Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Om skriften - att älska konsten och konsten att älska

Ann-Christine Snickars, 2.10.2009
Mikael Enckell: Om konsten att älska skriften s., Söderströms 2009

Om konsten att älska skriften, Mikael Enckells fjortonde bok, innehåller sex essäer av olika längd och djup. Man ska ta den till sig långsamt. Man ska ta den till sig så långsamt att man först betraktar omslagsbilden noggrant, och reflekterar över boktiteln. Omslagsbilden förklaras av författaren i efterordet, det är ”det judiska ålderdomshemmet vid gettotorget i Venedig, en utsikt som Irma och jag betraktade från vår hotellrumsbalkong sommaren 2006.” Det är inte bara motivet som är viktigt, utan också en detalj på bilden, en kvinna som exponerats så att hon i sin rörlighet fått en suddig eller dubbel kontur.

Det här bildvalet stämmer väl överens med inriktningen på boken, som liksom de två föregående essäsamlingarna poängterar judiskt tänkande och talmudtradition, men som den här gången har kvinnliga huvudpersoner: George Eliot, Helen av Enehjelm, Heidi Parland och Irène Némirovsky. Titeln ska man också läsa ordentligt, för det första och sista ordet har på omslaget avvikande färg, och sätts senare i kursiv, en finess som för det mesta går förlorad i massmediala texter. Men man kan ändå se underrubriken ”konsten att älska” integrerad i huvudrubriken ”Om skriften”. Så har jag lust att läsa det.

Filosemiten George Eliot

George Eliots roman Daniel Deronda (1876) har väckt starka känslor, dels reservationer inför den värme med vilken judendomen omfattas, dels en oproportionerligt stor entusiasm för att den visar att Eliot ”förstått” det judiska och därmed är sionistisk i sina stävanden (fastän den politiska sionismen brukar dateras först till 1800-talets sista decennier). Enckell tänker sig att George Eliots ingång i det judiska har rötter i hennes personliga bakgrund:

”Filosemitismen, George Eliots liksom vår egen, är nämligen lika litet som antisemitismen en sval, sakligt motiverad attityd till judendomen och det judiska. Den är ett mer eller mindre, oftast mer, lidelsefullt svar på uppfordrande rop ur vår utvecklingshistoria, med början i bibliska berättelser och etiska förväntningar i barndomen. Betecknande är att detta svar, liksom i fråga om alla reaktioner på moraliska fordringar, i grunden är starkt kluvet.”

Betecknande för Enckells skrivsätt är att, trots att det hela tiden handlar om lidelsefulla ting, irrationella förhållningssätt, aldrig är fullt av affekt. Meningarna är långa, fulla av preciseringar och understrykningar, resonemangen har inte tänkt föra läsaren den kortaste sträckan mellan premiss och slutsats, utan snarare exponera någonting länge; resultatet liknar bilden av kvinnan utanför bygganden på omslaget. Det är i rörelse.

Från upplagelitteratur till utrotningshotad genre

Essäistiken på svenska i Finland är en utrotningshotad genre, läget är allvarligt. När Mikael Enckell och Leif Salmén inte orkar längre ser det tomt ut. Annat var det för femtio år sedan, när litterära essäsamlingar kunde utkomma i mer än en upplaga. Så var det för Helen af Enehjelm, vars essäsamlingar blev mycket lästa strax efter kriget. Enehjelm, född i USA, tog som en av sina uppgifter att introducera (sin syn på) särskilt anglosaxisk, men också t ex fransk litteratur; hennes utgångspunkt är entusiasmen. Enckell citerar henne så här, utdraget är ur Promenad med favoriter (1945):

”Beundran, liksom kärlek, vidgar hjärtat. Det är hälsosamt att beundra och älska: man går spänstigare, bröstet blir lättare och ögat klarare./…/ Många av oss har väl under de långa och svåra krigsåren gjort erfarenheten att konsten har hjälpt oss att leva.”

Det dramatiska i att älska sin mamma

Det visar sig, i bokens mest personligt hållna essä, den som kortfattat heter ”Heidi”, att Helen af Enehjelm var god vän till modern, Heidi Parland, som essän handlar om. Heidi Parland var bibliotekarie och översättare, hustru först till Rabbe Enckell och senare till Oscar Parland. Vi får veta en del om henne som husfru och mor: att hon inte gillade hushållsarbete, att hon njöt mycket av att vara babymamma, men visade att hon kunde bli störd av större barns vilda lekar. Men Mikael Enckell beskriver henne också som dotter till den, som vi uppfattar det, rigida och bryska Mimmi Runeberg, en mor som hon inte ville ha kontakt med som vuxen. Också sin far hade hon distans till, hans utbrott och verbala övergrepp hade satt outplånliga spår. Kärleken till föräldrarna, ser vi, är ett drama i flera akter.

Det är ganska hisnande att läsa denna blandning av professionell analys och (för)sonlig kärlek. En vanlig attityd är väl att man försöker avskärma sig från de bitar av föräldrarna man inte förstår. Det som analytikern ser hos Heidi är strävan – och kraften – att inte upprepa det förgörande från det förflutna. Det sonen ser är en mamma som, om man skulle använda jargongen för dagen var ”good enough”. På vissa punkter verkar hon ha varit idealisk. Hon väjde inte för sexualfrågor och hon förstod att rekommendera läsning på ett sätt som inte väckte opposition.

Litteraturen,
psykoanalysen, judendomen …

Litteraturen, personerna som befolkar det förflutna, psykoanalysen: allt ger en vägar att röra sig inåt, att nå en djupare förståelse, att kunna hantera kluvenhet och ambivalens och samtidigt bibehålla sin kärlek och sin idealism. Där de tre domänerna inte förefaller ha kunnat ge tillräckligt med stegpinnar på stegen upplever jag att judendomen kommer in i Enckells resonemang. Judendomen är ju också den av de stora världsreligionerna som är den mest intellektuella.

Samtidigt öppnar uppmärksamheten på det judiska en glugg som tydligt visar hur vi inte kommer undan historien (läs: förintelsen) och vissa samhälleliga tendenser. De sparsamma, men åskådliga exemplen som visar på hur ett vardagligt antisemitiskt beteende är konstruerat, kan också i många fall tillämpas på rasistiska attityder som florerar i dag.

Essän som heter ”Ett författarskap för vår tid?” handlar om Irène Némirovsky, vars författarskap Enckell som helhet ser som ett slags flykt undan det förflutna. Familjen har flytt till Frankrike från Ryssland och pogromerna där. Andra världskriget blir hennes eget öde, vägran att ge sig av, att upprepa föräldrarnas landsflykt, blir hennes död.

… och det konkreta, till exempel kroppen

Essän om Némirovsky får ett större djup om man läser den i relation till berättelsen om modern. De avslutande inslagen är kommentarer kring litteratur, psykoanalys, judendom. De är inte helt lättlästa, men man kan i sitt arbete med dem utgå ifrån konkretare, mer greppvänliga frågeställningar. På vilket sätt kan respektive fält förtäta ett viktigt budskap? Deras tekniker är åtskilda men de kompletterar varandra.

Det de har gemensamt är att de är intellektuella, okroppsliga. Och i ett infall på de sista sidorna konstaterar Enckell att ”skyddsmuren av okroppslighet” är det som skiljer män från kvinnor i förhållningssättet till sig själva och världen. I så fall kanske han försökt riva lite av den barriären genom att i sina nya essäer låta dessa fyra kvinnor – förenade i litteraturen – komma samman. De har i alla fall bidragit med det omslaget tipsade oss om, en levande rörlighet.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto