Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

”Och om det regnar över hela Angola?”

Ann-Christine Snickars, 18.3.2011
Ondjaki: God morgon kamrater 134 s., Bokförlaget Tranan 2010 Kääntäjä(t): Yvonne Blank

Möten mellan mänskor motverkar rasism, säger författaren Ondjaki i ett radioinslag för Sveriges radios Kulturnytt senaste höst. Han var inbjuden till Göteborgs bokmässa som hade Afrika som tema. Det opponerade han sig emot. När det gäller andra världsdelar brukar man mer differentierat tala om stater, men när det handlar om oss blir det bara Afrika.

Han har rätt i det, och han var inte bara artig när han reviderade sin syn på just bokmässan i Göteborg, som enligt honom var mycket korrekt och nyanserad. Han hade rätt i det också. I efterskott kan man se intervjuklipp där den svenska välvilligheten nästan svämmar över. Fånigt, kanske, men vad gör det så länge man blir hjälpt att hitta vägar till den mångfacetterade litteratur som nu skrivs i afrikanska länder.

Ondjaki är en pseudonym för Ndalu de Almeida, född 1977 i Angola. Romanen God morgon kamrater (Bom dia camaradas, 2003) utspelar sig i Luanda. Ondjaki skriver på portugisiska och är översatt till ett halvdussin språk, tills vidare finns tre av hans titlar på svenska.

Till sin utbildning är Ondjaki sociolog.

Ondjaki började sin författarbana som novellist 2001, och har sen dess kommit ut med tre novellsamlingar, fyra romaner, två diktsamlingar och tre barnböcker. Fliten kan man inte klaga på, och som om detta inte skulle räcka är Ondjaki också engagerad i film och teater. Till utbildningen är han sociolog.

Poetiskt och filmatiskt anslag

Ondjakis första roman Visslaren (O Assobiodor, 2002), har ett poetiskt – och kanske filmatiskt – anslag och berättelsesätt. En främling kommer till en by, det regnar och han söker skydd i bykyrkan, han visslar. Och denna vissling berör den första åhöraren så djupt att han vill vara ensam om den, men ryktet sprider sig, och visslarens melodi drar till sig människor från alla håll och med dem får man inblick i deras liv, deras önskningar och drömmar.

Ondjaki har själv sagt att läsarens ingång till hans författarskap gärna kan gå via den självbiografiska romanen God morgon kamrater, som handlar om den tolvårige Ndalu, hans familj och hans skolgång i Luanda. Det enda som kan ses som fiktion är att kronologin är aningen sammanpressad, sa han i en intervju i Göteborg.

God morgon kamrater utspelar sig under några månader 1991, under en tid när Angola tar steget mot att bli ett modernt land med ett mångpartisystem. Ett inbördeskrig, med inslag av intressenter och/eller sympatisörer utifrån – barnen ser dem i skolans kubanska lärare –  hade rasat sen mitten av 1970-talet. Angola blev självständigt (1975) efter nejlikrevolutionen i Portugal och inbördeskriget brukar klassas som den längsta konflikten på Afrikansk botten. Officiellt var det över 2002, och man räknade med att en halv miljon hade stupat.

Att betrakta kontinenten Afrikas historia innebär att man också får syn på Europas, den mindre smickrande delen. Det är lätt att glömma att Portugal, som i dag räknas som en av Europas fattigaste stater, var en stor kolonialherre i Afrika. En av konsekvenserna av det är att en hel del skönlitteratur skrivs på portugisiska.

Det är lätt att glömma att Portugal var en stor kolonialherre i Afrika.

Ondjaki är en av de som skriver på portugisiska och blivit översatta till svenska, Mia Couto från Moçambique är en annan. Och fastän de skriver från helt olika håll och om vitt skilda motiv tycker jag att de har en sak gemensam. Det är det varma stilen, kryddad med en finstilt satir som man bättre kan ta del av med lite förkunskaper.

Men skönlitteraturen från Afrikas olika länder kan också ge oss en kunskap (och en inlevelse) i livet där i dag – och också om deras historia. Därför vill man gärna ge de svenska förlag som systematiskt ger ut litteratur från världens litterärt mindre kända hörn en eloge. Inte alltid, men ofta nog är det rätt små förlag. Jag beundrar tacksamt deras insats.

När kriget blir ”som vanligt”

Huvudpersonen i God morgon kamrater är en nyfiken, busig, uppkäftig kille, som lever ett liv en nyfiken, busig och uppkäftig kille lever – energinivån är hög.  Att Luanda är en långt ifrån trygg och harmonisk plats kan han inte förhålla sig till. Han vet ju inte om annat. I stället förhåller han sig till personer, till António, som är familjens kock och som är så gammal att han jobbat för portugiserna, till faster Dada som bor i Portugal och som kommer på besök, till sina skolkamrater, som är som skolkamrater är mest, retsamma och snälla, entusiastiska ibland, ofta benägna att fuska sig till bättre resultat.

Barn i krig är ett litterärt tema vi känner till och känner igen. Nyligen bortgångne Bo Carpelan som också rört vid det har i en intervju beskrivit barnets upplevelse och belägenhet så här: ”allt är som vanligt, ingenting är som vanligt.” För killen i God morgon kamrater är allt som sker ”vanligt”, för han är född in i det. Han kan t ex inte förstå att faster Dada inte har ransoneringskort.

Barn i krig är ett litterärt tema vi känner igen.

Han vet inte heller säkert om berättelserna om ”Tomma kistan” är skrönor eller sanning. ”Tomma kistan” är ett gäng våldsamma män som tungt beväpnade gör razzior i skolor, våldtar lärarinnorna, stjäl inventarierna och ställer till allmän förödelse. Hör man om ”Tomma kistan” springer man hem i panik. ”Tomma kistan” verkar vara fantasifoster, men läsaren förstår att allt det där skulle kunna hända.

Romanen slutar där Angola ska gå till sina första fria val. Ndalu vaknar av att det regnar. Och han minns en skoluppsats han skrivit om regnet, en väluppfostrad elevs uppsats om vattnets betydelse för jorden och för träden och de nya löven. ”Och om det regnar över hela Angola…? tänkte jag. Sedan log jag för mig själv. Jag bara log. ”

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto