Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Om bara kärlek inte räcker, del 2

Anna-Riikka Carlson, 19.11.2014

För två och ett halvt år sedan kom jag till WSOY från förlaget Avain, och jag har förvånats över hur likartade utmaningarna ter sig för ett litet och ett stort förlag. Under min tid på Avain undrade jag ibland om förlaget kanske var för litet eller osynligt, då det hände att ingen tycktes få upp ögonen en viss bok eller rent av en hel bokserie, eller då en stor del av böckerna aldrig kom in i bokhandelskedjornas sortiment. Nu funderar jag över om medierna har för lite tid och utrymme för böckerna, och om vi behöver en ny typ av bokhandlar och en ny prissättning för att läsarna ska lägga märke till vad allt som står till buds, och lite oftare besluta sig för att köpa böcker.

För fem år sedan skrev jag en ledare i Lysmasken om de små förlagens situation, och hur man kan stöda dem. Överskriften var Om bara kärlek inte räcker. Nu blev jag ombedd att skriva en fortsättning där jag skulle granska läget i bokbranschen, den här gången ur ett stort förlagshus synvinkel.

Det lilla förlagets arbete fick ofta uppskattning. Det blev man glad av, men det påverkade inte bokförsäljningen. Det stora förlagets verksamhet kritiseras ofta. Ibland tänker man på vilken inverkan det kan ha på försäljningen. Vill den vanliga läsaren understöda en bransch där de interna motsättningarna har lättare att nå rubrikerna än de enskilda böckerna?

Det är sorgligt att ett verksamhetsområde där man mer än på andra håll fattar beslut på icke-kommersiella grunder, till slut hör sig tala om hur man offrar allt för penningen.

I många diskussioner om bokbranschen söker förläggarna förståelse för de känslor som väcks av ett minskat antar titlar, makuleringsbeslut, med mera sådant. Det är sorgligt att ett verksamhetsområde där man mer än på andra håll fattar beslut på icke-kommersiella grunder, till slut hör sig tala om hur man offrar allt för penningen. Samtidigt lägger man ner bibliotek, och politiska beslutsfattare petar in nytt stoff i diskussionen: ibland är det Yle som ska privatiseras, ibland stipendiesystemet som ska läggas ner.

Jag började skriva en lista på alla anklagelser man får försvara sig emot i ett stort förlag. Och jag märkte att jag upprepade samma saker som jag sagt i olika paneldiskussioner under hösten. Det handlade om att inga författare tvingas uppträda, men att man försöker ordna mässframträdanden för alla (under bokmässan i Helsingfors uppträdde WSOY:s alla skönlitterära höstförfattare, något som inte alltid låter sig göras i praktiken fastän viljan finns), om att författarhonoraren aldrig är i proportion till den arbetsmängd som lagts ner, men att de alltid måste sättas i relation till bokförsäljningen, om att det ifall marknadsföringsresurserna fördelas jämnt inte betyder att försäljningen fördelar sig jämnt. Och om att författaren skulle få hälften av försäljningsinkomsterna skulle man kunna ge ut bara bästsäljare. Och så vidare. De här diskussionerna fortsätter, men just nu känns det viktigare att lista de saker som branschaktörerna tillsammans kunde försöka stöda.

1. Försvara läsandet

I dag är det lätt att svänga sig med smockor och påståenden utan att behöva stå till svars för dem. Enligt många undersökningar har människors förmåga att sätta sig in i andras situation försvagats, och folk delas ännu krassare än förr in lyckligt respektive olyckligt lottade. Skulle kommunikations- och inlevelseförmåga och jämliket kunna räcka som motiv att tala för läsning för dem som kräver att konstens värde måste motiveras med utomkonstnärliga skäl? I företagen och i politiken behövs förmåga att gestalta alternativ och möjliga världar. Vad kan gynna detta effektivare än läsning?

I festtalen hänvisar man alltid till utbildning och bildning, men hur beaktas de i vardagen och i de politiska besluten. Om vi accepterar att det offentliga samtalet splittras i olika nischer där alla tycker lika, och vi inte har något gemensamt längre, då kanske det inte gör någonting fastän en stor del av medborgarna inte läser, eller förstår vart Finland är på väg, eller vilka frågor som påverkar allas vår vardag.

Läsningens, och överhuvudtaget konstens ställning, kan förbättras på många sätt och med ganska små medel: genom att man röstar, deltar i kulturpolitiken, genom att man samlar alla evenemang under projektet Bokens år 2015 i en gemensam kalender, genom att donera en lässtund till en vårdinstitution, genom att skriva om läsningens betydelse, osv.

2. Försvara biblioteken

Om närbiblioteken stängs och anskaffningsanslagen minskas ännu mer kommer grunden för den finländska läskulturen att undergrävas på ett sätt som är irreparabelt. Att arbeta för bibliotekens väl är framsynt, och det är bra att försäkra sig om att ens egen riksdagskandidat inte bara talar om bildning, utan också är med om att besluta om åtgärderna som tryggar den.

Ett av mina starkaste minnen från bokmässan i Frankfurt är knutet till ett anförande av en tysk förläggare och handlade om de finländska bibliotekens lättillgänglighet och att de är öppna för alla, och hur just det måste ha en betydelse för kulturen och för jämlikheten.  Det är sorgligt att många närbibliotek i Finland samtidigt är hotade.

3. Försvara litteraturundervisningen

Om skolorna inte har råd att skaffa böcker eller samarbeta med biblioteken är det verkningslöst att klaga över att de unga inte läser. Läsning är inte heller enbart beroende av resurser, men ganska många ungdomar behöver någon som uppmuntrar umgänget med böcker. Bokpratare, bibliotekspersonal och författarna själva kan vara med och stöda lärarna just här. I alla hem finns inte bokhyllor att botanisera i.

Elevgruppernas storlek inverkar också på litteraturundervisningen. Det är svårt att tala om böcker i en klass med 30 elever. Där blir det inte många sekunder för var och en av eleverna.

Eleverna borde få exempel på alla slags genrer. På så sätt skulle var och en kunna få något av intresse. All slags läsning bör uppmuntras. Intresset kan spira ut minsta lilla, men aldrig ur det faktum att man upplever sin egen läsning som fel.

4. Sänk bokmomsen eller frys den på nuvarande nivå

Inför valet är det bra att ta reda på vilka som är redo att höja momsen på böcker och avkräva dem motivering och insikt om konsekvenserna. Det är också bra att ta reda på hur böcker beskattas i olika länder och räkna ut hur stora skatteintäkter staten verkligen skulle få från den bokförsäljning som i praktiken inställs på grund av skattehöjningen.

5. Rikta kritiken till rätt adress

Om man anser att de kommersiella aktörerna fått för mycket makt, och att allt som glittrar får all uppmärksamhet medan det mer betydelsefulla får stå i skuggan, kan man försöka påverka genom att rösta, genom att skriva insändare, genom sin konsumtion. Att beskylla förlagen för kommersialism är bara dumt. Ett förlag är ett företag, alltså en kommersiell aktör, som ändå i många fall agerar ovanligt icke-kommersiellt. Tidigare talade man inte mycket om detta, eftersom bland annat ordböcker, läroböcker och bokklubbar drog in så mycket pengar att skönlitteraturen inte hade några krav på sig att vara lönsam.

Om kritiken är för allmänt hållen gör den ingen nytta.

Om en enskild person, ett kontrakt, en marknadskampanj, en mässupplevelse eller någonting annat upprör en, är det bäst att rikta kritiken så att man kan rätta till olägenheten. Om kritiken är för allmänt hållen gör den ingen nytta.

För mer generella upprop finns förvisso utrymme. Och det är sant att förlagen kan fastna i gamla felbedömningar eller förhålla sig arrogant till kritik. Det finns alla slags fel och brister, men de är lättare att åtgärda om kritiken riktas mot enskilda företeelser och inte mot verksamheten som sådan, och om man först frågar efter beslutens motiveringar och drar sina slutsatser först efteråt. På så sätt skull man frigöra mer spaltutrymme och känslorna på sociala medier kunde svalla för de rätta frågorna.

6. Köp böcker

Förlaget får sina inkomster enbart av bokförsäljningen. Ibland blir man fundersam när det också inifrån branschen så ofta hörs ett marrande om någon låter känslorna rusa iväg med sig och uppmanar folk att köpa böcker lite för högljutt, eller om någon tillställning har bokförsäljning som huvudsakligt ändamål. Ingen vill väl ändå att man producerar böcker bara med talkokrafter, med hjälp av mecenater eller med offentliga medel. Det enda sättet att stabilisera bokbranschen är att öka bokförsäljningen. Stabiliteten behövs för alla som deltar i bokproduktionen.

Inom bokbranschen förhåller man sig ofta ganska kritiskt till olika bokförsäljningsjippon. Ibland leder det till en onödigt stor försiktighet, om man känner att man trummat alltför mycket för en bok, en kampanj börjat verka besvärande och skrytet överdrivet. Men om vi inte ibland kan skrika lite högre än vi egentligen täcks kommer ingen att höra oss.

En ödesfråga för såväl förlaget som författaren är frågan om hur redo människorna är att betala för innehållet, och i vilken utsträckning de har vant sig vid att få konst och underhållning gratis. För att behålla sin livskraft behöver kulturen också människor som är redo att betala för det de värdesätter.

Många rusade iväg och köpte en Nansoklänning när de hörde att företaget sparat miljoner utan några samarbetsförhandlingar. Skulle man springa iväg till bokhandeln av en liknande anledning? Skulle vi inte också kunna glädja oss åt att någon orkar utveckla kampanjer och sluta tjata om att ingen ju är tvungen att köpa böcker. Det är man naturligtvis inte heller. I alla fall inte för att bokproduktionen ska räddas. Utan helt och hållet för sitt eget nöjes skull. Men en räddande ängel får man förstås vara.

7. Förnyelse

Bokförsäljningen sjunker och människornas läs- och fritidsaktiviteter förändras. På förlagen prövar man därför mycket nytt, man söker upp nya samarbetspartners och läsambassadörer. Eftersom läsarna uppehåller sig mycket på nätet digitaliseras också marknadsföringen med fart. Samtidigt vill man erbjuda läsarna allt fler möjligheter att träffa författare, och särskilt efter Frankfurtmässan har man talat mycket om den tyska Lesung-kulturen.  I november arrangerar WSOY sex olika litterära evenemang, alla med entréavgift. Bokhandeln Pieni Kirjapuoti i Åbo har börjat ordna ”lösförhör”. Många olika initiativ ligger i stratgroparna. Kanske något av dem växer ut till en nationell permanent tradition.

Också läsaren mår bra av att förnya sig. Om vår egen prosa/ deckarna/ poesin/ hela produktionen av en eller annan författare som beter sig lite beklagligt/ eller gubblitteraturen/ flickpoesin, osv, inte intresserar, kan man genast ta tre steg: fokusera på att tala om vad man läser i stället för att tala om vad man inte läser, kritiskt granska alla tillgängliga nischer och någon gång pröva på om den samtida poesin är så kryptisk eller gubbprosan så gubbig som man föreställt sig.

På samma gång som förlaget måste söka nya sätt att finna sina läsare måste man värna bokens värde genom att ägna litterär kvalitet, redaktionellt arbete och grafiskt utförande den omsorg det kräver, och poängtera läsningens långsamhet. Boken är en motvikt till den snabba informationsförmedlingen och sociala medier där man hänger bland ”vänner” hela tiden. Många slags grupper och läsecirklar gör läsningen till någonting alltmer gemensamt, men förlagens viktigaste uppdrag är att publicera texter som läsaren vill stanna hos länge. Det är något som inte förändras fastän allting annat däromkring skulle ändra karaktär.