Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

Sommarklassikern: Relationer och relativitet

Bodil Lindfors, 10.6.2003
Oscar Parland: Flanellkostym och farsans käpp s., Schildts 2003

Liksom den föregående postumt utgivna Spegelgossen (2001) ingick som en del i barndomstrilogin, utgör Flanellkostym och farsans käpp en fristående fortsättning på ett annat av Oscar Parlands tidigare verk, debutromanen Förvandlingar från 1949. Trots den något fragmentariska strukturen i synnerhet mot slutet av boken glömmer man snabbt att det rör sig om en postumt utgiven roman. Åtminstone rycktes jag med av den drömlika intensiteten i de mer utarbetade avsnitten och av den psykologiska skarpsyn (för att inte säga svartsyn) med vilken familjerelationerna avtecknats. I synnerhet skildringen av brödernas inbördes förhållande med förtärande syskonavund och samtidig djup förbundenhet är gripande läsning.

Flanellkostym och farsans käpp är framför allt en bok om relationer och relativitet, där faderns inskränkta värdekonservatism och maktlösa försök att återta den dominerande husfaderns roll i förhållande till de upproriska sönerna inte är något absolut, utan en hållning som manas fram av sönernas trots. I Vincents skildring av släktmiddagen på verandan beskrivs med hallucinatorisk intensitet “flugorna” i glasfönstren som i själva verket tycks vara helt andra insekter, skrangligt långbenta varelser med pulserande rubinröda bakkroppar. I verandasamtalet används ”flugorna” som metafor för det nya konstnärliga seendet och de ungas strävan att se längre än de språkliga schablonerna (för detta är också en bok om skrivande och konstnärligt skapande, om sambandet mellan att våga se, begripa, uttrycka -). Samtidigt växer bilden ut till en beskrivning av bröderna själva, Vincent och Mario, den inbundne anpasslige och den utåtriktade bohemen, båda konstnärligt begåvade, på varsitt sätt döljande sina sårbara och skygga jag som trevar efter form, dessa egendomliga insekter i förtid utkrupna ur puppan.

De starkaste avsnitten i boken har lagts i munnen på de båda halvvuxna bröderna. Början av boken utgörs av Vincents reflektioner om förhållandet till fadern och brodern efter att modern insjuknat i vad som antyds vara en obotlig sinnessjukdom. Historien kretsar dels kring det fasansfulla tomrum som moderns frånvaro lämnat i brödernas liv, modern som ändå utgjort ett uppmjukande bindmedel i de kantiga och smärtsamma relationerna mellan far och söner, och dels kring den beundrade Anna som låter sig dyrkas som moderssubstitut och kvinnoideal.

Anna framstår som ett positivt laddat tomrum kring vilket männen i boken snurrar, den förkroppsligade drömmen om kärlek utan förbehåll. Hennes historia har berättats i Förvandlingar, en tillspetsad skildring av triangeldramat Oscar ParlandHeidi EnckellRabbe Enckell, men i Farsans käpp ligger dramat redan i bakgrunden och den backanaliska champagnefesten i bokens mitt är Evas förlovningsfest med den nya mannen efter att hon kommit över chocken efter makens självmord. De vuxna älskandes dyrköpta lycka framstår i bjärt kontrast till brödernas mer eller mindre valhänta försök att utforska kärlekens och den könsliga identitetens irrgångar.

En lätt antydd smärtpunkt i boken är Marios möte med den psykotiska modern, som anklagar honom för att vara en främling som har klätt ut sig till Mario. Överhuvudtaget står det inre, dolda förstörelsesuget hos Mario i samklang med den sjuka och lidande modern så till den grad att han slutligen agerar ut hennes dödslängtan, en centrifugalkraft som spränger den med möda vidmakthållna familjesammanhållningen i atomer.

Jämfört med debutromanen går Farsans käpp mer oförblommerat in på det brännbara material som utgörs av familjens kamp mot kaos, förstörelse och upplösning. Eftersom Parland har arbetat med manuskriptet långt in på nittiotalet, känns det naturligt nog också som en modernare roman. Barndomsskildringarna i all ära, men det har sin alldeles speciella tjusning att få ett titthål in i den avlägsna tid när den vise gamle mannen O.P. var en ung man, rådvill och osäker, en glimt av den halvfärdiga personligheten som håller på att formas i vuxenblivandets puppliknande omsmältning. Det är visserligen farligt att dra direkta slutsatser om författarens egen ungdom ur något som helt klart är en roman, men utgivarnas förord ger en viss legitimation åt en delvis självbiografisk läsart som i mitt tycke ger ytterligare en dimension åt läsupplevelsen.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto