Mikael Enckell har ibland kallats för den bästa juden i Finland. Hans hängivenhet för judarnas öde är ovedersäglig. Till åtskillnad från många andra med liknande sympatier är hans lidelsefulla inställning inte en von oben attityd gentemot offret, utan en mera respektfull inställning till ett folk, en religion och en kultur, som överlevt alla odds till trots. Det som är viktigt för Mikael Enckells resonemang är ett lags emotionell rationalitet inför judarnas betydelse för den västerländska kulturen och dess grundvärden.

I den nya boken, Uppror och efterföljelse har också språket blivit klarare och stilen tydligare. De i tidigare verk ibland rätt svårtydda och kryptiska satserna har i denna bok en utformning som kanske också avspeglar de komplicerade tankarnas utkristallisering. De olika alternativen, teserna och antitesterna är inte i denna bok sammanflätade till en svårlöslig knut, utan argumenten fastslås som verifierade sanningar.

För Enckell är parallellen mellan demoniseringen av Israel som den enda skyldiga i Mellanösternkonflikten och traditionell antisemitism obestridlig. I det första kapitlet ”Reflexer”, som baserar sig på en rapport för IPU, den internationella organisationen för psykoanalys, namnger han ledande personer i finländskt samhällsliv, som enligt honom medvetet eller omedvetet gjort sig skyldiga till antisemitiska yttranden. Hans bevisföring är närmast förkrossande gentemot landets utrikesminister Erkki Tuomioja, Finlands lutherska kyrkas ärkebiskop Jukka Paarma, nuvarande vänsterpartiledaren och f.d. ministern Suvi-Anne Siimes och ledande skribenter i landets finsk- och svenskspråkiga dagstidningar. Så här säger Enckell:

”De i det föregående anförda citaten, representativa för en ensidigt israelkritisk del av makteliten i Finland (en ärkebiskop och två ministrar) och exemplen på en systematiskt vinklad mediarapportering om Mellanöstern tolkar jag som tecken på hur det obetvingliga suset från uråldriga antisemitiska legender vi ’behövt’ nu i ett slags nyöversättningar övervunnit de civiliserade hämningar vår kultur upprättade efter andra världskriget. /…/ Särbestämmelser och öppen diskriminering föreslås knappt av någon. Men bojkottkraven, uteslutningen av de israeliska medlemmarna av redaktionsråden i Storbritannien och det finländska exportförbudet visavi ett defensivt människoskyddande ’vapen’ visat att tanken inte är långt borta.”

Konfliktens och förlustens nödvändighet

Också i kapitlen om film finner han sina exempel i filmer med judiska teman eller gjorda av judar. Han analyserar ur ett psykoanalytiskt perspektiv ett antal sådana filmer från Siegfried Kracauer till Stanley Kubrick och Bassani-De Sicas Finzi-Continis trädgård. I själva verket upptar filmanalyserna en avsevärd del av boken. Det första filmkapitlets titel ”Film, dröm, profetia och psykoanalys” täcker tematiskt också de övriga kapitlen i den visuella konstens tecken.

Trogen den psykoanalytiska grundtesen om konfliktens, förlustens och smärtans nödvändighet för människans livskraft tar han upp djärva exempel med Marcel Proust och Imre Kertész i de följande essäerna.

Av de två sista essäerna ”Tidens språk och tidlösheten” och ”Freud och Moses” är den sistnämnda en analys av den assimilerade juden Sigmund Freuds kamp mot det hävdvunna i judendomen, en kamp som Freud tillsammans med hela den tyskspråkiga etablerade judenheten aldrig blev färdig med – förutsatt att de överlevde den förintelse, som de vägrade att se som sin ödeslott i sin iver att vara som alla andra.

Mikael Enckells bok är fascinerande läsning oberoende av om man delar hans åsikter eller inte. I den besannas Goethes ord: ”Upp flyga orden, tanken stilla står. Ord utan tanke aldrig himlen når.” I Enckells bok finns både orden och tankarna som berättigar åtminstone till Elysiums förgård.

Dela artikeln: