse. Dessa har uppstått i sociala medier, där bilderna haft en sådan enorm roll, att många tröttnat på att det alltid är ett visst skönhetsideal som vi får se. Men vi är mitt i ett skifte, där många ändå fortfarande lever med kroppshatande tankar. Att vara ”hälsosam” eller se hälsosam ut är dagens förtryckande norm.

Boken påminner oss om gårdagen, det vi precis har rest oss ifrån, och det som kvinnor ändå fortfarande utsätts av i patriarkala kulturer i olika grader

Män kan inte våldtas är fortfarande en aktuell bok, men särskilt för att den påminner oss om gårdagen här i Finland, det vi just precis har rest oss ifrån, och det som majoriteten av kvinnor ändå fortfarande utsätts av i patriarkala kulturer i olika grader. Och den visar en mansroll som fortfarande finns. Mannen är fortfarande den som antas vara mest aktiv, som inte ens kan våldtas, för han vill ju enligt förväntningarna på hans kön alltid ha sex, och vi är blinda för de sätt som kvinnor sedan kan utföra våld och manipulation på, för att förgripa sig på män.

Romanen kommer inte mera att chocka, eller orsaka stora vågor, för det har kommit många efteråt som har lyft samma problematik. Snarare har den nu sin självklara plats i en vågrörelse som förhoppningsvis inte stannar av på grund av den växande högerfascismen och anti-feministiska konservatismen. Denna rörelse behöver nu också mera litterära verk som lyfter andra perspektiv än den vita, heterosexuella, finlandssvenska medelklassens. Och jag ser att sådana kommer.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto