Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Om inaktiv läsning – och interaktiv

Leena Krohn, 25.2.2005

Så här lyder ett par ställen i översättning:

Jag råkade läsa en underhållande intervju i en engelskspråkig nättidning, http://www.finpop.net/litterature/markku_eskelinen.php. Den intervjuade var Markku Eskelinen.

”Fråga: Vilka författare har i betydande grad påverkat ditt arbete/ditt liv?
Svar: Inga alls. Eller kanske det var de där miserabla och inkompetenta finländska författarna jag läste innan jag själv började skriva som fick mig övertygad om att jag lätt kunde skriva bättre än de, dock skulle jag inte tala om något betydande inflytande.”

Upplivad av intervjun började jag söka Markku Eskelinens Interface på nätet. Det är ett verk som enligt författaren ska vara ett ”alternativ till inaktiv-läsningen”, “en unik interaktiv precisionsfiktion”, som aktivläsarna kunde delta i genom att följa instruktionerna. Men jag hittade bara första kapitlet till Interface förutom instruktionerna som riktade sig till läsaren, eller rättare sagt abonnenten. Instruktionerna är långa och invecklade.

”Detta unika projekt i litteraturhistorien” kunde man ta del av redan 1997 ”enkelt och billigt genom att fylla i och posta bilagda prenumerationskupong”.

Man kan beställa utväxlingar, utvidgningar, linkar, temafördjupningar, nya personer, man kan själv skriva max 1500 ord och lägga fram önskemål och frågor till författaren. (Han lovar att svara på högst fem frågor relevanta för Interface.) Abonnenten får också ge detaljerade förslag beträffande förändringarnas karaktär och innehåll, men förslagen är inte bindande för författaren.

Allt detta är säkert intressant och fascinerande, men jag skulle inte säga att det är hur lätt som helst. Jag försökte tänka ut adekvata frågor, men kom på bara en, och den var kanske också irrelevant: Hur många skickade in kupongen?

Tänk om de finländska läsarna som skulle haka på den här precisionsprosan (jag förstår bara inte hur den är ”preciserad”) är lika inkompetenta som landets författare?

I intervjun påpekar Eskelinen också syrligt att huvuddelen av de 5,5 miljoner människor som bor i Finland anser att litteraturen är något mycket värdefullt och viktigt – så länge den inte är experimentell. Eskelinen aviserar också att han klart har insett den tryckta litteraturens begränsningar, och att kanske just de skrämmer en del författare.

Läsning är revolution

Nuförtiden är interaktionen så mycket behändigare än på Interfaces tid. Man behöver inte längre fylla i och skicka abonnemangskuponger. Nätet svämmar över av experimentell och ergodisk litteratur, och det är alldeles utmärkt. Maskorna i nätet har faktiskt lyckats fånga en hel del alldeles briljant multimediafiktion som samtidigt kan ha många upphovsmän. ”Förgreningslitteraturen”, där man själv kan välja fiktion, animationer, kinetisk poesi eller juxtapositionsdikter osv. har ändå ännu inte hittat någon större läsekrets. Och fastän den tryckta litteraturens begränsningar är så beklämmande snäva som de är och fastän alltfler använder bredband, köptes i Finland i fjol 14 procent fler böcker än året innan.

Av många skäl föredrar huvuddelen av läsekretsen ännu den traditionella ”inaktiva läsningen”. Vissa gillar faktiskt att läsa böcker utan särskild bruksanvisning. Hobbyskribenter vill själva skapa sin egen fiktion utan att behöva stöta och blöta andras påhitt visavi intriger och karaktärer, hur enkelt och billigt man än har tillgång till dem.

Dessutom är ett ”traditionellt” läsande inte inaktivt alls. Interaktion är nämligen inte bara något som är specifikt för internet, framför allt är det något utmärkande för den mänskliga hjärnan. När man har läst tillräckligt mycket börjar det hända saker. Nya förbindelser knyts mellan neuronerna. Experiment och evolutionella hopp, nya länksystem och emergenseffekter uppstår framför allt inne i människans huvud. Läsning är nämligen alltid en radikal och revolutionär verksamhet.

Jag har aldrig varit rädd för att nätet skulle hota litteraturen. Det är precis tvärtom. Det innebär ju en utvidgning av skrivkulturen. För boken som fysiskt föremål kan det innebära förändringar, men inte heller det har man sett tecken på ännu. Så är ju litteraturen inte heller lika med böcker.

Hybridgenrerna wik och blog

Har den litterära institutionen revolutionerats av att författaren och läsaren kan kommunicera interaktivt med varandra? När det gäller fiktionen och skönlitteraturen: Nej. Men om man talar om hela skrivkulturen: Ja!

De mest intressanta nya litterära formerna på nätet ser ut att vara wiksajterna och bloggarna. De är ett slags hybrider och en fortsättning på ”open source”-fenomenet. De har liksom bara slunkit in (i det avseendet påminner de om SMS:andet) och lockat till sig användare i hundratals miljoner, representerande alla möjliga specialområden – och helt vanliga människor.

Wik- och blogsystemen firar jubileum i år, bägge introducerades 1995. I fjol läste 120 miljoner internetanvändare bloggar. Ändå har 38% av nätanvändarna just inget hum om begreppet, som ju också är relativt diffust. Det kan ju vara vad som helst: en kombination av bok, diskussionsforum och brevväxling, en regelbundet uppdaterad dagbok, förd av en person eller hundra. Nyligen meddelade en investeringsbank om att de skulle öppna sin egen blog för att markera sin öppenhet och samarbetsvilja.

En wiksajt är intressantare på det sättet att den är reellt kollektiv, global och interaktiv i realtid. Framför allt är den kollektiv för att var och en kan editera, eliminera, lägga till och stilisera vilket material som helst. Det handlar om den enklast möjliga funktionella databasen. Den är oändligt plastisk, men fastän allt i den är underkastat förvandling, tycks den själv hålla och bestå. Wikipedin, en mångspråkig encyklopedi med fritt innehåll, visar att konsekvenserna av öppenhet och frisinne inte behöver vara desinformation och humbug, som man kanske skulle kunna tro.

Bloggar som används under signatur är i allmänhet väldigt ointressanta. Det finns förstås undantag, men en personliga bloggar utan den trovärdighet som banden till verkliga personer med egen historia och bakgrund kan ge, utövar just ingen attraktion.

I WikiWikiWeb, som inledde sin verksamhet 1995, ombeds användarna att skriva under eget namn. Motiveringen är klar: ” Man har märkt att människor som använder signatur online bryr sig mindre om vad de skriver. Man förhåller sig i allmänhet mer seriöst till diskussionen om man undviker att nyttja signatur och i stället använder sitt eget namn. De som deltar i Wikis diskussioner upplever i allmänhet att de kommunicerar med reella personer, precis som i verkliga livet.”

Hur den vanliga inaktiva författaren interagerar

Interaktionen mellan författare och läsare fungerar i allmänhet bäst när den opererar indirekt, när den sker genom verket och bara genom verket. En ohejdad interaktion är nog inte alltid enbart till glädje för författaren, i alla fall för den vanliga inaktiva författaren. Tove Jansson sa den gång, med hänvisning till egna erfarenheter, att författare och läsare aldrig borde träffas. Kanske inte ens per e-post.

Det finns situationer när en författare kan undra över varför han eller hon inte börjat skriva under pseudonym. Situationer när smördrypande, överentusiastisk beundrarpost dimper ner i postlådan. Som bifogad fil kan finnas bottenskrapet från många års litterära skrivbordslådeavlagringar, som författaren ombeds ge respons på. Efter ett par opersonliga svar går de här litteraturvännerna vidare till olika diskussionssajter där de breder ut sig om författarna och deras privatliv.

En av yrkets avigsidor, utan tvivel, och en mycket lärorik sådan.

Övers. A-C Snickars