Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Vad man lär sig på vidderna

Ann-Christine Snickars, 1.2.2010
Mary-Ann Bäcksbacka: Avsides vitt s., Scriptum 2009

Avsides vitt, titeln på Mary-Ann Bäcksbackas nya diktbok är fantasieggande. ”Avsides” är ett ord som just inte används mycket i dagligt tal längre. Avsidesrepliker talar man om på teatern, att bli ”tagen afsides” brukas i frommare sammanhang – det får beteckna att man blir prövad på ett eller annat sätt. Men i kombinationen med ”vitt” står hela frasen för någonting som samtidigt är både inåtvänt och öppet. Det är vackert. Och det är inte ofarligt.

Sånt är också det arktiska landskap som Avsides vitt utspelar sig i. Nordkalotten, sibiriska tundran, Alaska, Vitön, ”landskapet bortom tundran”, det handlar om geografiskt, topografiskt och historiskt preciserade orter, men också om platser inuti, minnet och känslan.

Arktis har en ganska betydande dragningskraft på poeter. Hos oss har också Katarina Gäddsnäs använt Andrés katastrofala polarexpedition som stoff i sin diktsamling Venuspassagen. Och nyss utkom Gunnar D. Hanssons diktsamling som tar avstamp i en reell expedition i Norra ishavet, vars uppdrag var att kartlägga en bergskedja under isen, Lomonosovryggen. Diktsamlingen fick heta så, Lomonosovryggen

Ut i det vita

Mary-Ann Bäcksbacka har också rest i områdena hon skriver om, men i diktsamlingen går man den ”inre vägen” och börjar i minnet. Olika sinnesintryck bildar liksom ett kaninhål som låter en åka ner i barndomens, landskap där känslan samtidigt är fruktan och förtröstan. Slutstrofen i just den dikten konkluderar:

Intet visste jag om det ishav jag hade
att befara, en ocean där stormarna sällan
bedarrar och regnets skval genast drunknar.

Minne och dröm är både ingångar och ett slags resultat av projiceringar, men allt går ingalunda automatiskt mödolöst. Det vita kan också finnas med som störning, eller som markör av någonting som dragit sig undan eller aldrig funnits. ”Jag skulle gärna skriva om barndomens/ genomlysande lycka, om pärlemorsomrar/ och fladdrande gardiner. Men jag minns ingen/ skolväska av läder, ingen stilla morgon/ med doft av bröd eller hett te som kokats på fläder.”

Reflekterande – och kallt konstaternade

Radernas överklivningar, uppmärksamt avvägda i alla dikter, anger stämningsläge: reflekterande och emellanåt elegiskt, men ofta bara konstaterande. Kallt konstaterande, kunde man tillägga, för väderleken är ofta bister. Och i detta arktiska ska något levande upprätthålla sin existens.

Den isiga ödsligheten
Skön som en död människas
Leende. Oövervinnelig. Vitön.

Jag kommer att tänka på en dikt av Anni Sumari som handlar om hur människans medvetande försvinner i döden; den använder som bild en karta som återerövras av de vita fläckarna, som så att säga var där från början men som man momentant trängt bort. Allt hos Bäcksbacka är sinnligt förankrat, men möjligheten för allting att bli utsuddat finns där.

Samlingen har två diskreta motton. Ett är av nobelpristagaren Octavio Paz (som också senare citeras inuti en dikt). Han odlar också spänningen mellan det sinnligt konkreta och det gränslösa, som landskap att färdas i och också som rum för intellektet.

Ett annat ord på vägen är av Wallace Stevens, precis och orädd. Citatet lyder så här, och passar Bäcksbackas diktsamling perfekt: ”En lärd man som suttit vid sitt enda ljus ser/ ett arktiskt sken fladdra längs ramen/ kring allt han är. Och han blir rädd.”

Tystnad, ljus och mörker

Tystnaden är ett mindre tema släkt med vitheten. Tystnaden kan vara skam, ifall den ställer sig i vägen för det som borde bli sagt. Men tystnaden kan också vara alltmöjligt annat, en utväg, en tänkbarhet, en potential. Den som hör tystnaden hör också annat.

”Förtröstan” och ”barmhärtighet” är ord som får ta plats i en av de avslutande dikterna som handlar om hösten som förbereder sig för polarnatten. Den handlar förstås om människans egen väg mot ålderdom och död, men den blir inte pretentiös, den är samtidigt finkänslig och hållen i en neutral ton. Vi kan ju inte heller ta till oss någon annans insikter om livets ändlighet, de måste vara våra egna: ”… men ännu hör jag tystnaden bli tystare/ av vatten som sorlar” är raderna som får avsluta stundens umgänge med dödsmedvetenheten.

Ljus och mörker är ett annat motivpar mer handfast knutet till den arktiska årscykeln. Natten och dagen tycks ju slåss om utrymmet och än är det den ena, än den andra som vinner. Människan måste känna dem båda, men människans kapacitet är i sanning begränsad, det är det första man lär sig på vidderna.

”Loddadsham, loddadsham/ du vet mer än jag om/ nattlöshetens ljusa hemlighet.” Är den allra sista raden i samlingen, den tilltalar ödmjukt en liten fågel, ”loddadsham”kallas den på nordsamiska.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto