Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Kvinnor som vidgat livets gränser

Tom Karlsson, 5.5.2006
Nina Burton: Den nya kvinnostaden. Pionjärer och glömda kvinnor under tvåtusen år s., Bonniers 2005

Många kvinnor och skolflickor har säkert fått besvara sarkastiska frågor om varför det inte funnits några kvinnliga genier, som Shakespeare, Michelangelo, Darwin, Einstein, Freud, Jesus, Muhammed… I boken Den nya kvinnostaden. Pionjärer och glömda kvinnor under tvåtusen år ger Nina Burton ett välformulerat svar på dessa frågor, som hon också själv drabbats av i skolan.

Frågorna kan egentligen besvaras med ett enda ord: makt. Att kvinnor inte så ofta blivit geniförklarade beror på att det finns ett maktsystem och en genusordning. Kvinnorna har inte haft makt att bli stora konstnärer, vetenskapsmän (sic), religionsstiftare eller annat storslaget. En annan orsak är att makten inte enbart fungerar negativt, genom att förbjuda och hindra kvinnorna från att tränga sig fram och förverkliga sin mänsklighet. Makten fungerar också som en makt över diskursen.

De kvinnor som trotsat alla hinder och gjort självuppoffrande insatser i t.ex. konstens och vetenskapens tjänst har ofta glömts bort. Många av dessa kvinnor har förföljts, förlöjligats och straffats i stället för att bli hyllade. Patriarkatet, kyrkan och andra makter har visat sig vara fiender till kvinnorna och därmed till mänskligheten. Nina Burton beger sig i boken ut på en forskningsresa i tiden och rummet, för att samla in det stulna kulturarvet, uppgifter om kvinnliga pionjärer, som kan fungera som förebilder också i dag.

Kvinnorna i periferin

De kvinnor Burton söker sig till är individer som överskridit gränserna. De gränser som bestämmer vad en kvinna kan, eller har rätt att göra. Hon visar att de heroiska kvinnorna som lyckats med detta ändå ofta fått hålla sig i gränstrakterna. I och för sig har detta gjort dem mera intressanta. Då de förvägrats möjligheten att tränga sig in i professionernas centrum har de i stället kombinerat olika områden i periferin. I många fall har dessa extraordinära kvinnor betraktats som häxor. Även om endast ett fåtal bränts på bål, har de ändå drabbats av moralisternas fördömande och omgivningens utstötningsmekanismer.

Men: kvinnliga pionjärer har det funnits gott om, trots att de flesta glömts bort. På 900- talet verkade t.ex. Hroswita av Gandersheim. Hon kan kallas en föregångare till Shakespeare, men hon var också mycket annat. Hon behärskade, tillsammans med två andra av Burtons idoler, Herrad av Landsberg och Hildegard av Bingen som verkade på 1100-talet, så gott som alla vetenskaps- och konstformer som existerade vid denna tid. De var enorma kunskapsbanker.

För dessa tre kvinnor var det klostermiljön som gav möjlighet att utforska och uttrycka verkligheten. Klostren var ibland en fristad för kvinnorna, ett rum där de kunde undfly äktenskap och familjeliv. Familjen var ett större hinder för deras frihet. Förutom i klostren var det den här tiden endast som änkor kvinnorna hade möjlighet att utveckla sig i konst, vetenskap, eller vad som helst. Därför tackade Angela av Foligno Gud, då hennes familj utplånades. Nu hade hon möjlighet att hänge sig åt den andliga världen.

Intellektuell frihet är kamp mot genusordningen

Allt är inte så självklart. Då makten över kunskapen flyttades från klostren till universiteten var det naturligtvis ett viktig steg mot intellektuell frihet, men inte för kvinnorna. Universiteten stod inte öppna för dem. Men varhelst det finns en spricka i makten, en öppnig i murarna, finner friheten en väg. Makten är sällan så total att de maktlösa inte kan finna sig ett rum i periferin. Men det krävdes, och krävs än i dag, enormt mycket mera för kvinnorna att erövra dessa nya utrymmen. Nobelpristagaren i medicin 1977, Rosalyn Yalow, hade i sitt arbetsrum en skylt med texten: ”Kvinnor måste göra allt dubbelt så bra som män för att anses hälften så bra. Lyckligtvis är det inte svårt.”

I Burtons bok kan man se många imponerande exempel på kvinnliga Prometheus-gestalter. Klosterlivet var bara ett sätt på vilket kvinnor kunnat förvandla ofrihet till en större frihet. De litterära och intellektuella salongerna var också en institution där kvinnorna kunde finna en plats och utveckla sig och kliva ut ur sina trånga kvinnoroller. För kvinnorna var – och är ännu i dag – kampen för en intellektuell frihet samtidigt en kamp mot genusordningen. Äktenskapet, klädmodet, idealen, religionen och ideologierna var alla byggstenar i muren som höll kvinnan borta från elden. Så: man förkastade äktenskapet (eller förändrade mönstren), klädde sig i byxor, byggde sina egna rum i utanförskapet, trotsade alla härskartekniker och klev in i det stora äventyret där utanför.

Kvinnostaden upphäver gränserna

Det började med ett fåtal pionjärer, men antalet kvinnor som trotsat de regler, som höll dem tillbaka, har växt lavinartat. I Den nya kvinnostaden finns en mängd invånare – den har vuxit till en storstad. Förutom att här finns representanter för så gott som alla områden inom vetenskap och konst, finns här också sjörövare, banditer, soldater, flygare och upptäcktsresande. Den kvinnostad Nina Burton målar upp i sin bok är fascinerande. Till mina egna favoriter hör Isabelle Eberhardt (1877-1904), som säkert bröt mot flera normer än vad de flesta andra vet att existerar. Nina Burton beskriver henne så här:

”Jag betraktar fotografierna av henne i sjömanskostym, i arabisk burnus eller med en turkisk fez över sin rakade skalle. Hon liknar ingen följetongshjältinna. På sina färder tog hon med pistol men ingen tandborste, och hon tappade tidigt tänderna. Hennes röst var nasal och hennes språk strävt av svordomar. Hennes aptit på män var stark, och hon tog dem hon ville ha, som till fransmännens förtrytelse alltid var araber. Hennes vanor var enkla – hon sov gärna på marken och såg sin häst som sin enda lyx. /…/
De araber hon mötte talade alltid respektfullt om henne som en man, Si Mahmoud. Och eftersom hon också levde fritt som en man kunde hon beskriva alla sorters miljöer. För hela tiden skrev hon.
Hon skrev om de vaga horisonternas melankoli, och om kärleksscener med skorpioner rasslande i vrårna. Hon beskrev basarerna, sångerna, sederna, ofta med insprängda arabiska begrepp: khamsin, saltvind, guemira, milstolpe i slutet av en väg, mektoub, det öde som står skrivet i Koranen. I hennes berättelser om legionärer, straffångar och prostituerade fanns ofta en existentiell eller social udd, och i hennes beskrivningar av hur kvinnor blev hemmens slavar fanns samma viskande upprördhet som då hon skrev om den franska kolonialmaktens brutalitet mot araber.”

Vilken skillnad om man jämför henne med t.ex. Stanley och andra manliga upptäcktsresande! Hon var inte ute efter att utvidga maktens territorium, utan efter att spränga sina egna och mänsklighetens gränser. Det är också så jag vill uppfatta den nya kvinnostaden: som en gränslös utopi. En plats där gränsen mellan centrum och periferi, kvinnligt och manligt vittrat bort och alla är fria att uppleva, utvidga och uttrycka sin verklighet utan några inskränkande gränser, som klass, kön, nationalitet och etnicitet.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto