Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Isört är ett vackert ord

Maria Sandin, 5.12.2008
Mary Kuusisto: I fönstret under ytan går man närmare elden. s., Söderströms 2008

Bibelblad är en växt. Och kan således vattnas i en dikt utan att det behöver bli den smått surrealistiska akt med religiös överton som man lätt tolkar det som om man inte riktigt har koll på växtriket. Hade det inte stått i förlagstexten att Mary Kuusisto är trädgårdsodlare skulle jag troligen ha missat en del väsenligt av det botaniska i hennes diktsamling. Vilket säger något om det knepiga förhållandet mellan författarens och läsarens referensramar.

Knepigt kan det bli det när en författare är så knapp med orden och raderna som Mary Kuusisto är i sin debutbok. För läsarens del innebär det bland annat att man förväntas få relevanta associationer utan att ha så värst mycket att gå efter i själva texten. Fast nu underlättas ju den proceduren av att Kuusistos dikter inte nämnvärt avviker från poesins medelväg. Det mesta känns bekant.

Efter att ha tilldelats andra pris för sina dikter i Solveig von Schoultz-tävlingen år 2006 var det väl närmast en tidsfråga huruvida Mary Kuusisto skulle utkomma i bokform. Hon är född 1952 och bor enligt pärmfliken ”uppe på ett berg i skogen utanför Ekenäs”. Det västnyländska berget skymtar liksom skogen också fram mellan pärmarna.

Poeten är besläktad med bildkonstnären

Den ambitiösa titeln I fönstret under ytan går man närmare elden är hämtad ur en av dikterna – och utgör nästan halva den dikten. Har man sett någon av hennes målningar är det uppenbart att poeten Kuusisto är besläktad med bildkonstnären Kuusisto. Båda arbetar med avskalning och strama uttryck i spänningsfältet mellan ytan och det som är därunder och däröver; mellan ett konkret seende och existentiella insikter.

Kuusisto är gärna bildskapande också när hon skriver. Just visualiteten i kombination med en enkel, komprimerad form gör att hennes lyrik äger en viss sorts pregnans. På sina ställen för den tankarna till något i närheten av haikustilen, som här: ”Står på berget / ser svanarnas ryggar där nere / vita kors över de gröna fälten”, eller här:

Ett skogsöga slår ut
medan jag sover
Regnet sköljer
Det blir morgon
Blåmesarna går igenom
nattens händelser

I oupphörlig rörelse

Som helhet betraktat ger de drygt fyrtio korta dikterna däremot ett rätt spretigt intryck, låt vara att är hopbundna med en handfull tematiska trådar som kan sägas utgå från denna fråga utan frågetecken: ”var börjar jag var / slutar jag”. Kuusisto skriver om upplevelsen att, liksom hela tillvaron, vara stadd i oupphörlig rörelse och förvandling. Hon skriver om döden i livet och om det obändigt livskraftiga inom oss. Men den rörelsen och den kraften konstaterar dikterna snarare än gestaltar.

Det är ofta natt och stämningen ofta påfallande drömlik. Flera gånger kommer jag på mig med att undra om det jag läser inte är destillerat ur en privat drömdagbok. Sättet på vilket saker och ting samt ”jag” och ”du” och andra uppträder tillsammans utan till synes inbördes samband erinrar starkt om hur drömmens logik fungerar. Och det händer att Kuusisto träder fram med en mera personlig och lekfull diktarröst istället för den vanligen tillbakadragna, anonyma. Inte utan anledning: ”Jag kommer från en rolig teater”.

En faster susar förbi på sin cykel
Vi drack rödvinbärssaft
på hennes begravning
Det blev femton flaskor kvar
Mamma sitter i en varmluftsballong
med en munk i grått
de sjunger psalmer, vi ryser
Hennes röda hatt
blir en prick på himlen

och här nere applåderar vi alla

Växlande perspektiv

Mary Kuusisto är knapp med orden – men som synes också frikostig med dem i så måtto att hon plockar in element från en massa olika håll och ideligen växlar perspektiv. Än snöar det på köksgolvet, än brinner väggarna, än vinkar döda i fönstren, än hänger hus i luften. Än öppnar natten dörrar, än finns inga dörrar.

Alltför mycket, kan jag tycka, stannar ändå på ytans nivå. I ett slags återhållet skönmåleri med språket. Diktens enskilda delar har en tendens att förbli poetisk rekvisita, dess helhet konstruktion. Så sker till exempel när kända och mindre kända växter kommer på tal. Isört och anemon är vackra ord. Det är också allt de är – dekoration – så länge man nöjer sig med att enbart benämna dem. Både poeten och läsaren står då vid en återvändsgränd.

Vid vägskälet
kunde jag inte vända
inte fortsätta
Det låg krysantemer
på vägen

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto