Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Nordisk litteratur – när det hänger på språket

Anna Hollsten, 21.10.2014

Fastän både finska och svenska är nordiska språk, är Westös roman i praktiken den som är ”mer nordisk” i jämförelse med Tavis diktsamling, eftersom den är skriven på svenska och inte som Tavis bok beroende av översättning för att vara tillgänglig för en skandinavisk läsekrets. I konkurrensen om Nordiska rådets litteraturpris har större delen av medlemmarna i juryn, i praktiken alla andra utom Finlands representanter, läst Toivo i Henrika Ringboms svenska översättning. Också de grönländska, färöiska och samiska verken översätts i allmänhet till svenska, danska eller norska.

Nordiska rådets litteraturpris är en institution som på sitt sätt bidragit till att definiera vad som är nordisk litteratur. Enligt reglerna kan man nominera skönlitterära verk skrivna på ett av de nordiska språken. Litteraturpriset 2014 offentliggörs den 29 oktober under Nordiska rådets prisgala i Stockholm. Tretton verk från fem stater (Finland, Sverige, Norge, Danmark och Island) och tre självstyrelseområden (Färöarna, Grönland, Åland) tävlar om priset. Det samiska språkområdet har också rätt att nominera en egen kandidat, men samisk litteratur har långt ifrån varje år varit med i konkurrensen. I år är Finlands kandidater Henriikka Tavis Toivo (Hopp) och Kjell Westös Hägring 38.

Fastän både finska och svenska är nordiska språk, är Westös roman i praktiken den som är ”mer nordisk” i jämförelse med Tavis diktsamling.

I Norden betonar man gärna jämlikhet, men den nordiska litteraturen kan på språkliga grunder delas i in centrum och utkant. Det betyder att den finska litteraturen lätt faller utanför den nordiska familjen, särskilt i internationella sammanhang. Ofta hänvisar begreppet Nordic endast till den svenska, norska eller danska litteraturen. Det nordiska riskerar på det sättet att stympas, det erfor jag när jag i början av oktober deltog i en internationell konferens om autofiktion. I inledningsanförandet åskådliggjorde professor Kerstin W. Sands mångfalden i det autofiktiva skrivandet med hjälp av några nordiska exempel – det nordiska innebar i detta sammanhang Karl Ove Knausgårds Min kamp och några svenska verk.

Som finländare blir man gång på gång lite förnärmad när man ser hur illa man känner till den finländska, särskilt den finskspråkiga litteraturen, i de andra nordiska länderna. Men handen på hjärtat: hur många danska, norska, för att inte säga isländska författare kan vi nämna på rak arm. Bland de danska kanske H. C. Andersen, Karen Blixen eller Peter Høeg, från Norge förutom Knausgård Henrik Ibsen, Erlend Loe och en hel hop deckarförfattare som vi är lite osäkra på om de egentligen är norska, svenska eller kanske danska; från Island Halldór Laxness och möjligen Arnaldur Indriðason.

Historiskt sett har de nordiska kontakterna haft ett betydande inflytande på finländsk litteratur. Det är allom bekant att 1880- och 1890-talets realister var i flitig kontakt med sina nordiska kollegor och bidrog med sina verk till den nordiska diskussionen om litteraturens uppgift att dryfta samhälleliga frågor. En snabb översättarverksamhet gynnade spridningen av nordisk litteratur länderna emellan. Ibsens Et dukkehjem, som skrevs 1879 framfördes redan följande år på finska på Finska Teatern, och till exempel Canths och Ahos verk översattes till svenska. Norden var en viktig kontext för finsk litteratur långt in på 1900-talet. Till exempel Pentti Saarikoski var i högsta grad en nordisk författare om man ser till mottagandet av hans verk; hans nordiskhet förstärktes naturligtvis av det faktum att han levde i Sverige under sina sista år, och att han var gift med norska Mia Berner.

Norden var en viktig kontext för finsk litteratur långt in på 1900-talet.

Under de senaste decennierna har intresset för de nordiska grannarnas språk och litteratur generellt sett minskat. EU, internet, lågprisflyg, engelska språkets dominans, och den allmänna globaliseringen har krympt avstånden och avlägsnat gränserna mellan olika kulturer. Varför ta vägen genom de nordiska länderna på väg ut i världen, när man kan komma så mycket snabbare raka vägen? Å andra sidan har samnordiskt ägande och företagsköp och -fusioner samtidigt ökat: FBF har blivit Nordea och Postbanken blev Danske Bank. Man skulle kunna påstå att de kulturella kontakterna just nu, när man håller de ekonomiska bindningarna i minnet, är mer relevanta än någonsin.

Invandringen har gjort Norden allt mer mångkulturellt, något som syns framför allt i den svenska och den danska litteraturen, både med avseende på författarnas bakgrund och på den tematik de behandlar. Ur global synvinkel bildar ändå de nordiska länderna ett ovanligt enhetligt område politiskt, ekonomiskt och kulturellt, och invånarna har ganska goda förutsättningar att dela varandras erfarenhetsvärldar. Jag ska ge ett exempel. Jag satt i juryn för Nordiska rådets litteraturpris år 2004 då Kari Hotakainens Löpgravsvägen vann priset. När vi nominerade kandidaterna hade jag mina dubier visavi Hotakainens roman. Jag tänkte att boken, med sina hänvisningar till kriget och till frontmannahus, främst skulle tilltala finska läsare. Men jag hade fel: Prisjuryns icke-finska medlemmar underströk i sina inlägg hur drömmen om ett egnahemshus, den överhettade bostadsmarknaden och välfärdsstatens förfall (något som Hotakainens roman enligt min mening inte direkt sysselsätter sig med) var fenomen som var lätt igenkännliga för en nordisk publik. Och som vi vet har Hotakainens roman också hittat till läsare utanför Norden.

Årets finländska kandidater för Nordiska rådets litteraturpris representeras av genrer som just nu är uppburna, inte bara i Finland utan också i de andra nordiska länderna: Hägring 38 är en historisk roman och Toivo experimentell poesi. Som en tredje allnordisk trend kunde man nämna autofiktionen. Den författare som får priset inkasserar 350 000 danska kronor (ca 47 000 euro) och en momentan synlighet i nordiska medier och förhoppningsvis också på bokmarknaden. Vem som än vinner priset önskar jag också att verket så fort som möjligt översätts till alla nordiska språk, så att i alla fall språket inte ska stå som ett hinder för läsningen. För att använda sig av ett begrepp som myntats av Benedict Anderson: den nordiska litteraturen är en föreställd gemenskap. Att tillhöra den gemenskapen borde inte få hänga på språket.

Anna Hollsten

Skribenten är universitetslektor i ämnet inhemsk litteratur vid Helsingfors universitet och har varit medlem i Nordiska rådets litteraturpriskommitté, suppleant 1998-2002, ordinarie medlem 2002-2006.