Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Manawa ora, livets andetag

Gungerd Wikholm, 4.10.2019
Mikaela Nyman: När vändkrets läggs till vändkrets 110 s., Ellips förlag 2019

Två systrar på två kontinenter, den ena på Åland, den andra på Nya Zeeland. Den ena av dem är döende, den andra reser från den sydliga kontinenten till den nordliga för att sitta hos henne på sjukhuset. Septemberljuset faller in i rummet, som just då är alltings centrum: ”droppar av solskenssocker spetsat med morfin”.

Mikaela Nyman skriver tätt intill döden – den som ska dö kommer inte undan något, inte heller den som sitter bredvid. Men ur den här närheten, som långsamt glider över i en frånvaro, växer en stark och närmast gränslös känsla av gemenskap. Fanns det något som skavde i systerskapet får det försvinna, så också grubblet över att inte ha setts tillräckligt ofta. Naturen, det organiska, är inbyggda i både innehåll och språk – orden, de som diktjaget hörde i barndomen och de som ingår i maoriernas kultur.

Döden är så nära att den andas diktjaget rakt i ansiktet, men lusten till livet går inte att förstöra

När vändkrets läggs mot vändkrets är framför allt en bok om kärlek i vidare bemärkelse: döden är så nära att den andas diktjaget rakt i ansiktet, men lusten till livet går inte att förstöra:

/…/ Mitt brott// Att berusas av livsglädje./ Älska utan sockor och livlina./ Tumla genom vågkam efter vågkam /     skummet fräsande kring smalbenen/    sanden ständigt skiftande.

En skribent som är säker på handen

Det här är en debutbok av en journalist och författare som är mycket säker på handen. Hon har inte publicerat poesi på svenska tidigare, men prosa och texter på engelska, och hon arbetar med en doktorsavhandling vid International Institute of Modern Letters i Wellington, om maktperspektiv och kvinnors kreativa uttryckssätt med fokus på skönlitterärt skrivande, Stilla havet och Vanuatu. Den ö som vi mest känner till, därför att den hotas av att översvämmas och sjunka i havet.

När vändkrets läggs till vändkrets
är tillägnad Marika (1969 2012). Mikaela och Marika. M och M. Mikaela, född år 1966, hennes syster Marika tre år yngre. Det är alltså en lillasyster som ligger döende och läsaren måste ge sig in i rummet i dikten tillsammans med de två systrarna, vara med dem båda där, vara med till slut.

Läsaren måste ge sig in i rummet i dikten tillsammans med de två systrarna, vara med dem båda där, vara med till slut

Det är i bokens första avsnitt, kallat ”Kräftans vändkrets”, den andra, längre delen av boken är ”Stenbockens vändkrets”. De båda delarna hör ihop, speglar varandra, går in i varandra, läsaren tas med på en färd in i alla tänkbara rum, in i sig själv.

Jag läser den här boken om och om och om igen, det är en form av upptäcktsfärd, jag njuter av att kunna lägga läsarens vändkrets mot författarens, världen är en och en enda: ett du ett jag ett vi. Författarens ”skrivande puls” börjar slå i läsaren också.

Fladdra, sorgmantel, fladdra

”I din halsgrop kan jag känna hjärtat picka” – systrarna talar med varandra, minns sin ungdom, att dra halsbloss och dricka arrak, ”att vara ung är att utmana döden”, det går så lätt när döden befinner sig långt borta. I dikten är döden och döendet här och nu:

”… pärlbandet av blå nålstick som blommar/ på din månbleka hud.”

Diktjaget, systern som kokosdoftande anländer från andra sidan jordklotet till sjuksängen, kämpar hårt för att orka anlända: äter besvärjande citronmeliss, ålandsrot, dricker rödvin och öl, vill vara ”sällskaplig” och ”normal” vid systerns gallerförsedda säng, ”bland slangar, påsar/ och blippande armatur”. Det är så konkret det kan bli: glykos, nitratlösning, morfin. Det kliniskt medicinska är skrämmande, samtidigt den praktiska tryggheten i rummet, där tankarna far av och an, skuldkänslor kommer och går: ”Fladdra, sorgmantel, fladdra!”

Det kliniskt medicinska är skrämmande, samtidigt den praktiska tryggheten

Lungluften, andningen, alveolerna. Den sjuka kämpar för att få andningen att löpa, alltmedan septembersolen lyser in genom sjukhusfönstret, avslöjar damm, spindelväv. Hösten kommer att vika undan för vintern, och löven måste falla, hoppet i dikten hänger lika löst som lövet som strax kommer att ligga på marken.

Diktjaget ritar av sin syster, vill fästa henne på papper. Tecknar henne i en fågelkvinnas form, med vingar och gloria. Inte alls en ängel utan en mycket jordisk varelse. Här läser jag mycket långsamt … i det här diktrummet råder en intensitet, som läsaren inte ska läsa sig igenom, utan nogsamt uppleva sig igenom.

När slutet närmar sig, gör sig begynnelsen påmind

När slutet närmar sig, gör sig begynnelsen påmind. Systerns närvaro i sjukrummet blir en frånvaro som ”gör sandänglar i natten”.  Och dikterna blir mer besvärjande mytiska, i ett rum mellan liv och död, ett rum där de ingår i varann, där läsaren inte mera kan hålla sig i det konkreta, utan kastas med in i en mera kortfattad antydande text:

/… /
skörbent
hålögd
lättare än luft
/… /
kliver över
klippkanten
omfamnas
av änglar.

… och där börjar den andra delen av boken, Kräftans vändkrets övergår i Stenbockens. Mikaela Nyman söker sig längre in i språket och myterna, både de åländska och de maoriska.

På undersidan av bladen

Diktjaget söker en tro som hon inte har förlorat, men förlagt. Önskar att hon kunde tala med sin farfar om det. Hon tänker att hon borde ta sina egna barn till kyrkan i Finström, låta dem leka kurragömma bland kyrkbänkarna. Hon har bott så länge på Nya Zeeland, tall- och lövskog börjar bli övervuxna av ormbunksträd och manuka. Två tillhörigheter och pendlandet dem emellan. Att lära sig se ur en annan position. Som läsare tag jag noga vara på raderna i slutet av dikten ”Stenskärvor”:

Även mitt allra egnaste jag finns på undersidan
av bladen, saknar ovansidans glatthet
och hårda hud
.

Två tillhörigheter och pendlandet dem emellan. Att lära sig se ur en annan position

Saknaden efter systern slår ut i en karta som i drömmen visar ett avfolkat Europa där de två reser kors och tvärs:

… två sidor/ av samma möbiusband// du vänder dig/ jag vänder mig/ vår dubbelhelix/ spanar mot horisonten// ...

Här vidgar sig dikten allt mer ut mot världen, mot hur vi lever i den med vatten på flaska, luft som läggs på burk, om luftföroreningar. Hon skriver om dragkampen mellan turism och miljö, hon minns duet i dikten, hon som hade födelsedag om våren. Världen ligger på känsloplanet mer öde efter systerns död, men det handlar samtidigt om en medvetenhet om hur mänskligheten förstör klimatet.

Det handlar samtidigt om en medvetenhet om hur mänskligheten förstör klimatet

Diktjaget, storasystern, en flyttfågel, hur ska hon hitta hem nu? En fågel med dubbla tillhörigheter, som är både myrspov och godwit, som har svårt att hitta fram:

… Vem// ska nu hålla koll på flyttstråken? Vem ska säga/ ”Flyg försiktigt”

Men i minnet är allt inte bara fint och bra, minnet är likt en lagun där det också finns sjöborrar och stenfiskar, piggar tränger genom fotsulorna och släpper sitt gift? Igen använder Mikaela Nyman positionen underifrån, att se ur den vinkeln.

Farfarsorden och kereruns flykt

I livet, i världen, kan allt hända och en kan ägna tiden åt att tänka på allt som kan hända. Och det finns det söta, sötman i munnen av en banan, rösten av kava, som är av pepparsläkte. Växterna, djuren, det organiska, som ger lust att leva får kärleksfullt rakt på sak plats i Mikaela Nymans dikter. Livet på Nya Zeeland och livet hon levt som barn och ung på Åland flätas samman. Hon talar om farfarsorden, t. ex. eljestfåfänglighet, pärtor och pörte. Och hon ber kawakawan om lov att få skörda den, kereru rör sig på vägarna, bilister varnas. Här får läsaren slå upp och lära sig mera eller låta orden stå som de är med alla föreställningar de väcker.

Saknad och dubbla tillhörigheter präglar texten när den rör sig mot bokens slut. Där Orion står på huvudet saknar diktjaget sin Karlavagn och Stella Polaris som har bytts ut mot Matariki och Södra Korset. Frånvaron eller närheten kan vara rent kosmisk eller mycket enkel, diktjaget saknar sin syster men skriver att dödens gräns är artificiell. Och livet fortsätter: Manawa ora, livets andetag.

Frånvaron eller närheten kan vara rent kosmisk eller mycket enkel

Läsaren får ett starkt behov att ta reda på mera om det maoriska, nyazeeländska, och att också komma ihåg det mest triviala som en farfar eller mormor på Åland eller annanstans i det svenskspråkiga Finland sagt.

Mikaela Nyman lägger vändkrets mot vändkrets, den blå pingvinen och myrspoven lever på samma planet, de levande minns de döda, lever med dem, på olika sätt i olika kulturer. Författaren som skriver om att hon har förlagt tron, är konkret, men inte konfessionell, när hon avslutar sin bok med orden:

– minns mina anvisningar/ så möts vi igen.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto