Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

När kunniga händer bakbinds

Siri Kolu, 29.8.2019

Ordkonst är nyckeln till läskompetens, men vem som ska betala för den är oklart

Under mina tre år som rektor för ordkonstskolan i Vanda fick jag uppdraget att hitta nya sätt att inspirera barn och unga att läsa. Det finns också proffsiga metoder av olika slag, och nya arenor för läsning. Men en större fråga förblev obesvarad: hur inspirera finansiärerna?

Läsfrämjande är ett bygge som har få permanenta strukturer. Med improvisation och entusiasm klarar man ett ögonblick i sänder, men om helhetsbild saknas åstadkoms inget hållbart.

När det gäller konst har finansieringsapparaten på ett upprörande sätt hamnat på efterkälken.

Allt tal om ordkonst och nya läsargenerationer kommer inte längre än till festtalen ifall ordkonsten inte får några anslag. Stödet för läsning som finns inskrivet i regeringsprogrammet kräver konkreta åtgärder och robusta penningsummor.

När det gäller konst har finansieringsapparaten på ett upprörande sätt hamnat på efterkälken. Ordkonsten har famnat alla litteraturformer; kärleksbarn har fötts. En del av ordkonsten närmar sig det performativa och upplever en stark renässans på klubbar och krogscener. Spoken word, scenpoesi, verk som kombinerar performans och text, stand up, tredimensionella textskulpturer och hybrider av text och dans har blivit en del av det litterära fältet.

Ordkonstens alla stilarter är här för att stanna, den är inget mindre än en manifest multipel läskompetens – men var finns finansieringen? Ordkonsten som den ser ut i dag är en lite av en vild rebell som alla kan älska lite och fria till, men som ingen riktigt vill engagera sig kontinuerligt i. Ordkonsten tänker man sig som ett kall, ett frivilligarbete, något som ger livet guldkant och företrädesvis administreras av föreningar. I litteraturfinansieringen kan litterärt arbete, översättning och i någon mån kritiken, identifieras som mottagare. Men ordkonsten passar inte in i kategorierna och därför betraktas ansökningarna som omöjliga och blir dumpade.

Jag har föreslagit för flera stiftelser att deras ansökningsblanketter kunde ha ett nytt fält för ”nya konstformer”. Det skulle säkert glädja konstnärer som sysslar med nycirkus eller etiska transmediala verk.  Man sa till mig att ”nya konstformer” undandrar sig bedömning. Och den här reservationen har jag hört lite varstans bland finansiärerna: vad är själva kärnan i ordkonsten, vad är ordkonstnärens profession, vilken är yrkeskunskapen?

Jag anklagar inte stiftelsens ombudsman. Han gjorde det han hade lön för. Han måste se på saken utifrån sitt uppdrag att avväga, med andra ord se hur ansökningarna förhåller sig inbördes. Han ville ge bedömarna så fria händer som möjligt. Stiftelsens ombudman försvarade processen.

Jag för min del talar för och efterlyser strukturer. Då konsten utvecklas måste också finansieringsformerna utvecklas.

En fråga till finansiärerna: hur ofta förnyas de orienterande ansökningsuppropen och blanketterna? Har finansieringsstrukturerna en levande kontakt med konstfältet –  riktas understöden rätt, till konstens nutid och framtid?

Från ordkonstens frontavsnitt ser saken ut så här: med tanke på läsarna är ordkonsten den stora utjämnaren.

Ordkonst som en metod för läsinspiration är ur språklig och litterär synvinkel något som har framtiden för sig. Den är en mångfacetterad läskompetens, den kräver och inbjuder till medverkan, att använda sin egen röst. Det kan betyda rum man bygger efter en upplevelserik bok, babyramsor, black poetry, eller varför inte esacpe room-spel under litteraturlektionen.  En escape room-lektion där bokens värld utgjorde ledtrådarna kommenterades av en tonårspojke: ”första gången jag kan säga att det är någon nytta med att läsa”.

Från ordkonstens frontavsnitt ser saken ut så här: med tanke på läsarna är ordkonsten den stora utjämnaren. Alla kan vara med i aktiviteterna, de som är goda läsare, men också alla micklar som tycker att boken är en knepig uppkoppling. Ordkonsten skapar lässammanhang som tillsammans kan fördjupa den litterära erfarenheten. Fantasivärlden förvandlas till en gemensam upplevelse. Bokens värld blir ett incitament till att utforska sig själv och omvärlden, sin egen uppkoppling till den. Författarnas berättelser börjar intressera ett litet snäpp mer om också den egna berättelsen får ta plats.

I projektvärlden har ordkonsten en stark medvind. Projektaktörerna som knackar på är fler än vår lilla skola seriöst hinner träffa. Och vi är inte de enda. Tre statliga fortbildningsprojekt som riktar sig till lärare lägger fram ordkonstens betydelse i klassarbetet. Vi kunde få en ny våg av ordkonstmetodik om man bara gav den tid och pengar, just det – strukturer. Om lästalkon är ett nationellt åtagande, borde man då inte understöda det med kanonader av penningunderstöd till läsfrämjande projekt och metodik för att öka läslusten.

Ordkonst är ett av de mest effektiva sätten att främja flytet i den vardagliga läsningen och skapa ett angenämt läsande på egna villkor. Men vilka ska vi utbilda för det?

Som rektor representerade jag arbetsgivaren, som hade som uppgift att sköta rekryteringen. Jag fick bland annat svara på frågan om vem som är kompetent att vara lärare i fördjupade studier i ordkonst – i själva verket vet just ingen det.

Så länge som strukturerna fallerar är det fruktlöst att fundera över varför läsfrämjandet och läsinspirationen inte nått längre än till festtalen.

I Finland saknas en ordkonstakademi, som kunde ge odiskutabel kompetens. Och finländare som vi är, tycks alla alltid vara lite inkompetenta. Åtminstone om man frågade dem själva. Är mina magisterpapper nu tillräckligt magister med sin allmänna litteraturvetenskap, hade det behövts kreativt skrivande också? Är det tillräckligt att ha gett ut två diktsamlingar? Och min auskultering blev ju lite kort? Jag hade bara vuxengrupper, skulle det ha varit barn och unga också?

Jag förhandlade med Undervisningsstyrelsen om vår önskan att ordna en organiserad fortbildning för ordkonstlärare. Det skulle vara viktigt för självkänslan i ämnet och för att höja statusen i allmänhet: man skulle etablera en yrkesbenämning och samtidigt en professionell kompetens som tillåter yrkesutövande.

Under hela min tid som rektor har jag inte hittat den instans som skulle kunna sköta denna fortbildning. Alla tycks på något sätt vara lite för mycket. För mycket författare. För mycket lärare. För mycket magistrar. För mycket konstnärer. Samma onda cirkel av inkompetens, nu bara på en högre nivå.

Läskunnigheten, liksom vaccinationstäckningen, ska vara 100 %. Så länge som strukturerna fallerar är det fruktlöst att fundera över varför läsfrämjandet och läsinspirationen inte nått längre än till festtalen. Och hur skulle det vara annorlunda när expertisen bakbinds?

Ordkonsten är i nyckelposition när det gäller att stärka kommande läsargenerationer, men den måste få en chans. Det är väl hög tid att sluta framföra sitt troskyldiga tack för temporära finansieringsplåster och kräva mer substantiella åtgärder?

Siri Kolu
Skribenten är författare och utbildare i ordkonst. 2016-2019 var hon rektor för ordkonstskolan i Vanda.