Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Om litteraturen – vetenskapligt och med värme

Sanna Nyqvist, FM, litteraturforskare, 17.8.2005

En dyr hobby

Popularisering är ett relativt nytt fenomen inom litteraturforskningen, för ännu för femtio år sedan var forskningen förståelig för i princip vilken bildad läsare som helst. Detta borde enligt många fortfarande vara idealet, men i takt med att forskningen utvecklats har det lättbegripliga och det vetenskapliga skrivandet oundvikligen fjärmats från varandra. Men forskningen har ändå mycket att ge den vanliga läsaren, den behandlar ju via skönlitteraturen grundläggande frågor om språk, identitet och kultur. Mötet mellan forskaren och den vanliga läsaren är en utmaning för båda: den förra får lov att granska sitt arbete från en ny synvinkel, den senare får begrunda sitt synsätt och sina värderingar.

I offentligheten är det mest författarna och journalisterna som talar och skriver om litteratur. De har förvisso mycket av vikt att säga, men ändå låser sig ofta mediernas litterära diskussion vid klichéer och ytfenomen. Forskarna kunde ge litterär tematik nya, mer analytiska och kanske mer givande infallsvinklar. Varför deltar forskarna då inte i debatten?

De främsta orsakerna är tidsbrist och bristen på erkänsla. Forskarnas främsta uppgift är att äga sig åt vetenskap, men en allt större del av arbetstiden går åt till att säkerställa forskningsfinansieringen och att sköta byråkratiska uppgifter. Eftersom universitetsvärlden inte ser populärvetenskap som merit, är den tid som läggs på sådan något som undergräver det vanliga arbetet. Populärvetenskap är en dyr och tidskrävande hobby. I värsta fall kan den som varit till stor nytta för disciplinen genom att publicera populära verk och uppträda offentligt plötsligt sitta där utan vare sig tjänst eller förtjänst.

Populärvetenskapen hämmas av bristen på självklara kanaler och de begränsningar som ställs upp av själva informationsförmedlingens krav på snabbhet och lättfattlighet. Publicitets- och offentlighetströskeln passeras lättast av välbekanta och lätt åskådliggjorda teman som författarbiografier eller olika former av litteraturhistoria. Ändå är en stor del av litteraturforskningen något annat än enkelt rapporterbara fakta. Forskningen erbjuder inte bara kunskap utan också nya färdigheter – färdigheter i att läsa och tolka. Forskningen kan ruska om förstelnade uppfattningar om litteratur och författarskap; den kan ställa frågor snarare än ge dem svar. Allt kan inte heller framställas i en lättsmält form, också mottagaren måste kunna göra sig besväret att reflektera och analysera.

Populariseringens nya former

Besvärligheterna till trots har den populära litteraturvetenskapen tagit fart och blivit mer mångskiftande. Universitetens doktorsfabriker har i alla fall det goda med sig att de potentiella populärvetenskapliga skribenterna blir allt fler. Men framför påverkas situationen av populärvetenskapens nya arenor och nya former. Populärvetenskap täcker all sådan verksamhet som för ut forskningen och forskarattityden från universitetets kamrar till en bredare allmänhet. Vissa delar av den strävar medvetet till att bryta upp konstellationen mellan sakkunniga forskare och bildade lekmän, eftersom den upplevs som hierarkisk och artificiell.

Den traditionella formen för litteraturvetenskaplig popularisering – den litterära essän – lever och mår bra i kulturtidskrifterna, om än mer sällan inom hårda pärmar. Den nya finska tidskriften för litteraturvetenskap, Kirjallisuudentutkimuksen aikakauslehti Avain, som grundades 2004 vänder sig förutom till en vetenskaplig publik också till modersmålslärare och andra litterärt intresserade. Vetenskapligt editerade, kommenterade översättningar och utgåvor utges i en allt livligare takt, bland de färskaste exemplen finns Kirsti Simonsuuris Shakespeare-översättningar (Yliopistopaino 2005) och Per Stams vetenskapliga utgåva av Henry Parlands roman Sönder (SLS 2005).

Vid sidan av de här inarbetade formerna av popularisering har det under senare år uppstått andra, vilkas främsta förtjänster är deras spontanitet och lättillgänglighet. På hemsidor och i bloggar kan forskare presentera sin forskning i realtid, utan de restriktioner publiceringsmaskineriet ålägger. Eller så maskerar sig forskningen som fiktion: t.ex. Umberto Eco och David Lodge har flätat in litteraturteoretiskt material i sina deckar- eller romansintriger. Forskarens auktoritet får vika för författarens frihet. Populärvetenskapen som underhållning kan förvisso kritiseras för ytlighet, men när den är som bäst kan den på ett utmärkt sätt åskådliggöra sitt ämne. Det svåra behöver inte vara tråkigt och det lättfattliga behöver inte vara skräp.

Till dig, min läsare

Bland de mest intressanta populariseringarna under senare är hybridformen som fördomsfritt kombinerar element ur olika genrer och kompetensområden. Ett vetenskapligt skrivande fjättras förutom av notapparat och otympliga strukturer också av tvånget att övertyga. Man tänker sig läsaren som en som läser texten mothårs, som en opponent som letar efter fel. Forskarens personliga grepp ska till varje pris utplånas, fastän det mycket väl kan ha stor betydelse såväl när det gäller formuleringen av frågeställningar som av forskningsinriktningen som helhet.

Det vetenskapliga skrivandets tvångströja har som motreaktion producerat en rad självsvåldiga undersökningar som lånat ur skönlitteraturens stilmedelsrepertoar och som inte väjer för personliga tonfall. Här stiger forskaren ner från sin kateder och tilltalar sin läsare i ögonhöjd. I sin bok Sinulle (Till dig, SKS 1996) inbjuder Anna Makkonen sin läsare till ett detektivarbete där ett manuskript, insänt till forskaren av en okänd kvinna, står i fokus. Textens form, forskardagboken, möjliggör plötsliga klipp och överraskande kopplingar mellan vitt skilda ting, medan flirten med romanformen ger forskaren chansen att spekulera kring händelseutvecklingen. Boken får läsaren att reflektera över förhållandet mellan forskare och forskningsobjekt, över hur skrivande (och litterära) förmödrar påverkat en i ens liv, över förhållandet mellan kulturellt minne och skrift och över hur man skriver sig själv. Några av manuskriptets gåtor blir lösta, andra förblir öppna. För Makkonen är frågandet lika viktigt som att finna svaren.

På samma sätt närmar sig bl.a. Merete Mazzarella skönlitteraturen i sina självbiografiska verk, liksom Eva Maria Korsisaari i sina radioprogram (producerade för Yle) om kärleksdiktning. Det är ingen tillfällighet att dessa forskare – liksom Anna Kortelainen som förtjänstfullt populariserat konsthistoriska ämnen – är feministiskt orienterade. Att bryta sönder givna strukturer, leka med konventionerna och erkänna betydelsen av det personliga är en väsentlig del av den akademiska feminismen. Det är egenskaper som gör populärvetenskapliga texter läsarvänliga och inspirerande.

Populariserad litteraturvetenskap betyder inte nödvändigtvis att man översätter en redan avbetad akademisk forskning till någonting mer lättbegripligt. När den är som bäst lyckas den röra vid det som för mig, och säkert också för andra, är viktigast i litteraturen. Texter som kombinerar det vetenskapliga, det skönlitterära och det personliga kan bättre än den lärda artikeln eller den litet torra essän bättre lyckas med att förmedla, och kanske förklara, de upplevelser som litteraturen väcker hos läsaren.

Översättning: Ann-Christine Snickars

Länkar:

Verk som tangerar populär litteraturforskning som presenterats i Kiiltomato/Lysmasken:
Huhtala, Grünn, Loivamaa, Laukka (toim.), Pieni suuri maailma. Suomalaisen lasten- ja nuortenkirjallisuuden historia
Lasse Koskela & Pasi Lankinen, Opas kaunokirjallisuuden lukemiseen
Christopher Marlowe, Edward II (suom. & toim. Jarmo Haapanen ja Lasse Kekki)
Henry Parland, Sönder (toim. Per Stam)
Liisa Saariluoma, Milan Kundera – viimeinen modernisti
William Shakespeare, Nautintojen ajan aarre (toim. & suom. Kirsti Simonsuuri)

Jonathan Swift, Tynnyritarina (suom. & toim. Jyrki Vainonen)
Harri Veivo (toim.), Kirjallisuus on virhe

Inhemska nätsidor för litteraturforskning:
http://www.linkkitalo.fi/SPT–BrowseResources.php?ParentId=93

Kirjallisuudentutkijain seura och tidskriften Avain:
http://www.helsinki.fi/jarj/skts/

Finländska förlag som publicerar litteraturforskning (populär och mer vetenskaplig):