Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Men där finns ju redan en bok!

Kari Levola, Ordförande för Suomen Kirjailijaliitto, 12.5.2004

Något liknande är situationen i biblioteken i Finland. De är fulla med böcker. Materialanskaffningens nedgång har dock pågått i över tio år. Den syns inte genast, då åtminstone inte bibliotekens kunder har möjlighet att jämföra med hurudant bibliotekets utbud borde vara. Redan på andra sidan kommungränsen kan skillnaden mellan bibliotekssatsningarna vara mångdubbel.

Finlands Författareförbund arrangerade sista veckan i april biblioteksaktioner i olika delar av landet. Deras rubrik Men där finns ju redan en bok är en variation på en oförglömlig farsdagsreklam, där en liten flicka och pojke är i bokhandeln. Flickan funderar på att köpa en bok åt far. Pojken svara: Men han har ju redan en bok.

90-talets recessionsår är en dålig förklaring på den försämrade bibliotekssituationen. Mera har den påverkats av den s.k. statsstödreformen i mitten av 90-talet. Jag använde då benämningen att överge. Det har inte skett någon förändring efter det. Staten började betala sitt bidrag till kommunerna som en helhetspott, som kommunerna sedan använde efter eget bevåg.

Jag var på den tiden litteraturlänskonstnär och minns hur länets biblioteksinspektör gjorde en ganska kärv statistik över denna reform. Den visade, att då bibliotekets friska statsandel var 60 %, var statsandelen i rätt många kommuners biblioteksväsen över ett hundra procent. Det betydde, att kommunerna inte själva alls satsade på sina bibliotek, utan använde också de pengar som staten avsett för biblioteken till alldeles annat. Det har naturligtvis slagit tillbaka senare genom att också kalkylmässiga statsandelar minskat.

I praktiken har detta lett till en obegriplig eller åtminstone oursäktlig ojämlikhet i fråga om bibliotekstjänster. Skillnaderna per invånare då det gäller bibliotekssatsningarna och sedan också i utlåningsstatistiken kan i olika kommuner vara mångdubbla.

En del av den finska verkligheten är också, att detta har betytt påtryckning i de kommuner, där biblioteken skött sig väl. Kommunernas budgetmakare trycker på och kräver nedskärningar, när man i grannkommunen kan sköta biblioteket med betydligt mindre utgifter, dvs. i verkligheten med mycket sämre service.

o o o

Den usla bibliotekssituationen har pågått alltför länge. Finlands författareförbunds kampanj Men där finns ju redan en bok slog mitt i prick på våren, när man äntligen ville offentligt tala om denna situation. Undervisningsministeriet rubricerade sitt meddelande om senaste års statistiska uppgifter i tillräckligt skarpa ordalag: ”Bibliotekens förtvining fortsätter – samlingarna museifieras.”

Meddelandet ger vid handen en synnerligen åskådlig siffra: Materialanslagen har minskat med c. 36 % sedan 1991. För författarna var detta ingen nyhet, då författarnas främsta stipendiesystem, biblioteksstipendierna, är hos oss bundna vid bibliotekens bokanskaffningar. Ju mindre böcker biblioteken anskaffar, desto mindre stöds författarnas arbete.

Det fanns också glädjeämnen i biblioteksstatistiken, bibliotekens användning och utlåningen har trots alldeles andra framtidsvyer och dirigering av anslag bara vuxit. Finländarna lånade ifjol i medeltal 21 böcker. Detta är värt en tanke. Speciellt är det skäl att fundera över det faktum, att anskaffningen av barnlitteratur till biblioteken minskade ifjol med 8 procent. Sålunda minskade också barnens bokutlåning.

En funderare tål också att trots 90-talets visioner, där pappersboken redan borde ha försvunnit och all kunskap övergått till datorer och elektroniska böcker, har utvecklingen varit en annan. Pappersboken har behållit sin position och t.o.m. ökat i popularitet. Det skulle lånas ännu fler böcker från biblioteken, om där fanns böcker att tillgå.

o o o

En viktig vårhändelse ansåg jag också vara, att även huvudstadsregionens bibliotek slutligen lyfte katten på bordet. I sin marsbulletin bringar direktörerna för huvudstadsregionens biblioteksväsen i dagern den dystra situationen, att huvudstadsregionens bibliotek befinner sig alldeles i slutändan i den landsomfattande jämförelsen. T.ex. i Helsingfors är materialpengarna fyra euro/invånare, då det landsomfattande medeltalet är sju euro.

Temat har också fått välförtjänt publicitet i den offentliga debatten. I Helsingin Sanomat förekom en bred artikelserie och också i Turun Sanomat har biblioteksfrågan varit kraftigt framme. Det är skäl att hålla debatten levande även i fortsättningen, enär såsom det konstateras i undervisningsministeriets meddelande: ”Förhandsuppgifterna om biblioteksanslagen för 2004 lovar inte förbättringar på situationen från tidigare år.”

I biblioteksstatistiken kan man förvisso läsa ut läget, men inte heller de ger hela sanningen. För litteraturens del är situationen ännu sämre. I den onda cirkeln med minskade anskaffningsmedel och resultatansvar minskade biblioteken kraftigt på anskaffningarna. Det är en oersättlig förlust för de upplagesvagaste genrerna såsom poesi, noveller, essäer, också för översatt litteratur. Den långvariga situationen har också påverkat förläggarnas beslut, då den upplagesvagare litteraturen inte ens funnit sina vägar till biblioteken i landet. Då jag var huvudredaktör för Lysmasken tog vi i bruk termen mindre uppmärksammad litteratur i stället för upplagesvag. En väsentlig del av denna mindre uppmärksamhet är att en stor del av de i Lysmasken recenserade böckerna bara finner sina vägar till de bästa, dvs. mest ansvarskännande biblioteken.

Då man diskuterade bibliotekssituationen i Lysmasken för ett par år sedan, gjorde jag en snabb men rätt belysande utredning. De olika kommunerna har sina materialregister i nätet. Jag började i bokstavsordning, men slutade ganska snart, då situationen visade sig vara mycket deprimerande. Bara några få av nästan trettio kommuners bibliotek hade skaffat de då i utredningen aktuella Risto Ahtis med Runeberg-priset belönta och Esko Valtaojas med Fakta-Finlandia belönta verken. Däremot hade nästan alla prioriterat för sina anskaffningar Tony Halmes och Hilkka Ahdes ”memoarer”. Då situationen är denna för sina pris mycket uppmärksammade författare och böcker, vad är den då inte för mindre uppmärksammad litteratur.

Då Finlands Författareförbund i början av februari besökte kulturminister Tanja Karpela framförde vi bl.a., att man jämsides med de senaste biblioteksutredningarna, som i huvudsak angått den nya tekniken, äntligen skulle få en utredning om hurudan litteratur Finlands nuvarande bibliotek anskaffar och vad de inte tar in. Kulturministern berättade att en sådan utredning är i gång. I väntan på den och efter den bör man fortsätta att diskutera biblioteken och bokens ställning.

——-
Översättning Karmela Bélinki