Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Ett överskott av mening

Bodil Lindfors, 19.8.2005
Miguel de Cervantes: Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha s., Symposion 2001 Kääntäjä(t): Jens Nordenhök

Lagom till fyrahundraårsjubileet har jag läst den berömda romanen – på nytt? Eller för första gången? Det senare känns rätt, för den ålderstigna och starkt förkortade översättning som jag tidigare har läst (”för ungdom bearbetad efter Florians franska upplaga”) ger bara ett blekt återsken av boken. Annat är det med Symposions relativt färska nyutgåva.

Jag håller visserligen med om Don Quijotes syn på översättningar: ”som när man betraktar vävbonader från baksidan: det går visserligen att se figurerna, men de är så bemängda med trådar som skymmer, att ingenting har samma lyster och klarhet som framsidan” – varför åldras annars de flesta översättningar av stora verk så obönhörligt, medan originalen behåller sin friskhet och språkliga omedelbarhet genom århundraden?

Jag kan ändå inte förstå annat än att Jens Nordenhöks nyöversättning mycket långt har återställt bilden av den snillrike riddaren och hans trogna väpnare i dess fulla glans. Cervantes’ lustfyllda språk och berättarglädje sveper iväg med läsaren som en stor och mäktigt skummande flod, och Dorés suggestiva illustrationer bidrar till känslan av att färdas i äventyrets tecken, genom ett fiktivt landskap som ger både verklighetskänsla och lokalkännedom.

Som att förhålla sej till ett berg

Att företa sej att skriva om Don Quijote är i någon mån som att försöka förhålla sej till ett berg. Också rent fysiskt handlar det om en monumental volym på över niohundra sidor – egentligen två böcker, varav den första delen utkom 1605 och andra delen 1615, året innan författarens död. Men omfånget väger iallafall lätt i jämförelse med bokens position i den västerländska kanon.

Medan jag höll på med den första delen av boken funderade jag en hel del kring frågor som: vad kan det vara som gör att den här osannolika skrönan fortfarande känns så relevant och berörande? Och vad kan det vara som har fått señor Cervantes att lägga ner en så stor portion av sin livserfarenhet och sin mänskosyn, för att inte säja sin själ, i denna bok? Den lättvindiga förklaringen om att vilja ge en släng åt de usla riddarromanerna utgör definitivt inte romanens drivkraft.

Varför är månne Don Quijote en så älsklig gestalt? Kanske handlar det om hans fulla mänsklighet, på gott och på ont. En björn rycks inte med av sina fantasier, endast mänskan lever till den grad i tankens värld att hon riskerar att förlora kontakten med realiteterna. I den bemärkelsen glider vi omkring i riddarromanernas skuggvärld lite till mans, antingen det handlar om att jaga börsnoteringar, akademiska meriter eller det enda rätta sättet att anlägga en gräsmatta.

Konstnär och naturkatastrof

Men Don Quijote framstår samtidigt som konstnären och drömmaren som visserligen väcker löje och spe hos sina åhörare, men som också – i synnerhet i andra delen av boken – får dem att stiga ut ur sin trånga vardag och storögt blicka omkring sej i den undrens värld som hans galna visioner skapar överallt där han drar fram. Det är inte möjligt att ge någon entydig tolkning, snarare väcker hjältens tragikomiska skepnad frågor som handlar om galenskap och förstånd, dumhet och vishet, godhet och ondska (för riddaren ställer också till med en hel del mänskligt lidande, han drar tidvis fram som en naturkatastrof och visar paradoxalt nog hur godheten kan bli en förstörande kraft).

Don Quijote lider av ett överskott på mening, allt han ser blir betydelsebärande i hans magiska värld. Därför störtar han dödsföraktande fram för att bekämpa väderkvarnar, fårhjordar och fräcka forkarlar, han slaktar värdshusvärdens vinsäckar tills golvet badar i jätteblod, han hittar en förtrollad båt vid flodstranden och undgår med nöd och näppe att krossas i kvarnrännan. Väpnaren Sancho dras med i äventyren, vacklande mellan tro och tvivel, medan den stora mångfalden av gestalter som drar förbi i boken förhåller sej antingen hånfullt och fientligt, roat nyfiket eller bekymrat medlidsamt, allt efter sin natur och grad av anknytning till den olycksalige riddaren.

Illusioner och vänskap

De välmenande grannarnas försök att locka hem Don Quijote under förespegling av nya äventyr leder i första delen till ett relativt lyckligt slut, men i andra delen skildras hur riddarens växande ryktbarhet leder till att både han och hans väpnare blir hållna som ett slags maskotar och driftkuckun i förnäma hushåll, och till slut hur den illistige kandidaten Sansón Carrasco utklädd till riddare besegrar Don Quijote i envig och avkräver honom ett löfte som försänker honom i djupaste melankoli, nämligen att avhålla sej från vidare riddardåd. Don Quijote återvänder hem, lägger sej på sjukbädden och dör efter att ha avsvurit sig sina riddargriller: Cervantes tycks mena att det kan vara farligt att alltför brutalt ta ifrån en mänska hennes livslögner eller de illusioner som skänker tillvaron mening.

Till sist är det ändå vänskapen mellan det omaka paret Sancho och Don Quijote som värmer och lyser klart mitt ibland alla de fantastiska, dråpliga, romantiska och tragiska sidohistorierna i Cervantes’ mikrokosmos. Jag ger dem sista ordet:

”Somliga vandrar på sitt eget högmods himlastormande vägar, andra på fjäskandets och kryperiets låga stig, åter andra på den bedrägliga skenhelighetens breda bana, och några på den sanna trons väg. Jag för min del följer min stjärna och färdas på det vandrande ridderskapets smala väg, och där är mitt kall att förakta gods och gull men aldrig äran. /…/ – Bra talat, vid Gud! sade Sancho. Min herre och husbonde behöver inte säga ett enda ord till sitt försvar, för det finns helt enkelt inget mera att säga eller tycka eller hålla på i världen.”

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto