Kirjallisuuskritiikin verkkolehti
Etsii hehkuunsa kirjoja, jotka ansaitsevat lisää huomiota
photo

En poetisk terminator

Ann-Christine Snickars, 30.4.2002
Oscar Rossi: Kelvinator s., Söderströms 2002

Vad är en kelvinator? En sorts termometer? En terminator? Kelvinator heter en av vårens debutsamlingar, man blir nyfiken på den inte bara för att den är skriven av en ung man (sådana är av någon sociologisk anledning sällsynta som poesidebutanter just nu i Svenskfinland). Man attraheras också av dess självständiga attityd och otvungna bildspråk.

Oscar Rossi heter författaren, enligt vad han själv via förlaget låter oss veta är han en tjugofemårig, lycklig och negativ man, bosatt i Helsingfors, far till ett litet barn, filosofistuderande. Allt detta har satt sina spår i dikterna, men det ’negativa’ är alls inget melankoliskt suckande. Den romantik som jag ofta tycker mig läsa in i unga män(niskor)s debutantdikt – och som det finns lite av här också – är fri från baktung sentimentalitet.

Första avdelningen har en bullersam titel, ’K-moll konsert för jojk och pukor’ och börjar rätt anspråkslöst, men redan vid den tredje dikten känner man att rytmen är där. ’när ett tusenbitarspussel slänges i luften / &glömmes där / virvlar vildvinsbarnen röda, / berusande allt: / vem orkar då / komma tillbaka / till en stänkblöt rödbrusig septembervind / som skolat en gammal sjöman.’

Andra avdelningen har övertagit temperaturtemat (köld) och varvar det med ett mytologiskt, ’labyrinthen’, för säkerhetsskull stavat med ett ’h’. Jag föreställer mig en högtalarröst som basunerar ut senaste budet över vår bit av universum, t.ex. så här: ’välkommen till labyrinthen! / finn minotauros / eller stelna i kölden – ! / detta var vår senaste prognos’.

Den här ’temperaturavdelningen’ innehåller många av samlingens starkaste dikter. De beskriver Helsingfors under vintern, eller bara några platser i universum i ett fruset tillstånd, i väldigt precisa bilder som känns oanvända, fastän man ofta tycker sig höra allusioner. Ett stiligt stänk Södergran förnimms i dikten som börjar ’-rollmålad, / en stjärninna kysser / förstenade varelser / flammande vresigt, /…’

Kanske hör vi också en uppdaterad Diktonius i raderna ’med en tusenspegel utsträckt i handen / blott blixt!’/i> Poetens sätt att hitta på egna ord, ’(aniarande genom/ en blänkande stjärngård!)’, eller insistera på finlandssvensk talspråksmarkör – ’medanst’ – för tankarna åt det hållet.

Men Oscar Rossi, säkert ordentligt påläst, är ovanligt opretentiös. En lite slängig, förvånad seriositet, i själva verket en ganska varm humor, präglar dikterna om närmare relationer – familjen. Hur kan man, om man är man, föreställa sig t.ex. hur det är att vara mor?

De här relationsdikterna har nästan alltid också ett annat plan, ett mytologiskt, eller som i dikten där ett manligt jag trevar efter moderskapet, ett antytt dystopiskt. Just den dikten har överskriften ’du sköna nya värld’, och också senare kommer en hänvisning till Huxley. Som konsekvens går man vidare till honom som Rossi strikt kallar J. D. Morrison – – Jim, I presume.

De avslutande dikterna återknyter till universumtematiken. ’välkommen till kelvinator’ heter den nästsista, där gäller det en kall och ogästvänlig plats. Den sista heter ’genesis’, och sällan har väl en samling avslutats så lovande: ’det blev afton, det blev morgon; / det började blåsa’.

Man utnämner därför gärna Oscar Rossi till vårens poesiterminator. Den hederstiteln har mindre att göra med Schwarzeneggers muskler, men mer med begreppets ursprungsuppdrag: att vara gränsdragare mellan dag- och nattsidan på universums himlakroppar. Bra diktsamlingar hjälper en att skilja mellan dag och natt i poesin.

Arkistostamme löydät vanhempia kirjoituksiamme tarkemmalla hakukoneella. Voit hakea kirjoituksia ajan tai kategorian mukaan.

Arkisto