Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Om så är fallet, glöm det

Risto Lindstedt, redaktör, fackboksförfattare, 7.1.2008

En kvalificerad gissning är att Helsingfors gör sitt bästa under jubileumsåret för att få Waltari att framstå som helsingforsförfattare. Det kommer att bli ett av ledmotiven. Tammerforsarna har sin Linna och kuopioborna lyckades under Snellmans jubileumsår kidnappa Johan Vilhelm, som om han hela sitt liv hade representerat den savolaxiska bildningsadeln. Förvisso är det nu helsingforsarnas tur.

Mika Waltari behöver inga apologeter, men det jubileumsår som nu stundar kan han gott behöva. Om syftet är – som det borde – att sporra läsaren, sporra till ett första möte eller till en återkomst till det redan en gång upptäckta, då kan man aldrig tillförlitligt utvärdera festivalåret, bedöma om det varit ”lyckat”. Man kan klyva atomer, men litteraturens kärna, sammanstötningen mellan läsare och text, kan aldrig sönderdelas i kunskapens partikelaccelerator.

Ett annat tema kommer antagligen att bli Waltaris själsliv och dess svängningar, hans periodsupande och hans kvinnor. Man kommer knappast att slippa en överbetoning där, för tidens hektiska framfart har kommit upp med ett universellt katharsis-knep: ett ”folket har rätt att få veta”-ethos.

Reijo Vahtokari, medförfattare till Mika Waltari – Muukalainen maailmassa (Mika Waltari – Främling i världen) som kom ut i höstas, blev under julen indragen i en hetsig utfrågningsincident på öppen gata.

Man frågade: ”Var inte Waltari i själva verket en galen knarkare och en hållningslös kvinnokarl?”

”I själva verket”, svarade Vahtokari, ”är det väl viktigast att han skrev alla de där böckerna?”

Sinuhe kan inte läsas som en lärobok i egyptologi, och Waltaris övriga produktion är inte heller någon guide i ”hur man får framgång, kvinnor och ett prima ölsinne”.

När Waltari skrev Sinuhe trängde han undan kriget ur sitt medvetande. Många försökte sig på detsamma men slutade som en plåga för omgivningen. Neljä päivänlaskua (Fyra solnedgångar) som skrevs i eftervärmen av Sinuhe är en kreativitetens sjukberättelse, en berättelse om feberhallucinationer ur verkliga livet, men också den är skriven med en barmhärtighetens förnimmelseförmåga – vackert.

En av jubileumsårets rekommendationer kunde vara att Waltari skulle läsas baklänges, så att man började med de historiska romanerna och på den vägen slutade i hans kortromaner. Waltari skrev in allt det väsentliga i sitt liv i sina verk. Där kan man upptäcka och läsa det.

Till jubileumsårets rekommendationer hör å andra sidan inte kravet att finna en helgjuten Waltari-bild. Helgjutenhet kan inte hittas där sådan inte finns. Särskilt finländarna har ett rörande behov av realism. När vi betraktar ett porträtt i halvfigur får vi ett obetvingligt behov av att kika innanför ramen för att se skorna.

Waltari kunde själv inte nog understryka nödvändigheten i att växa och förändras som människa. En helgjuten bild skulle ur hans egen synvinkel innebära ett cementerat synsätt, där det gamla sentimentala behovet precis som talet om originalitet, äkthet, oskuld och sanning. De har alltid stått som rent idealistiska konstellationer i universums oförutsägbarhet.

Waltaris läsare är redan från början belastade med ett stort vetande. Men en god läsare begrundar inte så mycket författarens och textens samband utan sitt eget förhållande till texten.

Om Waltaris grundfrågor om den mänskliga existensen, ”vem är jag, varifrån kommer jag, vart är jag på väg och varför är jag just nu här”, redan är lösta, glöm hela jubileumsåret.

I annat fall, låt oss fira!

Risto Lindstedt är redaktör vid Suomen Kuvalehti och belönades 2006 av tidskriftsförbundet Aikakauslehtien Liitto som bästa tidskriftsjournalist. Mika Waltari – Muukalainen maailmassa av Risto Lindstedt och Reijo Vahtokari utkom i fjol.