Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En lyckligt utsvävande ulv

Bodil Lindfors, 2.1.2004
Martin Westman: Låtsas vara en sorglös turist s., Söderströms 2003

En av de diktsamlingar som utkom på våren detta år och som visserligen blev mottagen med både välvilja och respekt, men som ändå så här långt fram på höstkanten tycks mig en smula orättvist förbisedd, är Martin Westmans Låtsas vara en sorglös turist. Namnet är i hög grad betecknande för det skenbart enkla och oskyldiga tonläge med vilket hela den bedrägligt tunna och luftiga lilla volymen liksom smyger sig på läsaren.

En ulv i fårakläder? tänker ni kanske inför ordet bedrägligt, men nej, det är ingen mordisk ulv som döljer sig bakom de spretiga diktsidorna med deras tämligen vardagliga och liksom nertonade rubriker, utan en lyckligt utsvävande. Utan att väja för komplikationerna eller för varandets mycket verkliga smärta lyckas Martin Westman förmedla något så ovanligt för en diktsamling som en grundstämning där tankens njutning sammanflätas med en känsla av lycklig sam- och tillhörighet.

Många av dikterna beskriver en tidsresa som startar redan innan diktjagets födelse, med ett anslag mitt mellan drömmens och mytens, som med minimalt exakta iakttagelser och inslängda citat och repliker placerar sig lika exakt i den historiska verkligheten som gatunamn gör i den geografiska. Flertalet av dikterna har drag av en extremt komprimerad novell och påminner mig sålunda om Alice Munros sätt att skriva noveller, där varje novell har drag av en förtätad roman med en mödolös sammansmältning av förflutet och nutid.

De enskilda dikterna kommer liksom spankulerande mot läsaren medan de frammanar ett verkligt eller ihågkommet nu, och det är kanske också därför som många av dikterna faktiskt har gatunamn som rubrik, liksom den dikt från vilken bokens titel är tagen (Wilckinsgatan). Det här med gatunamnen är förresten en av de få saker som jag är tveksam inför i boken: jag har full förståelse för dokumentarismen och för strävan att förankra dikterna i det vardagliga, men blir det inte ändå i längden lite tråkigt som rubriker på dikter som minst av allt är tråkiga?

Sålunda serveras i bokens första del, ”Fäderne”, i den första dikten, ”Vad far berättade”, en minihistoria med nästan Tove Janssonska undertoner. I en by i Tasmanien / var papporna ofta borta på kvällarna, börjar den, och slutar med Vi ska ta en tur, nästa gång / om du vill, Cosmic Daddy. Det är inom den spännvidden som också resten av boken rör sig: mellan den finlandssvenska traditionen som första avdelningens namn och rubriken spelar på med lätt anslag, och slutets mödolösa hemmastaddhet i fantasins, bildens och mytens världsmedborgarskap. Den öppnar sig samtidigt mot skoltidens femtitalsstämning och drömmens seglats mot en framtid där det Verkligas tandrad plötsligt uppenbarar sig vid horisonten. Smärtan i ungdomsminnena i ”Vattumannens tid” är extremt välförpackad, samtidigt som här kommer in ett botemedel, nej två: språkets vaggsånger med japanska och kinesiska diktekon som i dikten ”Sirkkalagatan” – ingen kommer idag / förgäves och söker mig – och den samhörighet som glimtar förbi i orden du & jag och längre fram tar sig allt mer konkreta former, som i dikten ”Hare” där ”byggandets grammatik” kopplats till Gibran-citatet arbete är kärlek som gjorts synlig.

Dikterna har flyttat in i ett stabilt nu med markkänning, som i ”Grund”:

Dagar som honung i munnen
Oförklarliga anfall av vresighet, som om
krävande, aldrig nöjda förfäders andar
skulle trycka på Oftare lyckas jag numera
ta till nypor av salt

/…/

Mitt i fladan står
en sjunken kamel av sten:
vid lågvatten skymtar dess pucklar
sjögräskransade
en meter under ytan.

Den sista dikten, ”Facit”, börjar med fågelsång under mattskakning tillverkad för xxx…; det står inte var / eller av hur små händer och slutar med några rader om skrivandets glädje:

Så vad In Paradisum klagar du på
som till råga på allt får orsak
till några sista ord på denna Facit från Åtvidaberg, Sweden
innan det är dags att hålla vad jag lovat
och ge maskinen vidare åt en ung poet som gåva.

Min kommentar som står klottrad i kanten säjer: varför i helvete ska han ge bort sin maskin? Underförstått: måtte det inte betyda att Martin Westman tänker sluta skriva.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto