Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

När maran kommer på besök

Ylva Larsdotter, 24.1.2014
Mia Franck: Martrådar 390 s., Schildts & Söderströms 2013

Kampen mot ondskan och fienden som hotar att förgöra världen är ett tacksamt tema i fantasy- och skräckgenren. Urban fantasy, science fiction och inte minst skräcklitteraturen har fått ett rejält uppsving de senaste åren och jag har haft nöjet att stifta bekantskap med alltifrån från tonårshäxor i Engelfors, sexiga vampyrer i sydstaterna till monster som lurpassar i de österbottniska skogarna. Det här visar något om vilken otrolig bredd som genrerna erbjuder.

Det gemensamma för många av dem är att det är unga – ofta kvinnliga – protagonister som är utvalda att rädda världen och kan inget annat än ta sig an uppdraget. Samtidigt är den uråldriga kampen mellan ont och gott en metafor som är klippt och skuren för vuxenblivandet: att ta ansvar för sina handlingar, att förstå att världen inte är svart eller vit, ond eller god. Till min stora glädje har också den finlandssvenska skräck- och fantasylitteraturen gjort ett rejält avtryck på de litterära scenerna i Norden under det senaste decenniet. Nu talar omnipotenta och driftiga inkarnationer av häxor och vampyrer också svenska i städerna och skogarna i Finland. Senast i raden är Mia Franck, som i fjol våras debuterade med Martrådar. Det är en myllrande berättelse där karaktärer, tidsplan och händelser löper in och ut i varandra. Perspektiv skiftar snabbt mellan de olika personerna i boken och emellanåt är det lätt att bli bortkollrad och tappa trådarna.

Vad är det med dessa småstäder?

Boken utspelar sig i den lilla kuststaden Björknäs, en stad som både skyddar och förtrollar sina invånare. Vad är det egentligen med dessa småstäder, oavsett om de ligger i på finländska kusten eller i de nordamerikanska skogarna? Som egna, klaustrofobiska universum slutar de inte att fascinera och skrämma oss med sitt skvaller, sina hierarkier, sina välskötta trädgårdar och inrökta barer. Jag hoppas David Lynch är medveten om den ton han satte för en hel generation författare och konstnärer med sin tv-serie om småstaden Twin Peaks. För precis som i Twin Peaks är tryggheten och solskenet i Björknäs bara en fasad. I skogarna lurar ondskan och den håller på att växa sig allt större. Istället för de numera utslitna (och något tröttsamma) vampyrerna och alverna har Franck plockat upp maran från den nordiska mytologin. Maran är hon som hemsöker människor om natten, påverkar deras drömmar. Maran som kan anta olika djurskepnader men förekommer också i exempelvis garnnystan, vilket Franck på ett effektfullt vis använder sig av i berättelsen.

Istället för de tröttsamma vampyrerna och alverna har  Mia Franck plockat upp maran från den nordiska mytologin

För berättelsens narrativa driv står den envisa och nästan tjurskalliga Mati, en fotbollsstjärna på väg att bli riktigt stor. En plats i finska landslaget hägrar och namn som Marta flimrar förbi. Men så rämnar hennes värld i och med systerns självmord. Nu börjar också ondskans krafter att eskalera. En blodtörstig mara tar henne i besittning och om nätterna, i deras drömmar, börjar hon hemsöka de björknäsbor som begått övergrepp och kriminella handlingar – allt för att hämnas sin syster som blev utsatt för en våldtäkt i högstadiet.

Persongalleriet, passionerna

Vi får också följa en rad andra personer i Björknäs: taxichauffören Bert, Eric som vaktar över staden på sitt eget vis, seglarässet Petter, lustigkurren Magnus Berglund, för att nämna några. Alla har det olika men kompletterande förmågor.  En slentrianmässig superhjältegrupp med andra ord. Om det inte vore för de mörka hemligheter som de alla bär på – lustar, begär och passioner. Genom att börja nysta i trådarna ser Mati och hennes gelikar ett allt större mönster som lömskt tränger sig på i den björknäsiska sommaridyllen.  För att rädda staden, dess invånare och världen måste de samarbeta över klass – och generationsgränser. Martrådar är en intensiv historia, tänk True Blood möter Twin Peaks möter Standberg/Bergmark Elfgren. Och visst har den alla de ingredienser en riktigt bra skräck- och fantasybok ska ha: övernaturliga väsen, tonåringar, småstadens skenbara harmoni och lugn.

Författaren lyckas kombinera skräck/fantasygenren med fotboll

Men det finns vissa problem i gestaltningen och berättandet. Det kommer en del smolk i bägaren när boken närmar sig klimax och det är dags för den klassiska sammandrabbningen mellan de goda och de onda, som tydligen måste avsluta varje bokdel (eller tv-serie för den delen) i den här genren. Exempelvis är det oklart vad den ”onda” sidans intentioner är och vad den egentligen vill uppnå. Det drivande gänget bakom övergrepp och förstörelse i staden är i mitt tycke alltför schablonmässiga och beskrivs i stort sett genomgående som osympatiskt slödder. Också berättelsens slut lämnar en hel del i övrigt att önska. Materialet har fått författaren att gå i spinn. I sin helhet är dock Martådar en rafflande och läsvärd roman. Francks kärlek till genren lyser genom berättelsen så jag hoppas att trådarna knyts upp och ihop i den utlovande uppföljaren.  Extra plus för att hon, mig veterligen, lyckas kombinera skräck/fantasygenren med fotboll. Bara en sån sak kan hända i en kuststad i Finland.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto