”Förlaget ser nog till att få sitt”. Det påståendet hörde man gång på gång i våras på kultur- och på debattsidorna. I diskussionen förfasade man sig – med rätta – över att författarnas och översättarnas inkomster ligger under fattigdomsgränsen. Man undrade över hur författarna orkar fortsätta att skriva utan att bli cyniska, och man slog fast att honoraren för översättare borde fördubblas, minst, om man vill att de ska motsvara finländares medelinkomst. Samtidigt ville man påminna om att det ändå tycks gå bra för bokhandlar och förlag. Som representant för ett litet förlag har jag svårt att förstå vad man grundar sig på när man påstår att förlagen alltid ser om sitt hus.

En roman på trehundra sidor kostar förläggaren minst 15 000 euro, när man bara räknar de omedelbara utgifterna: översättningsrättigheterna, översättarhonoraret, redigeringen, omslaget, ombrytningen och tryckkostnaderna. En inhemsk roman fås ur trycket lite billigare, men skillnaden är inte alltid betydande, för den behöver mer av redaktionsarbete än en översättning.

Om boken säljer i tusen exemplar – och det är mycket om det är fråga om en debutroman eller en mindre känd översättning – får förlaget, om romanen kostar 30 euro, efter att bokhandeln tagit sin del (38 %), efter att författarhonorar (21 %) är avdraget, och skatten (8 %), det som blir kvar: 9,20 euro. Exemplet är ett överslag, för procenten kan variera något. Dessutom räknas författarhonoraret olika beroende på om romanen är översatt eller inte.

I vilket fall som helst kan man se att förläggaren inte nödvändigtvis får ut någonting alls som bokens försäljning stannar på tusen exemplar. Och dessutom borde det finnas överskott som täcker hyran för kontoret, lagerhållning, bokföring och marknadsföring, och för att investera i nya riskfyllda projekt – de mångomtalade kulturgärningarna: t.ex. lyrik, noveller och essäer.

På sommarjobbet tjänar man mer

Också om ett bokprojekt går tusentals euro på minus betalar man naturligtvis författar- och översättarhonorar. Fastän honorarens storlek inte motsvarar arbetsmängd eller kompetensnivå är det fel att påstå att förläggarna inte skulle uppskatta översättarnas yrkeskicklighet, eller att de skulle justera uträkningsprinciperna för honoraret till nackdel för författaren – jag skulle med glädje kliva upp på barrikaderna och strida för höjda författar- och översättarhonorar, men jag vet inte vilka jag skulle opponera mig mot. Kanske mot de förlag som inte följer honorarrekommendationerna? Mot den allt mer underhållningsinriktade kulturen? Men ingen gynnas av att författare, översättare och förläggare blir varandras motståndare.

Inom bokbranschen får många lov att nöja sig med ett oskäligt lågt honorar i förhållande till arbetsinsatsen. Många författare och översättare har sagt att de fick bättre lön som sommarjobbare i tonåren. Förläggaren gör ofta förluster; själv drömmer jag om den regelbundna lön jag fick som 16-åring som sportplansövervakare. Varför i hela världen nöjer sig så många med detta? För att vi älskar språket och böckerna och accepterar att vi nätt och jämt får vår utkomst?

En författare skriver fastän hans texter skulle läsas av en ganska liten läsekrets. När det kommer till den personliga ekonomin är konsten alltid en medveten risktagning. Det är det också för förläggaren som bär ett företagaransvar. Översättaren däremot får en beställning på sitt arbete. Utgångspunkterna är olika men man förvånas ändå över att man talar så lite om försörjningen.

Och om det på riktigt inte räcker med bara kärlek? Många översättare har redan bytt bransch eller överväger att göra det, eftersom inkomstnivån inte räcker till utgifterna för uppehället. Få små förlag förblir små i längden, de köps upp och blir en del av större eller dör, när förläggaren inte orkar längre och drömmarna om en regelbunden inkomst inte går i uppfyllelse. Och vad sker om författarna blir cyniker?

Storlekens ekonomi

Det lilla förlagets problem är att de instanser vi samarbetar med – bokhandlar mässorganisationer, annonsförsäljare, logistikleverantörer – gynnar stora volymer. En liten aktör betalar ofta ett högre pris för en produkt eller en tjänst. Beställer man tio tryckeriarbeten eller tidningsannonser på en gång får man en kännbar rabatt. Kan man betala en stor räkning snabbt får man ett par procents kassarabatt, men om pengarna försinkas kommer räntorna och drar ner situationen ytterligare. Precis som i andra branscher, pengar dras till pengar, och om det går illa kan man lätt råka in i en besvärlig nedåtgående spiral.

Jag har verkat tio år i förlagsbranschen och jag har alltid känt mig främmande för tanken att man på de små förlagen är de som utför kulturarbetet, medan man på de stora bara glömmer bort en författare som inte säljer. Det är sant att man på små förlag med tanke på de små resurserna tar stora risker, men om man bara går igenom förlagens utgivningsplaner kan man ge den ovan refererade något tillspetsade åsikten på båten.

Det att stora förlag allmänt taget går bättre än små beror på några mycket uppenbara saker. I bokbranschen är det de stora volymerna som ger ekonomisk framgång: läroböcker, månadens bok, bästsäljare som Paasilinna och Päätalo – och ägarkoncentration. Som bäst, eller som värst, beroende på hur man ser det, har det stora förlaget en egen bokklubb, en stor ägarandel i en bokhandelskedja och i ett stort tidningshus. På så vis får boken ofrånkomligt mer synlighet i bokhandelsfönstren och på tidskrifternas omslag. Och ju mer en bok är framme, desto mer säljer den.

Varför framställer inte de små förlagen då läromedel och bästsäljare? Att göra läroböcker för första och andra stadiets utbildning kräver en hel läroboksavdelning. Att grunda en sån är en stor utmaning för det lilla förlaget eftersom marknaden redan är mättad. Visst kan man hitta enskilda framgångshistorier, och universitetens kursböcker kommer också till en stor del till i små fakultetsförlag. Bästsäljare är svårare att få till; de föds ofta av en slump, och de kommer också ibland till på ett litet förlag. De kan ge några goda ekonomiska år och i bästa fall göra ett medelstort förlag av ett litet.

Guldgruvor som Harry Potter hamnar inte så lätt på ett litet förlag: de internationella agenterna erbjuder för det mesta bästsäljarna bara till de stora förlagen. De små kommer inte ens med i anbudstävlingen. Och fastän en bästsäljare ofta skapas av läsarna, har böcker ibland målmedvetet gjorts till försäljningssuccéer, man har bestämt sig för att puffa fram dem med stora pengar. I såna fall har böcker på stora förlag ett övertag.

Vill någon stöda de små förlagen?

Det går inte bra för förlagen just nu, men uppsägningarna och den minskade försäljningen skvallrar förutom om recession också om en större kris i bokbranschen. I centrum är stora frågor, som den elektroniska bokens inverkan på marknaden för den tryckta litteraturen, prissättningen, försäljningens fokusering på allt färre titlar.

Att det går uselt för förlagen är ändå något relativt; uppsägningarna kan komma sig av en reell försämring av det ekonomiska resultatet, av ett ägarmissnöje med ett försämrat resultat eller som en försäkring inför sämre tider. För ett litet förlag kan detta innebära helt enkel det att fler räkningar flyter in och färre skickas ut. Ofta betyder det också det att förläggaren själv blir utan lön.

De små förlagens insats är lika värdefull som de storas – jag tror att alla kan skriva under på det – men deras existens är alltmer hotad. De kan inte vara delägare i de stora bokhandelskedjorna, bokklubbarna eller tidningshusen, alltså i de aktörer som främjar stora volymer.

Borde alltså de små förlagen tillsammans bilda egen front, för att tillsammans kunna ha ett större kapital? Eller borde mässorganisationerna och andra företag behandla de små förlagen som icke-vinstbringande sammanslutningar, som kan få utställningsyta i mässhallarna eller spaltmillimeter i tidningarna billigare än andra? Eller borde staten stöda de små förlagens verksamhet på något särskilt sätt, bevilja öronmärkta pengar t ex för att anställa personal eller för att ta del i internationella mässor?

Det lilla förlaget behöver någon form av stöd, för verksamheten är sällan så lönsam att de inkomster man får från bokförsäljningen skulle täcka utgifterna. Stöd finns annars i förläggarens närmaste krets; familj och vänner. Betydelsen av denna osynliga insats är ansenlig i finländskt litteraturliv. Men familjeinsatser är ändå en begränsad resurs, och verksamheten kan inte på lång sikt räkna med att fungera bara med kärlek.

Var finns återförsäljarna i debatten?

Ibland när bokprojekten är upprepat olönsamma och situationen förefaller helt hopplös måste man ta sitt sinne för proportioner och humorn till hjälp. Jag tänker på hur litet förlagets ekologiska fotavtryck blir, eftersom man inte har råd med någonting utöver det nödvändiga, och hur nyttigt det lilla förlaget är nationalekonomiskt eftersom det sysselsätter en stor skara människor utan statsbidrag. Jag tänker på vilka flexibla personer förläggarens barn ska bli av att uppleva arbete enligt en glidande tidtabell och av att träffa spännande vuxna på olika boktillställningar. Ändå är problemet – det att många viktiga böcker säljer så lite – gemensamt för hela bokbranschen, och om man samarbetade borde man kunna hitta en lösning på det.

Meningsutbytet mellan parterna i bokproduktionen – författare, översättare och förläggare – måste breddas, och de små förlagen måste också höras när man diskuterar honorarnivån. Kanske det är hög tid att tillsammans utarbeta förslag till större stipendier och översättarunderstöd, för inget förlag har sannolikt råd att på rak arm fördubbla honoraren.

Dialogen emellan förläggare och återförsäljare måste också bli livligare. Det förutsätter i alla fall att man uppfattar problemet som gemensamt, och inte bara som något som har med förlagets storlek att göra. På små förlag upplever man ofta att nyhetslistorna hos vissa återförsäljare tas emot som ett slags återkommande oundvikligt obehag, fastän där skulle finnas vilka litterära pärlor som helst.

De små förlagen får heller aldrig höra några tips från återförsäljarna om vad kunderna kan tänkas vilja ha. Jag vill ändå tro att de små förlagens existens i allmänhet är önskvärd också ur bokhandelns synvinkel. I så fall vore det motiverat att tillsammans reflektera över t ex den helt godtyckliga prissättningen. Vems intresse främjas av att höstens romaner dyker upp i januaris reakorgar till priset av två euro?

Passionen för böcker och verksamhetens lönsamhet är allas gemensamma intresse. Att en företagare värnar om kulturella värden medan en annan bara räknar pengar är ju rent vansinne. Arbetet med böcker kan aldrig vara så svartvitt – om vi vill upprätthålla ett varierande utbud, mångfald och yttrandefrihet.

Diskussion finns för all del, men uppenbarligen inte tillräckligt, för vilseledande påståenden grasserar såväl inom branschen som i medierna. Om man inte inom branschen har reda på hur bokens pris fastsälls, vilka ersättningar som tillkommer olika medarbetare och enligt vilka principer böckerna marknadsförs, hur kan vi då svara på läsarnas ofta nog framförda påstående att böckerna är för dyra? Hur kan vi lita på att konsumenten ser till att upprätthålla ett mångsidigt utbud om det bara är tillgängligt på vissa utvalda ställen? Och hur kan vi gå i god för att författarna, översättarna och förläggaren i fortsättningen också känner en tillräcklig kärlek för att orka fortsätta slita för det allmänna bästa?

Om den som marknadsför boken – bokhandeln, annonsmediets ägare och mässarrangören – vinner mycket mer på affären än de som faktiskt framställer boken, och om boken, som det kan ha tagit år att skapa, bara ligger framme några månader, då börjar situationen luta åt tragedi.

Anna-Riikka Carlson
förläggare på bokförlaget Avain