Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Om översättning av filosofiska texter – i princip

Tapani Kilpeläinen, översättare, 13.9.2007

Mer än ett sekel senare får samma sak Valéry Larbaud, som annars är positivt inställd till de Maistres syn på översättning, att studsa till. Om en översättare har lust att utelämna en passus för att den är onödig – låt gå! Men att ta sig friheten att rensa ut löjligheter, det öppnar ju fältet för textförvanskning.

I sin bok Les Soirées de Saint-Pétersbourg (1821) berömmer Joseph de Maistre översättaren Pierre Coste, som översatt John Lockes An Essay Concerning Human Understanding till franska, för att han i sin översättning har utelämnat ett avsnitt av originaltexten – för att det var alltför löjeväckande.

Larbaud blir förskräckt, fast utan orsak. de Maistre talar om en enskild översättning, om hur en samtida publik kunnat antas ta den till sig. Han framlägger inga universella regler, och att han skulle vilja att hans anmärkningar skulle huggas i sten för att kunna brukas till att fria eller fälla andra översättare är det inte tal om. Larbaud missförstår essensen i uttalandet av den orsaken att han själv är ute efter generaliserbara principer. Översättningsprinciper.

Översättningsprinciper finns förstås, och de behövs. Men man bör inte utsträcka dem längre än till enskilda texter eller historisk-samhälleliga situationer. Översättaren, i synnerhet översättaren av filosofiska texter, kan inte agera intuitivt eller på fingertoppskänsla, utan måste konstruera sina översättningsprinciper för varje nytt uppdrag.

När man översätter filosofiska texter finns alltid frestelsen att utgå från språkteori, från en enhetlig uppfattning om språk och översättning. Frestelsen att tala om översättning i allmänhet. Då kan det undgå en att man driver iväg mot skärskådandet av en abstraktion, som inte nödvändigtvis har något gemensamt med någon enda konkret översättning.

En översättarutgångspunkt, klart differentierad i olika teser kan lätt krympa översättarens synfält till ett kvisthåls storlek. Det är inte svansens fel om den tillåts vifta på hunden, men om det går därhän blir det – i lyckosamma fall – en översättning av principer, inte av en specifik text. I värsta fall försvinner varje kontaktyta mellan översättarens teori och hans praxis.

Jag talar nu om översättning av filosofiska texter. Om man talar om s.k. kommersiell litteratur behöver översättaren överhuvudtaget inte bry sig om översättarprinciper, förläggaren står till tjänst med dem. Förläggaren vill ha det lättläst, strömlinjeformat. Thrillerns språk bör vara thrillerns språk, språket i boken med råd om fikusskötsel ska vara likadant som språket i andra böcker om fikusskötsel. Gott så, och av en enda orsak: den självlärde översättaren skulle inte annars träffa på lärare i klass med de kommersiella förlagens redaktörer. En kritisk förlagsredaktör lär förvisso upp översättaren, om denne bara förstår att ta lärdomarna till sig utan att ta illa upp.

Men när man ska översätta filosofiska texter, alltså böcker som har rykte om sig att vara djupsinniga men som ingen ändå köper, hjälper en just inte de där stora linjerna. Man måste förhålla sig nominalistiskt till texten, relatera som till en individ. Det är inte riskfritt. Individualitet är inte en dygd i sig.

En översättare som inte har tillräckligt bred kännedom om originalspråkets litteratur kan låta sig luras att allmänna idiom är författarens personliga stilknep, eller så kan översättaren ha en överdriven respekt för originaltexten och inbilla sig att den är värd hans beundran även när den haltar. Inför klassikern kan det hända att översättaren i sitt storhetsvansinne riktigt burrar upp sig och utgår ifrån att han behöver tjugo år för jobbet, och det fast ingen någonsin kommer att resa några minnesmärken över en översättare. Texten åldras alltid, framför allt gör en bra text det, för texten är tiden.

Skillnaden mellan den kortlivade och den hållbara litteraturen är kanske att den hållbara litteraturen åldras. Förströelseromanerna översätts som representanter för sin genre, funktionellt, enligt tidens smak. Klassiska texter översätts som individer. Men när en specifik text står som måttstock för en översättning löper den risk att börja betraktas som något absolut, och då blir också dess svagheter absoluta. Därför måste översättaren hålla huvudet kallt.

Det är allt skäl att rycka ner originaltexten till golvnivå och begrunda detsamma som Coste på sin tid. En dålig jämförelse, som översatt rör till det ännu mer än på originalspråket, behöver man den? Eller borde översättningen avslöja för läsaren att skribenten trots sin tankerikedom inte kan skriva, utan uttrycker sig knaggligt och upprepar sig till förbannelse? Vore kanske en viss begreppslig disciplin nödvändig i just den här meningen?

Inför dessa frågor befinner sig den som vill tillämpa sina tankar om grundläggande axiom och genretypiska drag lika långt ifrån verkligheten som den som delar in sina närmaste i moraliska och omoraliska utgående från om de röker eller inte. Med regler kan man försöka göra om världen, men någon större förståelse för den kommer de inte att främja. Det är omöjligt att veta hur man ska översätta innan man klargjort vad man ska översätta, hurudana lösningar originaltexten uppmuntrar till och vilka den motarbetar.

Trots sin principlöshet är översättandet av filosofiska texter ingen ockult vetenskap. Tvärtom: det är en mycket mer jordbunden verksamhet än man ibland låter påskina. Samma bröd äter ju också filosoferna, och inte har de alltid vägt sina ord på guldvåg. Ibland dummar de sig, talar sig i påsen, skriver som lågstadiebarn. Inte behöver man hysa respekt för dem i onödan.

Trots allt jag sagt finns tre generella översättarprinciper. Lyssna inte till Brahms violinkonserter medan du jobbar, ifall texten under arbete kräver japansk noise. Ta alltid förlagsredaktören på allvar, vad han eller hon än säger. Se till att du har kaffe så det räcker.