Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Hur vi alla hänger ihop

Maili Öst, 29.8.2011
Martin Glaz Serup: Trafiken är overklig 41 s., ntamo 2010 Kääntäjä(t): Stewe Claeson

Att leva är att sitta fast i rusningstrafiken och vänta. Det är att stå i kö och vänta. Man väntar på nästa kaffepaus eller på att pausen skall ta slut. Ja, för det mesta är livet i Martin Glaz Serups lyrik att ligga, sitta, gå och titta medan man väntar på någonting annat, någonting viktigare. Det är reklam för saker man inte har och bilder från platser där man inte är. Och en lång räcka ursäkter för allt det man inte gör under tiden.

Serups träffsäkra grepp om verkligheten vilar på insikten att det sist och slutligen inte spelar någon roll om livet vi drömmer om ligger framför, bakom eller på ett helt annat ställe än vi själva. Trafiken är overklig finns där för att ta emot och trösta oss just när vi slås av tanken att ”Det VERKLIGA livet finns /tja / nån annanstans”. Det råder ingen brist på sådan tomgång i nutidsmänniskans naturliga miljö med bilar, tåg, tunnelbanelinjer, flyg och obekväma stolar där man sitter och ”väntar på att tiden skall gå / av sig själv / men tiden går inte av sig själv”. I en värld där vi mest hela tiden färdas tycks allting ofta stå illamående och stilla.

Det råder ingen brist på tomgång i nutidsmänniskans naturliga miljö

Fokuseringen på vardagliga sysslor – intresset för det till synes ointressanta – gör det samtidigt möjligt för Serup att armbåga sig in mellan oss och vår indirekta, förmedlade värld. ”Hurra för mp3- spelaren / och tidningen / alla dessa cirklar man kan ha kring sig” – vi är så vana vid att sitta inne och stirra ut via teverutor, dataskärmar och turistfoton att t o m de mest spontana känslorna blivit mekaniska upprepningar man lärt sig eller sett på filmduken. Vi är så insnärjda i själva språket vi talar, att saker måste sägas många gånger på olika sätt för att överhuvudtaget bli flerdimensionellt förstådda. Höljet av förmedlade förnimmelser tillåter inga enrum, utan tränger in på vår hud och hornhinna som ett förvirrande spegelskal: ”mina ögon glänser / det är kontaktlinserna jag ser / i spegeln”.

Serups lyrik pressar sig mot läsaren på ett sätt som liknar kontaktlinsens: den får oss att märka vår omedelbara omgivning med större skärpa men värker samtidigt så att det blir omöjligt att glömma att man hela tiden tittar genom en konstgjord och främmande lupp. Kontaktlinserna som ”klibbar mot mina ögon som två parenteser” är för övrigt en av de små återkommande detaljerna i boken. På samma klibbande sätt tycks tiden själv spjärna emot våra försök att fånga nuet med klarhet: ”det är ett år sedan jag skrev det här / det märks / det sprider sig som två parenteser”. Serups lyrik utmynnar i ett bejakande av livet som det vanliga som man vanligen stoppar undan, inom parentes.

Med ledan som ledtråd

Som långdikt hålls Trafiken är overklig samman lika löst men obönhörligt som en bilkö i eftermiddagsrusningen. Boken består av ett trettiotal längre tankesjok som rycker framåt i långtradarlikt utdragna versrader med snedstreck, indragna marginaler och kursiveringar som ytterligare vägmarkeringar. Varje avdelning har ett jag i förarsätet med grubblerier som irrar iväg – allt medan jagen i fråga sitter kvar på seminarium eller väntar på service i en cykelverkstad. I flera av diktbitarna glider jobbpendlande jag fram i livet som i en daglig demonstration där alla rör sig taktfast unisont åt samma håll – utan att ha en aning om vilka tankar som rör sig i bilen framför.

Vare sig jaget i dikten befinner sig på bilsemester med familjen eller på jobb i en kopieringslokal, på en parkbänk i New York eller med skavsår på foten bland Roms historiska gator förenas de alla av samma tid, ett nu som tycks förlängt av känslan av enformighet. Livet sträcker ut sig och blir en lång väntsal där allt hålls ihop av en tunn röd tråd av tråkighet; flera av diktjagen lamslås av det alldagligt ”kedeliga”, som i Stewe Claesons svenska tolkning varierande återges som det ”trista” eller ”ledsamma”. Den delade känslan av leda föder en så stark samhörighet att det blir lättare att förstå sig på andra i samma situation än på hur en egens liv egentligen hänger ihop, från det förflutna och in i framtiden.

Livet blir en väntsal där allt hålls ihop av en tunn tråd av tråkighet

I det danska originalet från år 2007 kör läsaren in i boken som i en vägkorsning. Bakom pärmens varningssignaler – ett rutfält med bilder på trafikmärken, skyltar och tecken skapade av konstnären Lise Harlev – är själva dikterna tryckta på tvären, så man måste göra en nittio graders sväng på boken för att komma med. Det blir samtidigt mer rum för det rullande textflödet både åt sidorna och på längden, så att nästan varje enskilt tankeflöde uppföljs av ett lyxigt säkerhetsavstånd på en hel tom sida.

Serups dikter är gjorda för att röra sig och röras om i. Så det hör liksom till att den svenska översättningen inte vrids på motsvarande sett. Samtidigt har trafikmärkena på pärmen reducerats till ett enda. Originalets format väcker i varje fall en nästan nostalgisk ömhet för boken och dess utformning som bångstyrigt men böjligt objekt. Den svenska versionen störs dessutom av en skock tryckfel och bortblåsta bokstäver i stil med ”folk blir deperata när dörrrna inte öppnas // verkligen DESPERATA”. Ställvis måste läsaren också brottas med byråkratiska klumpbildningar såsom ”Kriteriet för nyheter skall problematiseras / som kvalitetsparametrar”, där danskan skjuter fram ett automatiserat mejande ”Nyhedskriteriet skal problematiseres / som kvalitetsparemeter”.

Trots sina världströtta och ofta gnälliga jag är Trafiken är overklig en livlig liten bok som lockar till att läsas i rörelse, allt medan man går omkring och småpysslar med något annat. Synvinklarna och situationerna är många, men tonen så naturlig att det känns som att tänka högt. De inre monologerna bildar samtidigt ett stoppmärke och skydd mot allt det kallt och kalt mekaniska hos dagens kommunikationsmedel: ”för varje rörelse får jag ett sms / nästan trösterikt / som om någon försökte trösta // genom att säga jaha nu är du här / och nu är du här / och nu är du här”.

Rensning i nyhetskanalerna

Istället för att binda sig till ett visst uttryckssätt har Serups lyrik ända sedan debuten år 2002 snarare påmint om den trevligaste eleven i klassen, hon som ser till att alla blir hörda och anpassar sitt beteende efter omgivningen. Hans dikter har lätt för att komma i samspråk med en brokig hop litterära föregångare och blandar sig också villigt med både bildkonst, musik, stadsarkitektur och film. Alla skrivmetoder är möjliga – och behövs – när det gäller att beskriva ett liv, så texterna knipsar ihop Dantes medeltida vandringar och amerikanska nutidspoeten Lyn Hejinians årsdikter, kärleksbrev och reklambrev, impressionistiska målningar och nyhetsgrafik.

Sist och slutligen är det diktandets – och det diktande jagets – logik som får världen att överhuvudtaget finnas till och fungera: ”vad tänker man när man ser allt fraktande / att också världen är ett associationsförlopp// att saker och ting händer därför att de påminner om något / annat”. Diktjagen i Trafiken är overklig verkar uppriktigt lyckliga över att inte vara ensamma och unika i sina funderingar omkring vardagens underliga rullande. På flera håll sköljs samlingen till exempel av svallvågorna från Pentti Saarikoskis politiskt upprörda 1960-talsrop i Vad händer egentligen? (1962) – och dess skuggsida några år senare i Jag går där jag går (1965): ”jag vet inte vad som händer egentligen”, som Claes Andersson översatte det.

Saarikoski kom nära Serup i sin tendens att se samtiden som ett gemensamt stoff vi bara behandlar på olika språk: ”jag tänkte på de mänskor,/ som finns samtidigt, fast på annat sätt”. Också hos Serup blir övergången från självsäkerhet till osäkerhet öppningen till ett famlande behov att förstå andra: ”det är konstigt med män i min egen ålder / de kunde vara jag // men vem är jag”. En värld där man inte är säker på sig själv blir flerfaldigt fri att prova och överväga olika hållningar till verkligheten: ”Kanske är det så man kan förstå världen / som katalog eller berättelse / och lotteri // där det enda som gäller är att bli ledig”.

En värld som levt på reklambilder så länge att den slutat tro att den själv finns på riktigt

Trafiken är overklig adresserar en värld som levt på reklambilder och texter så länge att den slutat tro att den själv finns på riktigt. Vägen ut blir att godta glappen i kvällssagorna vi dagligen drogas med via medievärldens matsmältningskanaler: ”Jag tänker på TV:s nyhetsprogram och hur svårt de har att komma från det ena till det andra// de underhållande övergångarna skall gå lätt och smidigt / men gör det sällan// tillvaron hackar / även om man kan ana både en början en mitt och ett slut”. Förr eller senare leder alla tankebanorna fram till en grumlig och osäker men handgriplig, förvånansvärd värld: ”Som en rest som envist blir kvar [bortskuren och ensam] mellan alla dessa starter och landningar”.

Det läkande barnet

De vardagliga monologerna i Trafiken är overklig skiljer sig vid första anblicken markant från de vilda och ryckiga tankeutflykterna, omtagningarna och ordlekarna i många andra av Serups diktverk. I till exempel debutsamlingen Shylas ansigt kunde man stöta på allt från Buffalo Bill med krokodiler på grillspett till utdrag ur den ohyggligt känslokalla broschyren för en anatomisk utställning. Både serietidningens och obduktionens språkvärldar utgör i varje fall ofrånkomliga nischer av vår egen. Så mycket av våra minnesspår går åt till att höra, läsa eller se andras ord, sång och förklaringar, att det inte går att hålla ett tryggt avstånd ens till det mest makabra: ”Tänk på vad du ser / det sedda kan inte göras osett igen”.

Serups öppna sätt att skriva för vuxna skiljer sig inte heller mycket från hans barnböcker, där det blir rikligt med rum mellan illustrationerna och texten för barnet att själv skriva och beskriva sin verklighet. I en värld där barn brukar se mycket som inte anses passande för barnaögon, gömmer inte Serup spöket under sängen utan gör det till barnets privata ägodel som i Sebastians Monster (2007). Själva berättandet blir så gränslöst och lockande fritt, att läsaren av En spaendende historie (2009) mitt i allt märker att hon lurats till att själv hitta på hela historien.

Innerst inne i varje vuxen hittar Serup barnets nakna behov av att bli världens mittpunkt: ”som om världen vore ett ambitiöst överraskningsparty// iscensatt bara för min skull / och om ett ögonblick / om ett ögonblick// hoppar ni allesammans upp ur tårtan/ om ett ögonblick kramar ni om mig / och ger mig en present”. Många av Serups vuxna diktjag finner fotfäste genom att klamra sig fast vid något slags vetskap om alla de barn och träd som trots allt lever och växer bland oss.

Just barnets lekande blick avslöjar kejsarens nya kläder i en vuxenvärld som blivit så avtrubbad att den tappat förmågan att ens inbilla sig ett liv där inga varningar behövs: ”det är skrämmande att tänka på / världen / Afrika som det mörka samvetet / de forna Sovjetrepublikerna // där man gör sig av med sina journalister / det är svårt att föreställa sig / de andra / underligt och lätt och ljust // att föreställa sig saker och ting / en riddarhjälm i plast / varnar: DETTA ÄR EN LEKSAK // SKYDDAR INTE MOT NÅGOT”.

Globalt gruppfoto

Tillsammans bildar jagen i Trafiken är overklig ett slags världsomfattande hjärnbark, där reflexerna och reflektionerna breder ut sig från Jylland till Hanoi. Nutidsporträttet får djup av att det inte finns några begränsade lånetider på tankar, utan de kan vandra omkring genom tid och rum och stärkas av varje ny förankring. Samtidigt märker man att det inte går att rita sitt självporträtt utan att resten av världen blir synlig samtidigt.

Ändå är det just inriktningen på våra vardagliga försök att glömma alla andra som gör Serups bok så starkt politisk. Varför väljer vi att inte ingripa? Varför går vi förbi och påstår att det är sakerna som går oss förbi? Och varför försvinner alla problem bara man ger dem nya namn: ”vi stannar vid stoppljuset / när ljuset ändras går vi vidare // med våra poetiska omskrivningar / och allt detta prat om realism / vi måste vara realistiska // Flyktingförläggning / flyktingmottagning / och så vidare / och vidare”. Omskrivningarnas grammatik känner inga språkgränser – i danskan skapas samma sinnesvilla genom omformningen av ”asylcenter” till ”omsorgscenter”.

Det går inte att rita sitt självporträtt utan att resten av världen blir synlig

I Trafiken är overklig går språkets stadigt framåtskyndande ordning och reda i kras ordentligt bara vid två tillfällen: ”jag skulle jag skulle jag skulleääh gripit in själv” och ”jag vill jag vill jag villöhh originalitet och ärlighet” (”jeg ville jeg ville jeg villøh selv gribe ind” och ”jeg vil jeg vil jeg viløh originalitet og aerlighed”). Då är det just det avgörande steget till att faktiskt göra något som går medvetet snett: ”lyckligtvis blev jag på något sätt förhindrad”.

Just när klyftan mellan det egna och andras liv är som djupast – när den semestrande barnfamiljen i dikten återvänder från en dockteaterföreställning och råkar se en främmande man hoppa från en bro – blir det också tydligast att allas lycka hela tiden är fastkedjad till alla andra. Och att det som kallas stora världen egentligen är hemskt liten, privat – och här.

Istället för en fastspikad verklighet bjuder Serups simultana dikter på känslan att världen först håller på att bli till. Det är samtidigt en värld som desperat söker efter kontakter till andra: ”vi vill ju att någon skall rycka tag i oss // och verkligen ha något att säga”. Man kan bara hoppas att denna någon säger något i stil med Serups dikter i så många öron som möjligt.



Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto