Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Medelålders åldringar

Robin Valtiala, 5.12.2014
Mårten Westö: Som du såg mig då 202 s., Schildts & Söderströms 2014

I Mårten Westös novellsamling Som du såg mig då finns ett vardagsvemod som påminner om det hos Runar Schildt. Hans ”En sparv i tranedans” handlar om att vara ung, i Westös noveller är de flesta å andra sidan medelålders. Vemodet kommer inte av det man upptäcker att finns i livet och sedan inte får, utan mer av det man en gång trodde att man skulle finna, och nu kanske inte ens minns vad det var. Ännu mer än vemodig är stämningen depressiv.

Westös berättarteknik är i konsekvens med detta. Ganska lite händer i novellerna. Det finns gott om planer, ofta mycket dramatiska, men i allmänhet tar novellen slut innan man får veta om och hur de kommer att förverkligas. Det här gäller till exempel Markus med sin revanschlust i ”Mein Herz brennt”.

Det finns å andra sidan också gånger när något omstörtande hinner hända inom ramen för novellen, men författaren sveper så snabbt över det att man som läsare inte alltid vet vad som har hänt. Som i ”Cardio Love”, där berättaren säger sig eventuellt bära skulden till sin ex-flickvän Tanyas ”öde”. Under hela novellen har man vetat att Tanya är på väg mot någon sorts kaos, men vilket det här ”ödet” är kommer inte särskilt tydligt fram. Hon och jagberättaren är novellens två poler, det som händer henne är i högsta grad centralt; om författaren anser att han behöver nämna att det går på tok för Tanya är det för mig som läsare ingen mening med att han gör det på ett så här allmänt sätt.

Den här berättartekniken, som hos vissa författare kan verka vara ett sätt att maskera att de inte är så skickliga på att gestalta dramatiska skeenden, blir å andra sidan i Westös noveller en gestaltning av grundtanken, att ingenting egentligen går.

Livet som slentrian

Ett av bokens huvudteman är hur slentrianmässigt livet kan vara när man är medelålders och -klass, många gånger tänker jag på amerikanen John Updike (1932-2009); men det finns också en slentrian i beskrivningen av platser och människor. När det gäller personernas utseende och yttre framtoning är det så gott som enda läsaren får veta om de ser åldrade ut eller inte. Det här greppet har å andra sidan sin motivering genom att flera av berättelsernas huvudpersoner är fanatiska kroppsbyggare, som går på olika preparat och är besatta av idén att vara starka och evigt unga, samtidigt som de håller på att ta kål på sig. Det de främst ser när de ser en annan människa är slät eller rynkig hud, lösa eller svällande muskler, och läsaren får se genom samma lins.

Som en klassisk amerikansk historia av Updikes typ, om hur ett äktenskap tar slut och ett nytt börjar, är ”Nedräkning”, där en grupp forna klasskamrater har en fest och samtidigt ser i tv hur Tvillingtornen (i New York, den 11:e september) rasar. Liksom i många andra av berättelserna får explosioner och olika slags ofta våldsamma väder spegla det som händer inom personerna. ”Nedräkning” har fått mycket beröm, och den är på sitt sätt skickligt komponerad. För mig finns det ändå något urvattnat över den, den lever mera på sina effekter än på något annat.

Det de ser när de ser en människa är slät eller rynkig hud, lösa eller svällande muskler, och läsaren får se genom samma lins.

Speciellt i ”Cardio Love” men också på andra ställen har jag en känsla av att ett samtal pågår som man anser att inte angår läsaren, och som jag inte förstår varför läsaren till hälften ska ta del av: ”[Tanya hade] lust, alltså. På en massa olika saker, om du fattar vad jag menar.” I slutet av ”Riksväg ett” finns en fin beskrivning av ett samlag; om det i ”Cardio Love” handlar om former av sex författaren inte vill gå in på, så behöver han inte. Det finns många författare som beskriver akten på uppseendeväckande sätt, de flesta gör det dåligt. Men ingenting blir i vår tid banalare än när man nämner att man kunde skriva om sex men inte tänker göra det.

En detalj jag däremot tycker är spännande i den här berättelsen är när huvudpersonen talar om ex-flickvännens bästsäljande bok, som har kommit ut på engelska i en ”knackig översättning”. Det här samtidigt som han säger sig aldrig läsa något annat än en thriller då och då. Den motsättning som genom de här två ställena visar sig inom berättaren är för mig mer intressant än händelseförloppet i novellen.

Systematiska klichéer

Många gånger tänker jag slänga boken i väggen på grund av de många klichéerna. Men jag inser också att språkbruket speglar personerna, vare sig dessa berättar i jagform eller får sina tankar refererade. Det finns extra tjockt av plattityder i ”Alldeles nyss”, där ”att dö” inom några rader får de tre benämningarna ”kilat vidare” ”pumpen (hade) sagt upp kontraktet”, och ”han hade hjälpt sig själv på traven”. Det här är skickligt irriterande; Marko som är en representant för en kroppsdyrkande trendkultur rabblar på ett putslustigt sätt olika namn på döden, som om han vill besvärja den. Som troende inom vissa religioner försöker hinna säga Guds namn så många gånger som möjligt.

En del av personerna, speciellt många av de kvinnliga, tycker om förnumstiga terapeutiska uttryck, som ”den inre seismografen”, ”bottna i sig själv” mm. Tyvärr är uttrycken ändå många gånger så slitna att de inte markerar särskilt mycket utan bara gör ett trist intryck. Än en gång, kanske just detta är meningen. När jag för en gångs skull skrattar åt tramsidiomet är det åt ett uttryck som jaget (i ”Alldeles nyss”) påpekar att han avskyr: ”Hej hallå, inte lägga locket på.” Och några rader senare: ”Försöka duger när allting suger.”

Implicita översättningar?

Är vi i Svenskfinland eller i Sverige i boken, undrar jag emellanåt. I den första novellen ”Mein Herz brennt” reagerar jag på att författaren talar om tunnelbanan, och inte metron. Jag har uppfattat att det är i Helsingfors Markus växer upp, eftersom det någon sida innan har talats om Hagalund och en supande Cisse Häkkinen. Jag kan ha fel, det talas på andra ställen om Stockholm. Övergångarna är inte alltid klara.

I vilket fall som helst känns det genomgående rikssvenska språkbruket påträngande. Snarare än att det låter som återgivet talspråk hos de finländare boken uttryckligen handlar om, har man känslan av att läsa en bok som är översatt från finska för den svenska marknaden. Westö är översättare och jag är övertygad om att han gör detta medvetet. Man kan debattera hur länge som helst om huruvida man bättre bevarar svenskan i Finland genom att göra den så lik den i Sverige som möjligt, eller genom att odla den egna språkvarianten och föra fram att den liksom alla andra är unik och har ett värde. Men i vilket fall som helst, om man likriktar språket som Westö gör förstår jag ändå inte meningen med att ta efter ett slängigt rikssvenskt talspråk, som också inom ett par decennier kommer att låta föråldrat.

Bevarar man svenskan i Finland genom att göra den så lik den i Sverige som möjligt, eller genom att odla den egna språkvarianten?

Vem som helst kan emellanåt använda vilka uttryck som helst som inte hör till språkbruket i den lokala miljön, till exempel som jargong eller på skoj. Man kan i Helsingfors komma in och säga ”Läget?”. Använda en hybridpluralis som ”kidsen”. Kalla sin ex-flickvän ”stumpan”.  Inleda en mening med böjt verb, utan ”det”: ”Hettade faktiskt till ett par gånger.” För att få någons uppmärksamhet använda svenskarnas apostroferande ”du” istället för det i Svenskfinland typiska ”hördu”: ”Du, jag kommer förresten in lite senare idag.” Men när dessa uttryckssätt som alla låter lånade används på rad efter rad i en dialog, är de inte längre markörer för någon speciell person (som t. ex har bott i Sverige) utan för en dimension i hela texten, som jag inte kommer fram till vilken den är. En vilja att visa på främlingskap i det egna talspråket?

Mot slutet skimrar det till

Under senare delen av boken kommer jag till de noveller jag tycker bäst om, som ”Bagage”. Den handlar om (den medelålders) Tove som är på väg tillsammans med sin utvidgade familj till Nice för att begrava sin mor. Vid gaten får hon en panikattack, springer iväg från alla och gömmer sig inne på toaletten. Dit in kommer småningom hennes syster, och deras på grund av känslorna knaggliga samtal och de minnen det väcker inom Tove lyser för läsaren upp några skickligt gestaltade urscener från deras barndom. Den här ganska kortfattade berättelsen känns som en miniatyrroman, men den känns ändå inte skissartad.

Min favoritnovell är den avslutande ”Hundarnas himmel”. Här finns en av de många ensamma medelålders personerna, och hennes sjuka men finurliga gamla pappa. Här finns mer av sorg än av deppighet, vilket släpper fram mer humor. Kvinnans väska med hundliket är en av de detaljer jag minns efter att ha läst ut boken. Vi får följa en räcka tankar hos kvinnan om vad man ännu kan göra i livet, och de är trevligt bisarra: som att ännu en gång få sova ensam en natt i en ännu omöblerad lägenhet. Eller räkna ut hur många soluppgångar man egentligen ser i sitt liv. Äntligen få veta vad en ornitolog skulle säga om Hitchcocks Fåglarna.

En av mina favoritmeningar i boken är en som den här kvinnan hör i drömmen, och som finns på sista sidan: ”Det finns ett område i varje människa som bara kan hittas av den som gått vilse i sig själv.” Utan att göra det till en pekpinne säger boken att det är de människor som tänker så här som kommer att klara sig bättre, än de som å sin sida strävar efter oövervinnelighet och kontroll, medan de hela tiden upprepar som ett mantra att allt hänger på en själv. Som Markus i ”Mein Herz brennt”. Och Marko med samma namn (fast i finsk version) i ”Alldeles nyss”.

Man stannar inne i sin passivitet för att man är livrädd för vad som finns utanför puppan

Förklaringen man får i den avslutande novellen till varför gratistidningarna, som finns på t ex bussen. lockar är klurig: De kommer med det förlösande budskapet att världen är långt borta. Här finns hela bokens världsbild samlad. När man inte tar sig ut ur ett passivt tillstånd där man inte trivs, är det inte bara av tröghet. Det är också för att man är livrädd för vad som finns utanför puppan. I den här samlingen, där det förekommer många barn som oftast förblir ganska anonyma, är många av de mogna i förtid slitna vuxna en sorts metaforiska spädbarn. Samtidigt som de är åldringar. Det roliga är att det i boken finns både självsäkra barn och en åldring (i ordets objektiva mening), som trots sitt skraltiga tillstånd är glatt uppkäftig. Tydligt bekymmerslösa representanter alltså, för de åldersgrupper man brukar tala om som utsatta.

Jag är själv född i slutet av 60-talet; om jag var ung och läste den här boken skulle jag vara livrädd för att nå upp till den ålder jag nu är i. Westös vision av hur skyddslös just den åldersgrupp är som traditionellt anses bära upp samhället är i alla fall intressant. Den mindre grupp av mäktiga, ofta just medelålders personer, som är orsaken till att det detonerar i världen, till att de vanliga små människorna måste vara rädda, eller som å andra sidan genom en maktutövning av mänskligare slag kan försöka göra det bättre, är ingenstans synliga i boken. Och ingen refererar till dem. Hemskheten i världen genererar sig själv och rullar vidare av sig själv.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto