Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Ord för det som finns och fattas

Ann-Christine Snickars, 28.10.2012
My Lindelöf: Skogen i mitt hus 66 s., Ellips 2012

My Lindelöfs författarskap hör till de försyntare i Finland. Att stanna upp vid det känns fint. Det började 1988 med en samling berättelser under titeln Öar som vill. Två diktsamlingar har anlänt efter det, Hindens klöv (1991) och alla deras namn (2001). I år utkom Skogen i mitt hus på Ellips förlag.

Ofta brukar författare debutera med lyrik för att senare övergå till prosa. Också här har My Lindelöf gått sin egen väg och i stället medvetet utvecklat det lyriska anslaget och den motivkrets som finns redan i prosan i debutboken till ett alltmer formsäkert diktspråk.

I novellen ”Ön som ville” i debutboken möter man en ensam kvinna i ett hus:

Bara sinnesorganen skiljer henne från föremålen, rummet. Alltjämt är hon fjättrad vid betraktarens främlingskap i förhållande till det betraktade, alltjämt är hon tvungen att känna fönsterdragets fläkt mot sina skuldror och vad värre är, att höra sitt eget hjärtas slag. Alltjämt är hon ensam.

Dikternas iakttagande jag

I novellen dör kvinnan, men som iakttagande jag lever hon kvar i dikterna. Utanförskapet, huset, naturen är en fast tematisk fläta i den nyaste diktsamlingen. I inledningsdikterna kan man nästan se hur huset byggs upp, där nämns konkreta ting som behövs för vårt liv inomhus, i tryggheten, i avskildheten: golv och gardiner, lampa, tapet, vaxduk, tak.

Hon kallade det ”huset”, kallade
på kvisthålens minne av kåda som brann
av ljus, hon
skuggade blicken med handen
och slängde ut en näve frön
i den harvade skuggan

allt sådde hon
allt växte
mer oro
än någon kan bärga

ibland lade hon örat mot timret
och hörde det ticka därinne
bjälke lilla, viskade hon
allt har sin tid

Efter oss – grävlingarna

Redan titeln på diktsamlingen låter tankarna gå till den underbara foto- och poesiboken av Kai Fagerström, Heikki Willamo och Risto Rasa, som heter Viimeiset vieraat (De sista gästerna, 2010) och i text och framför allt i fotografier beskriver hur hus som överges gradvis tas över av växtlighet och djur. Särskilt intryck gjorde bilduppslaget med grävlingarna som gjort dig hemmastadda i ett övergivet kök. My Lindelöf har skrivit en egen version:

Efter mig kommer grävlingarna.
Här och där
är golvet redan mjukt som mull.
Huset förbereder sig.

Det är inte alls svårt att läsa huset som ”jag”. Och man gör rätt i att tänka på hur man en dag ska uppgå i naturen, invaderas av andra levande väsen. Och det kan hända att organismen kan förbereda sig, men vårt medvetande gör i alla fall motstånd. Vore man djur skulle det möjligen vara lättare att möta slutet, vi kan i alla fall fantisera att det är så.

Att förtätas till viktlöshet

”… ljus och viktlös/ som en vinterhare”, står det i den första dikten, som står placerad som ett motto. Den nämner också minnet, ”minnets lucka” och ”kammens lucka”. Kammen kommer först, det konkreta kommer först.

Tingen tiger och tingen låter; en klocka tickar, för oss som kallar oss urbana är det sinnebilden för stillheten i ett ensamt hus på landet. Men diktjaget hör också hur dammråttorna gråter och hur regnet viskar någonting till fönsterrutan.

Det är ett väldigt sensitivt diktjag, som också ser sig utifrån i tredje person (jag läser det så), ett jag som väntar in dubbelexponeringar, ett jag som ser hur skotten mellan människa och materie är långt ifrån vattentäta. Glidningarna och överlappningarna, upplösningen, är både motiv och metod.

Ett annat motiv, kanske som konsekvens av allt tidigare nämnt, är tystnaden, som ibland beskrivs som ”hål”. Det är ångestfyllt och ofrånkomligt, och det stoiska i dikten är att inte helt ge efter – ge upp inför det. Dikten kan vara det inom oss som tar sig samman och lämnar rum för en förtätning, där allting liksom lättar och blir viktlöst.

”Jag tecknade en hund i luften/ och tyngden försvann” heter det i en dikt mot slutet av samlingen. Det är en dikt som börjar i det konkreta, i stunden och i den oändliga historien (”Jag läste för en stund sedan/ att man funnit 396 miljoner år gamla/ fossila spindelnät …”).

Ordens trappor

Ett du skymtar också i dikten, ett du man saknar. Duet är en del av ett sönderfallet ”vi”: ”Vi vibrerar, faller isär/ …” På samma uppslag faller ögonen på raderna: ”Har svårt att hitta ord/ för allt som fattas.”

Ändå är det givetvis just ord som samlingen arbetat fram, väntat in. Dikten är antagligen det enda språk som fortsättningsvid varseblir det komplexa och krävande i orden – viktigt att minnas i det tilltagande babblets tid. My Lindelöf det på allvar:

Det finns ett slags trappor i orden, räcklösa
branta, ibland lodräta stigar
från tystnad till tystnad.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto