Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En bård av ljus

Arne Toftegaard Pedersen, 6.6.2014
Martin Enckell: skrift 55 s., PQR 2013

Det finns en smärta, en skönhet och ett djup som gör Martin Enckells böcker läsvärda. Olyckligtvis höll han på att tystna som poet, men efter en paus på tretton år återkom han till poesin i Under ett ramsvart hjärta 2009 och nu har vi lyrikläsare fått skrift.

Jag fascineras genast vid första genomläsningen av skönheten i orden och rytmen. Vid varje ny genomläsning lyser ärren och visdomen allt tydligare. Men att redovisa för kärnan i Enckells skriftvärld är svårt och risken för en reducerande och förenklad läsning uppenbar. Därför försöker jag närma mig Enckells universum genom att inringa olika ord som i min subjektiva läsning är viktiga, men ”mörker”, ”ljus”, ”arv” och många andra kunde ha valts.

skrift

Framsidan av diktsamlingen är minimalistisk, helt vit förutom titeln och poetens namn. Inga versaler används, ändå understryks betydelsen av skriften, de svarta tecknen får stå ensamma och ”ostörda” av illustrationer. Associationerna går i riktning av något sakralt, den heliga skriften kanske.

Bilden som inte finns på pärmen möter man genast när man öppnar boken. Detaljen ur Thomas Nyqvists oljemålning ”Poetens sal” (1993) visar några mörkdystra valv i en byggnad som leder tankarna både till en katedral och till en källare. Oljemålningen anger ett stämningsläge i skrift. Diktsamlingens inleds sedan med orden ”hur livet krävde/ att du om och om igen/ krossades till dikt”. Tillvaron och dikten kopplas ihop med en våldsam, lyrisk kraft. Livets framfart anses vara brutal, vilket senare i boken understryks av konstaterandet att inga människor förblir oskadda. Vi drivs av ”vrångtörst och rädslor” och alla ärren är en skrift. Samtidigt är skriften full av ärr.

vidröra

skrift är nära befryndad med bokstaven ”v”. Diktsamlingen är långtifrån enbart en ordbehållare vars mening vi kan/skall dechiffrera, utan den bjuder på en sinnlig upplevelse, rytmiskt styrd inte minst av allitterationerna. skrift har två avdelningar, varav speciellt den andra har en v-prägel. Diktjaget anländer till ett torp och närheten till naturen för in samlingen i ett mildare tonläge, vilket markeras av blida v-ord som ”välkomnar”, ”vördnad”, ”varligt”, ”vidröra”. I torpet välkomnas diktjaget av de döda och lugnas, ”väggarna/ vill mig väl”. Han känner en viss vördnad inför naturen.

I en vacker dikt besöker ”du”, som är en nära anhörig, torpet kort innan sin död. Avskedet består i att vidröra. ”Du” låter handen vila mot väggarna och vidrör vildapelns grenar, rör en sista gång ”vid det viktiga”. De här exemplen accentuerar att rytm och mening inte är skilda element, utan tillhör den samma oskiljbara enhet.

tystnad

Redan i den inledande dikten talas det om ”de omistliga tystnaderna”. Skrift och tystnad är inte motsatser, utan bor, som alla lyrikmänniskor vet, granne med varandra. Tystnad ger ofta positiva konnotationer i skrift. I en dikt är tystnaden vacker, i en annan minns diktjaget en älskad, stillsam mormor och följs av dofter och tystnad, och tystnaden efter den nämnda släkting som nyss gått ur tiden är befriande och ljus.

Skrift och tystnad är inte motsatser, utan bor, som alla lyrikmänniskor vet, granne med varandra

Tystnaden kan dock också vara ”guds tystnad”, som emellertid inte ses som hotfull, utan sägs sakna betydelse.

psalm

Ett religiöst universum gör sig påmint i skrift. Åtminstone nämns gud ofta och några dikter närmast kryllar av änglar. I regel är det dock frågan om tämligen prosaiska änglar, som t.ex. ses kana över rå betong. De gudomliga väsen framstår inte alls som änglalika och negerar al potentiell godhet: ”såg våld, såg änglar/ med en blydagg och en lie,/ såg en sorg, såg en hämnd/ som skulle skipas”.

Enckells gud är gud med litet g och i själva verket en hjälplös varelse. I en dikt dras en parallell mellan ett vilset kattdjur i bur och en gud som övergetts av mänskligheten och liksom det inspärrade djuret ”slungade sig mot pansarglaset”, men utan resultat.

Ett av diktsamlingens nyckelord är det icke-religiösa, biologiska, ”kretsloppet”. Vi är alla ”på väg/ bort, in i kretsloppen”. Den nyss bortgångna släktingen befrias: ”din förtvivlan är jordad med dig/ in i kretsloppen,/ in i ett bärande mörker”.

När ordet ”psalm” ibland nämns knyts det inte heller ihop med metafysiska upplevelser. Sist i skrift når diktjaget fram till en slags jordisk nåd:

jag sover med en älskad varelse,
jag sover med våren vid min sida,
trädgården sover bakom vita gardiner,
äppelblommen sover i rosa och skirt,
det som är psalm i dig är även psalm i mig,

trots

I skrift ses människan som ett väsen ”med en tunn bård av ljus/ runt ett djupare mörker/ som inte enbart är hennes”. Liksom ”ekvationen människa” omges också tillvaron av mörker, men det leder inte enbart till sorg och uppgivenhet. Även en dikt om det diktjaget inte orkar se avslutas med en konklusion om att det finns ett liv ”som trots allt måste levas”. Trotset upprepas mot slutet av skrift, där det talas om en udda tacksamhet gentemot livet ”som stavat mig fram/ till ett trots allt”.

Livsviljan går hand i hand med ett moraliskt imperativ som bjuder oss att inte stänga in oss i ett existentiellt mörker

Livsviljan går hand i hand med ett moraliskt imperativ som bjuder oss att inte stänga in oss i ett existentiellt mörker. Det talas om ljuset som ligger ”gömt i kistorna/ i våra bröst” och vår skyldighet att öppna kistorna. Just denna skyldighet upprepas som en slags besvärjelse sist i samlingen: ”vi är alla skyldiga, vi är alla skyldiga att öppna kistor”.

Det finns kanske en tendens att främst fästa sig vid mörkersynen i Martin Enckells dikter. Men nyanserna och skiftena är många, vilket den nya diktsamlingen tydligt visar. Grundtonen är utan tvivel mörk, men det löper (trots allt) en bård av ljus genom skriften.