Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Lyskraft och lantluft i romanform

Maria Sandin, 4.2.2005
MIkaela Sundström: Till alla hästar och till vissa flickor s., Söderströms 2004

Vissa författare bara har det. Det där nästan litet magiska något som utgår från deras språk och kommer emot läsaren som en påtaglig sorts närvaro. Mikaela Sundström har det: en lyskraft i språket. Den fanns i debutromanen Dessa himlar kring oss städs och den finns i Till alla hästar och till vissa flickor. Hennes andra roman – och tredje bok, en barnbok kom dessförinnan – är en barndomsberättelse som har beröringspunkter med den första. I båda skriver hon med värme och litterär pondus in sina unga huvudpersoner i korsdraget mellan det urbana och det lantliga, en mentalitetssfär igenkännbart nära finlandssvensk verklighet.

Nyskapande från början

Mikaela Sundström blev redan som debutant – i kraft av sin formella medvetenhet och en språkkänsla utöver det vanliga – nominerad till Finlandiapriset 1999. Juryn anade ”en nyskapande röst i den starka finlandssvenska berättartraditionen”. Man måste hålla med.

Också Till alla hästar och till vissa flickor är välskriven och skön att läsa, om än inte fullt så helgjuten och omedelbart tillgänglig. Debutboken var mera sammanhållen kring huvudpersonen, fotografen Katarina Eber, och på så sätt kom hon läsaren nära. Nya boken har en direkt fragmentarisk struktur som kräver uppmärksam läsning, och centralgestalten stiger själv aldrig fram i helfigur. Han heter Andreas Bondekrans, är forstmästare och en som han själv menar måttfull person. I praktiken en ung man som är ganska tätt sluten kring sitt innersta och i egenskap av bokens berättare tar skydd bakom ironisk distans. Mest säger han egentligen om sig själv mellan raderna och i sättet att förhålla sig till omgivningen. Överhuvudtaget är det endast antydda eller outsagda mycket talande här.

Att bemäktiga sig sin historia

Båda dessa personer är i färd med att bemäktiga sig sin historia, med Katarinas ord att ”utlämnas åt den berättelse som löper genom oss”. En berättelse som inte bara handlar om att hitta sig själv och försonas med sin egen personliga historia, så som individualismen föreskriver, utan om att se sin delaktighet i större helheter och förlopp. Andreas praktiserar detta genom att intressera sig för ”gamla saker”, det vill säga äldre människors livshistorier, vilket bland annat lär honom ett och annat om sådant som tenderar att ”släktsmitta”, ofta saker mera djupgående än leverfläckar.

Först och främst är Till alla hästar och till vissa flickor en uppväxtskildring. Den vuxne Andreas följer sig själv i spåren tillbaka till pojkårens upplevelser bland folk och fä och i skog och mark på den östnyländska landsbygden. I nutid befinner han sig å tjänstens vägnar någonstans långt inne i Rysslands skogar, därifrån han skriver brev hem. Men detta är närmast en tunn, nästan litet påklistrad, ram runt berättelsen om några barndomssomrar på 80-talet i den då redan aningen gudsförgätna och vartefter alltmer förfallna och avfolkade byn Rävnäs. För det är ju så: ”Vissa perioder av ens liv skimrar helt enkelt mer än andra.”

Frånvarande föräldrar

Mycket sägs inte om familjens helsingforstillvaro, Andreas framstår som en ensam pojke som uppfriskad av lantluften lever upp under loven i sommarhuset. När han är åtta får hans pappa ett toppjobb utomlands och är därefter konkret frånvarande, medan mamman är det mentalt, försjunken i sitt mödosamma författarskap. Ganska långt utlämnad åt sig själv får pojken söka emotionell näring och hjälp med livsorienteringen bäst han kan. I Rävnäs hittar han sällskap och fotfästen. Men någon idyll råder förstås inte där heller, folk har hemligheter, lidanden och groll, allt möjligt. För att inte tala om hur urtrist det kan kännas utan havsstrand eller bemärkta släktingar. Tidigt får Andreas känningar av ”längtansskov”: ”Det där att hellre kanske vara någon annanstans.”

I Rävnäs finns farmor Ebba med sina reumatiska händer och sin dialekt. Hon har ”aldrig tyckt särskilt om barn” men bjuder gärna på sockerskorpor och kärva kommentarer i stil med ”Någa värri straff än live finns inga, men syndaflodin kommer snart å tå e he slut.”

Där finns också systrarna Marianne och Elianne som jämt gnabbas sinsemellan men välkomnar Andreas som kompis. Hos dem finns fähuset som ännu inte tömts på liv, och framförallt: i stallet står Kuningatar, fuxen som blir föremål för flick- och pojkdrömmar om travbanor och triumfer. I byn finns förstås en del märkliga vuxna, till exempel systrarnas tokiga mamma och en åldrande attaché med exotisk trädgård och skön maka. Romantik finns, och poesi, och skratt. Men också döden.

Ett visst vemod färgar berättelsen. Som i ett slags genremåleri återges frysta ögonblick av liv som passerat, scener laddade av de drömmar personerna på bilden förlorat. Kanhända är sträckan mellan det vardagliga och det existentiella just den bit dammande grusväg som en pojke och två flickor cyklar längs för att komma till hästhagen en av de där heta sommardagarna.

Konturskärpa och ett glidande perspektiv

Riktigt intressant är hur författaren låter mannens och pojkens perspektiv mötas utan att det går att säga exakt vad som är vad. Strängt taget finns väl ingen sådan gräns. Både en åttaåring och en fjortonåring pratar på inom mannen, han är ju som andra till-synes-vuxna underkastad en aldrig fullbordad mognadsprocess. Det ger inte bara skildringen realism, men också tyngd åt de insikter om det väsentligt mänskliga som Andreas Bondekrans förmedlar så lakoniskt: ” Ingen människa är fjorton år för alltid och alla hästar dör, det blir andra intressen och andra kapitel. Och jag vet att det finns de som efterlyser stordåd av idrottsmän och förmåga till överblick av oss andra, men jag tycker det gott kan räcka med att man klarar vardagen.”

Man kunde också säga att bokens episodiska uppbyggnad ger den filmatisk kvalitet. Konturskärpan och atmosfären i såväl detaljer och enskilda scener som panorering gör Sundströms berättande högintensivt. På liten bokyta fångar hon det lilla och det stora i människors liv, kastar ljus över sammanhang och skeenden som förbinder generationerna med varandra och i slutändan formar det vi kallar vårt samhälle.

Språket är först som sist den stora behållningen av romanen – rikt, eget, rytmiskt och skickligt manövrerat med det dialektala som ett genuint element. Mikaela Sundström äger den sorts stilistiska auktoritet som gör text till värld. En värld där det är gott och inspirerande att vistas. Man vill själv försöka bli lyhörd för de livshistorier som människorna i ens vardag och familjealbum har att berätta. Titta närmare på det välbekanta så att det kan uppenbara nya, vem vet hur sällsamma sidor.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto