Vi behöver skönlitteraturens förmåga att leta sig in i det komplexa, att genomskåda förenklingar och visa oss ordet som handling.

Nu krävs handling, inte ord, konstaterar en politiker i mitt Facebook-flöde angående klimatförändringen. Budskapet ackompanjeras av beslutsamt korsade armar och en allvarlig blick riktad rätt mot mig. Och ja, klimatfrågan berör givetvis mig. Jag delar både oron för klimatet och uppfattningen om att något måste göras. Det jag hakar upp mig på är motsättningen mellan handling och ord. Den där seglivade tankefiguren som för fram handling och ord som om de vore ömsesidigt uteslutande. Och det paradoxala i att med ord betona handling på bekostnad av ord.

Vilken politiker det var är inte det relevanta i sammanhanget, för det kunde i princip ha varit vilken som helst. Löftet om något mer än ord är i sig lovvärt, särskilt i en bransch där tomma ord lätt ter sig mer som regel än undantag. Men idén om att orden, hur tomma de än är, skulle vara motsatsen till handling är en förenkling. En riskfylld sådan i dagens ordsprängda värld.

Det jag hakar upp mig på är motsättningen mellan handling och ord.

Vaksamheten på ordets makt är kanske symptomatisk för en litteraturvetare som jag, som har ägnat år åt att grubbla över spänningsfältet mellan berättande, makt och etik i litteraturen. Eventuellt har jag utvecklat en benägenhet att överskatta snarare än underskatta ordet. Den har jag i så fall litteraturen att tacka för, och närmare bestämt den samtida svenskspråkiga romankonst jag fokuserat i min forskning.

Ett talande exempel på kompliceringen av relationen mellan ord och handling i romanform hittar man i Peter Sandströms Transparente blanche (2014). Sandström kan vid första anblicken te sig som en författare som odlar motsättningen mellan ord och handling. I bok efter bok låter han sina litterära alter egon nöta sin tunna hud mot en hembygd präglad av dådkraft. Medan hans jagberättare driver dag i skydd av mer eller mindre obskyra ordvändarjobb är deras hustrur upptagna med att driva sin karriär. Så också i Transparente blanche. Men i romanen finns också en passage som effektivt undergräver denna grundkonstellation och öppnar för ett annat sätt att se.

Den handlar om huvudpersonens väg till skrivandet, om hur den gått genom fruktlösa sittningar i rökdränkta caféer, från schablonbilder av vad skrivandet skulle vara till en insikt om vad det var för honom. Denna insikt når han genom att fylla 55 ark med godtyckliga ord i godtycklig ordning, klippa ut dem och börja sortera: ”Jag tänkte på äpplen. Jag tänkte att allt var som att sortera frukterna, ett arbete som kunde vara enahanda, men som ledde till behållning. Det dög inte att ge upp.” Tron på arbetets välsignelse och vikten av äppelsortering har han fått av sina föräldrar – det är på deras förfallna apelgård romanens nu utspelar sig.

När huvudpersonen gör sin kamp med orden till en variant av äppelsortering tar han effektivt ner den på jorden. Bilden av författaren som en person sysselsatt med enahanda sortering av godtyckliga ord ligger långt ifrån romantiska föreställningar om författaren som ett upphöjt geni. Samtidigt framstår orden i lådan som smått anemiska frukter, som ett skevt sätt att ta vara på apelgårdens arv. En knappt medioker författare som försörjer sig med att sommarjobba på en alkokiosk i Pärnu är kanske inte den mest klädsamma jämförelsen ur apelgårdsperspektiv. Men den obetydlighet Sandström odlar genom sin lågauktoritativa berättargestalt förmår inte sudda ut sprängkraften i den förening av ord och handling som äppelsorteringspoetiken rymmer.  Det är nämligen inte bara berättaren som har en bisyssla. Vid sidan om apelgården har fadern varit rackare och modern helare. Deras arbete innefattar förvaltandet av liv och död. Den länk mellan att dikta och att arbeta som äppelsorteringen tecknar kopplar därmed hanteringen av orden till de mest definitiva av handlingar.

Postmodernismens skepsis gentemot berättelsens förmåga att omfatta verkligheten har ersatts av en utforskning av berättelsens möjligheter begränsningarna till trots.

Jagberättaren i Transparente blanche bär som så ofta hos Sandström på drag av författaren Peter Sandström. Men som all god autofiktion åskådliggör romanen det selfiegenerationen instinktivt vet: att betraktarens närvaro i bilden inte röjer sanningen bakom den, utan förser oss med ytterligare ett filter att förhålla oss till. Det är en närvaro som frammanar utrymme för metareflektion, som förskjuter blickfånget från det gestaltade till gestaltningen som relation. Författaren inuti Transparente blanche säger inte nödvändigtvis så mycket om vem författaren bakom boken är men desto mer om vad en författare gör. Figuren möjliggör en illustration av den handgripliga handling berättandet utgör. Och det gör han inte endast i scenen med orden han envetet plockar i ordning utan i hela berättelsen som tar honom genom faderns liv och död och med på moderns sista uppdrag som helare.

Det är en berättelse som gjuter liv i faderns grovhuggna gestalt. Den både synliggör och avväpnar ett arv av våldsam manlighet och kastar ett förmänskligande ljus över de händer med vilka fadern gång på gång förmått döda, men bara en enda gång röra sin son på ett kärleksfullt sätt. Det är en berättelse som höjer upp modern, som tilldelar henne övernaturliga krafter och betraktar henne i ett närmast gudomligt ljus. Men som också befriar henne från detta, tar henne genom hennes sista helargärning och skänker henne frid att invänta döden fri från sin gåvas ok. Och det är en berättelse som serveras av en berättare som friskt friserar historien. Under romanens lopp får även han blod på sina händer, men han ger också uttryck för en helande förmåga genom ordens kapacitet att återkalla fadern till livet i läkande föreställningar om vem han kunde ha varit bortom en trång mansroll.

I samma mån som romanen andas tilltro till arbete och handling andas den tilltro till berättelsen. Det är den inte ensam om i dagens litteratur. Irmtraud Huber hävdar i sin bok Literature after Postmodernism (2014) att en hoppfull trots allt-inställning är kännetecknande för denna. Postmodernismens skepsis gentemot berättelsens förmåga att omfatta verkligheten har ersatts av en utforskning av berättelsens möjligheter begränsningarna till trots. Dekonstruktionen har övergått i rekonstruktion.

I Sandströms gentagningar av återkomsten till ursprungsfamiljen osäkras visserligen berättelsen genom såväl berättarinstansens tvivelaktiga pålitlighet och uppenbara konstgrepp som framhäver berättelsens medierade karaktär. Men mer än de plockar sönder berättelsens beståndsdelar tjänar dessa grepp till att foga dem samman.  Likt äpplen i en låda bildar de en gripbar och kommunicerbar helhet som med Huber kan betraktas som rekonstruktiv. Hubers tankar bygger på iakttagelser ur den anglosachsiska samtidslitteraturen. Inom projektet Senmodern spatialitet i finlandssvensk prosa 1990–2010 har Kristina Malmio dock kunnat identifiera liknande tendenser i den litteratur i vilken Sandström skriver in sig.

Men vad gör då dessa rekonstruktioner? Vad förmår berättelsen göra? Vilken är dess verkan i världen? I The Ethics of Storytelling (2018) lyfter Hanna Meretoja fram den etiska sprängkraften i berättelsens förmåga att påverka vår uppfattning om det möjliga. Det levbara går hand i hand med det berättningsbara. Snäva och likriktade berättelser begränsar det möjligas räckvidd och därmed livsrummet medan mångfasetterade, öppna och komplexa berättelser drar åt motsatt håll och vidgar det möjliga utöver det givna.

Egentligen är det förunderligt att litteraturen inte tystnar, att den i detta nu vågar återuppliva tron på berättelsen och göra den till sin handling.

Denna berättelsens förmåga framträder i vittnesmålen i Dammen brister (2018), boken om det finlandssvenska me too-uppropet som samlade 6111 underskrifter och nästan tusen vittnesmål. Många betonar att de aldrig förr har skrivit det de skriver nu. De har kanske inte satt ord på det ens i sina egna tankar. De tackar den plötsliga floden av berättelser både för modet och själva förmågan att identifiera och formulera sina upplevelser och frånsäga sig en tidigare onämnbar skam. Om me too går till historien som en revolution som ledde till bestående förändring återstår att se, men att dess handling har varit ordet är uppenbart. Lika uppenbart borde det vara att samhällets tilltagande polarisering globalt och lokalt hänger samman med ett diskussionsklimat där svartvita vi mot dem-konstellationer, kränkningar och förtal effektivt förskjuter gränserna för det möjliga i en farligt ensidig riktning.

Egentligen är det förunderligt att litteraturen inte tystnar, att den i detta nu vågar återuppliva tron på berättelsen och göra den till sin handling. Det vittnar om mod och också om vikten av att fortsätta berätta världen annorlunda, rymligare och möjligare. För skönlitteraturens reflexiva hantering av berättelsen är omistlig idag. Vi behöver dess förmåga att leta sig in i det komplexa, att genomskåda förenklingar och visa oss ordet som handling.

Freja Rudels
Skribenten är FD i litteraturvetenskap och litteraturkritiker